Guillermo Fariñas: ”Jag får utmärkt behandling”

Kuba. Det är alltid sorgligt när någon dör, och det ska behandlas med respekt. Att uppmuntra det, önska det och sedan manipulera det för egen vinning är skändligt och förtjänar bara förakt. Det är vad som hänt med Orlando Zapatas beklagliga dödsfall på sjukhus i Havanna. Han avtjänade fängelsestraff för vanliga brott utan någon som helst koppling till politik. Hans namn figurerade aldrig bland “dissidenterna” innan Kubas fiender lyckades utnyttja honom i sin mediekampanj och magiskt förvandlade honom till “samvetsfånge.”

Nu riktas uppmärksamheten mot en till, Guillermo Fariñas, som förklarat sig i hungerstrejk, som han gjort flera gånger tidigare. Han gjorde detta från sin bostad i Santa Clara, eftersom han inte avtjänar något straff. Han fördes till sjukhus för att rädda livet. Det skedde med hans och familjens samtycke. Där får han nu gratis vård som vilken kuban som helst.

Rent farsartat blir det när Jerzy Buzek, ordförande i EU-parlamentet, den 18 mars sa sig vara “allvarligt bekymrad för läget för alla politiska fångar, speciellt Guillermo Fariñas”. Dagen efter krävde hans landsman Bronislaw Komorwski i polska parlamentet att Kuba skulle “frige alla politiska fångar, bland dem Guillermo Fariñas”. Märkligt nog ansåg sig ledamöterna inte känna till att Fariñas samtidigt framträdde med uttalanden och intervjuer i olika medier.

17 mars besökte en journalist från nyhetsbyrån ANSA Fariñas i Santa Clara. Han skrev: “Medan han får fyra sorters dropp fortsätter Guillermo Fariñas sin hungerstrejk klistrad vid telefonen … hälsar leende med knuten vänsternäve alla besökare som kommer in … en stor del av tiden pratar han i telefon med folk som ringer för att höra hur han mår, tittar på TV och läser Kommunistpartiets dagstidning Granma som hans mamma haft med sig.” En sköterska ser till honom hela tiden.

Tre dagar senare, i samtal med en journalist från DPA, var Fariñas på gott humör: “Här får jag utmärkt behandling av både läkare och sjuksköterskor. Kom ihåg att jag har legat i denna sal flera gånger tidigare. De känner mig från tidigare hungerstrejker.”

Sådan “utmärkt” behandling får knappast någon i de länder som nu höjer sina röster mot Kuba. Och han får det trots att USA med sin blockad hindrar Kuba att importera mediciner och sjukvårdsutrustning. En inhuman politik som de som kritiserar oss är medskyldiga till.

Talmannen i Kubas Parlament, Ricardo Alarcón de Quesada 100329. Översättning: Eva Björklund/Svensk-Kubanska Föreningen

Myndigheterna uppmanar Fariñas att avbryta hungerstrejken

Enligt en talesman för den hungerstrejkande Guillermo Fariñas fick denne besök av en kubansk tjänsteman på sjukhuset. Han ombads att avsluta sin månadslånga hungerstrejk, enligt nyhetsbyrån AFP. Spanska ABC uppgav att Fariñas svarat att han inte skulle sluta förrän 26 politiska fångar med dålig hälsa släpps. På detta fick han enligt uppgift inget svar. Fariñas uppgav att de båda haft ett ”affärsmässigt samtal och att inget abrupt hände. Till slut pratade vi om baseball, för vi är båda fans av Villa Clara”.

Cuba Central Team (USA) 100326. Översättning: Zoltan Tiroler/Svensk-Kubanska Föreningen

Vietnams kommunister kräver mer socialism

Vietnams kommunistpartis centralkommitté avslutade sitt sammanträde på söndagen med uppmaningar om mer socialism under det kommande decenniet.

Partiets högsta ledning, som lägger grunderna för den 11te partikongressen under 2011, siktar på en årlig ekonomisk tillväxt på 7 till 8 procent under de nästkommande fem åren.

Vietnam ligger i fas att uppfylla regeringens mål på 6.5 procent för detta året.

CPVs Generalsekreterare Nong Duc Manh sade under sitt tal till riksdagen att lagom till 2020 kommer, den ”fundamentala infrastrukturen för en socialistisk ekonomi att vara uppnådd, med ett ändamålsenligt politiskt, ideologiskt och kulturellt fundament för en ständigt mer blomstrande socialistisk nation.”

För att kunna uppnå det här, sade mr Nong, måste statsadministrationens effektivitet och prestationsförmåga öka. Han underströk behovet av att ”fortsätta driva kampen mot korruption och slöseri, att stärka partiets ledarskap och att främja folkets rätt till herravälde över statsapparaten.”

Mr Nong sade att partiet förväntar sig att Vietnam ska bli ”en modern och socialistiskt inriktad industriell nation innan århundradets mitt.”

Tjugofem år av Doi Moi reformer har minskat centralplaneringens roll i ekonomin, men statsägda bolag fortsätter att inneha en dominerande position inom nyckelsektorer.

Finansministern gav nyligen ut ett cirkulär som förespråkade priskontroll för privata företag för att stävja inflationen, vilket indikerar att myndigheterna strävar efter att återta kontrollen över ekonomin.

Översatt från tidningen Morning Star.

Israel: Demonstration mot deporteringen av 1 200 barn till utlandsarbetare

Tusentals människor samlades i Levinsky Park i södra Tel Aviv på lördag kväll (20 mars 2010) för att protestera mot den planerade deporteringen av 1 200 barn till utlandsarbetare i slutet av nuvarande skoltermin. Demonstranter, inklusive hundratals Hadash (Demokratiska Fronten för Fred och Rättigheter – Israels Kommunistparti), höll upp skyltar där det stod sådant som ”Barn födda i Israel – Israeliskt medborgarskap” och ”Jag vill stanna” samtidigt som de skanderade ”Det finns inga olagliga barn” och ”Nej till deportering”.

En administrativ kommitté som bildats av premiärminister Benjamin Netanyahu väntas snart fatta beslut om vad som kommer hända med barnen i slutet av skolterminen.

Den ledande medlemmen av Israeliska kommunistpartiet, MK Dov Khenin (från Hadashfraktionen i Knesset – Israeliska parlamentet), som aktivt har verkat mot deporteringen av barn, sade: ”Om tio dagar firar vi Pesach och på den helgen ska vi minnas våra liv som slavar i det gamla Egypten. Frågan är vad som har hänt som har låtit oss glömma?”

”Den här protesten är det sista steget innan de här barnens öde bestäms. Om det finns någon som tror att vi har somnat eller tröttnat, så är det inte så. Vi kommer inte vila eller ge upp vår kamp. Vi säger åt beslutsfattarna att få till ett slut på det pågående hotet mot de här barnen.”

Om deporteringen av barnen godkänns, förväntar sig MK Khenin en vidspridd civilrättsrörelse mot beslutet att sprida sig i Tel Aviv där de flesta utlandsarbetare är bosatta.

Från Israels kommunistiska parti

Till Kubas försvar

Hetsen mot Kuba har ökat efter den fängslade Orlanda Zapatas död. Nätverket till mänsklighetens försvar menar att händelsen förvanskas och döljer det faktum att blockaden mot Kuba fråntar ett helt folk dess mänskliga rättigheter.

Med anledning av Europaparlamentets uttalande den 11 mars mot Kuba, framhåller vi intellektuella, akademiker, samhällskämpar, kritiska tänkare och kulturarbetare som ingår i Nätverket Till Mänsklighetens Försvar:

1. Vi delar den omsorg om de politiska fångarna de europeiska parlamentarikerna visar. Vi uttalar oss också för omedelbar och ovillkorlig frihet för alla politiska fångar i alla länder, innefattande Europeiska Unionen.

2. Vi beklagar också djupt den icke politiska fången Orlando Zapatas död, men vi kan inte acceptera att hans död, den första ”på nästan 40 år” enligt EU-parlamentets utsago, förvanskas av politiska skäl som långtifrån gäller de mänskliga rättigheterna, utan tvärtom motverkar dem.

3. Att uppmana ”de europeiska institutionerna att villkorslöst stödja och utan förbehåll uppmuntra en fredlig övergång till flerpartidemokrati i Kuba” är inte bara ett övergrepp som vi avvisar i enlighet med vår uppslutning kring principerna om icke inblandning och folkens självbestämmande – som också FN försvarar – och mot kolonialismen.

Vi vänder oss också mot en uppmaning som utgår från att det bara skulle finnas en demokratimodell, densamma som också för var dag alltmer uppenbarar sin otillräcklighet och blir allt mer ifrågasatt. Att eftersträva och fördjupa demokratin förutsätter, bland annat, att nå längre än till dess formella uppbyggnad. Det förutsätter också och uppfinna nya former som är sant representativa och som inte nödvändigtvis begränsas till ett flerpartisystem som alltför ofta döljer det faktum att besluten om världens stora problem tas ensidigt av små intressegrupper med omåttlig makt, långt ovanför partiregimerna.

4. Försöket att rättfärdiga en inblandning i kubanska folkets inre angelägenheter genom mediamanipulation av fallet Orlando Zapata – en på inget vis politisk fånge – sammanfaller med den politik som bedrivs mot Latinamerika för att stoppa och förvränga den pågående förändringen för frigörelse. Det ansluter också till den kriminella blockad som kubanska folket så länge har utsatts för av det enkla skälet att de inte accepterar utpressning och att de försvarar sin rätt att sjävla välja väg, med värdighet och oberoende.

5. Vi delar den oro parlamentarikerna visar för de mänskliga rättigheterna på Kuba men vi utsträcker oron till att omfatta hela världen. På samma sätt som parlamentarikerna oroar sig för den avlidne brottslingen (”den förste av sitt slag på 40 år”) inbjuder vi dem att kräva slut på ockupationen av Gaza och förföljelserna mot det palestinska folket, som har lett inte till ett utan till tusentals dödsfall; slut på ingripandet i Irak och Afghanistan som sår död och terror i byar och städer; slut på bombanfallen med förevändningen att försvara demokratin; slut på den dubbla ockupationen av Haiti; nerstängning av fängelset på Guantanamobasen och att området återlämnas till Kuba som det tillhör; återlämnandet av Malvinerna till Argentina, och självklart, ett slut på den blockad som våldför sig på kubanska folkets mänskliga rättigheter och som kastar tvivlets skugga över den moraliska halten hos den som kräver mänsklig behandling av en fånge men förnekar ett helt folks rätt till detsamma.

Den ekonomiska och mediala hets som Kuba utsätts för, redan innan Orlando Zapatas död, utgör ett brott mot ett helt folks mänskliga och politiska rättigheter, ett folk som beslutat att röja en annan väg.

Vi kräver respekt för det kubanska folkets egen förändringsprocess för att definiera och utöva sin demokrati i enlighet med de universella principer om icke inblandning som Förenata Nationerna antagit.

För Nätverket
Till Mänsklighetns Försvar
Pablo González Casanova,
Víctor Flores Olea, Ana Esther Ceceña
Översättning: Eva Björklund

• Uppropet kan undertecknas på www.porcuba.org

Stoppa smyganslutningen till NATO

Pressmeddelande

Svenska Fredskommittén -samlad till årsmöte i Göteborg 20 och 21 mars 2010  – vill kraftigt protestera mot den smyganslutning till NATO som trappas upp i vårt land.

Sverige har sedan snart 200 år tillbaka varit ett alliansfritt land. Denna alliansfrihet har haft och har ännu idag starkt stöd bland befolkningen i vårt land. Även internationellt har denna alliansfrihet uppskattats och gjort att Sverige under många år kunnat genomföra fredsbevarande insatser i samarbete med FN. Sverige har även vid ett flertal tillfällen gjort viktiga internationella medlarinsatser, eftersom landet varit oberoende och alliansfritt. Hela denna ”goodwill” håller nu på att gå förlorad.

Det bedrivs ett alltmer långtgående militärt samarbete med NATO. Vårt nordligaste län – Norrbotten – har varit skådeplatsen för militära samövningar med NATO. Och nu planeras ett direkt samarbete med USA för att träna bombfällningar uppe i Vidsel.

Detta militära samarbete med NATO sker i stor utsträckning bakom ryggen på det svenska folket. Det är svårt att inte se detta som en förberedelse för en svensk NATO-anslutning. Och detta trots att opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att det svenska folket är emot en NATO-anslutning.

Stoppa smyganslutningen till NATO!

Svenska Fredskommitténs årsmöte i Göteborg 20 och 21 mars 2010.

Avtalsrörelsen: ”LO har garanterat arbetsfred”

Kommentar. Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Den förre och evige finansministern Gunnar Sträng formulerade det hela med att konstatera att det som var bra för företagen också var bra för nationen. Utifrån detta har man genom åren alltid bedrivit avtalsförhandlingar. Det har också fungerat relativt bra. LO har garanterat arbetsfred, och i gengäld har man tecknat avtal med varierande innehåll med förbehållet att avtalen aldrig får bli ”oansvariga” och med det har man menat att avtalen inte får äventyra industrins konkurrenskraft. Detta har blivit modell och är bakgrunden till den förhandlingsordning vi vant oss med. Industriförbunden skall först teckna avtal för att sedan bli riktmärke för de övriga förbunden inom LO. Så har det inte blivit i den avtalsrörelse som vi just nu upplever.

Industrins arbetsköpare Teknikföretagen slöt ett avtal med tjänstemännen inom industrin och lämnade LO förbundens industriförbund vid sidan om. Därigenom splittrade man upp enigheten mellan tjänstemän och arbetare. Att Teknikföretagens agerande inte beror på slumpen eller andra tillfälligheter kan vi lugnt utgå ifrån. Den tidigare samförståndsanda som rått mellan LO och Svenskt Näringsliv har byggt på ömsesidig respekt för varandra. Så är det inte längre. Wanja Lundby-Wedin och LO framstår alltmer som fullkomligt tandlösa tigrar. Varför, frågade sig säkert Teknikföretagens ledning, skall vi samarbeta när vi själva kan bestämma. I de nu pågående förhandlingarna sitter därför IF-Metall med svarte Petter på hand och tvingas se hur de andra LO förbunden går vidare. Handels förhandlare Tommy Tillgren konstaterade att LO:s industriförbund sitter i vägen, och än mer märkligt är att han får fullt medhåll av Dag Klackenberg från handelns arbetsköpare. Det är inte på något sätt osannolikt att vi nu bevittnar slutet på den förhandlingsordning vi vant oss vid. Svenskt Näringsliv har ju den bestämda uppfattningen att centrala förhandlingar är av ondo och måste upphöra. Man menar att förhandlingarna skall ske direkt på företagsnivå och utan inblandning från vad man kallar tredje part, dvs facket. Detta skulle kunna vara skäl till att LO ledningen drabbades av sömnlösa nätter, men så är det inte. Lika lite som LO ledningen kan tänka sig att mobilisera medlemmarna för en kraftig offensiv för att försvara och utveckla arbetarnas intressen på samhällslivets alla områden.

För den svenska arbetarklassen är det mycket oroande med det som sker. Flyttar arbetsköparna fram sina positioner innebär det med automatik att arbetarklassens positioner försämras. Dessvärre är det också så att vi arbetare har den ledning vi förtjänar. Det är en förbannelse för arbetarklassen att vi i vårt land har ett alltför svagt kommunistiskt parti. Den som tvivlar ombeds att studera situationen i Grekland.

Lars Lundberg

Handelsanställda är taggade för påskstrejk

Kampviljan är hög hos de handelsanställda Riktpunkt talat med.

Förhandlingarna mellan Handelsanställdas förbund och Svensk Handel går in på sjunde veckan. Arbetsgivarparten har under hela den tiden avvisat samtliga förslag från Handelsanställdas förbund, framhåller Handels.

– I förra avtalsrörelsen förbjöd Svenskt Näringsliv vår motpart Svensk Handel att skriva på det avtal som vi var överens om, nu får Svensk Handel inte ens förhandla. Svenskt Näringslivs agerande är ett sabotage mot den svenska modellen, säger Lars-Anders Häggström, ordförande i Handels.

Anton Bursic är klubbordförande på Saba Frukt&Grönt i Helsingborg. Han säger att kampviljan är hög på arbetsplatsen.

– Det är tråkigt att det blir strejk men det är nödvändigt, säger Anton Bursic.

– Det är inte många öre vi begär.

Handels vill begränsa arbetsgivares möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd, då de använder inhyrd arbetskraft istället för dem som har företrädesrätt enligt lagen. Bemanningen är viktigast anser Anton Bursic. Saba Frukt&Grönt har ungefär 150 kollektivanställda, 70 av dessa är inhyrda.

På Bauhaus, Malmö, arbetar Ulrika Persson.

– Jag hoppas att det löser sig, men om strejk är den enda utvägen som återstår så är det nödvändigt, säger Ulrika Persson.

Gunilla Johansson, försteombudsman avdelning 1, Malmö, bekräftar även hon att kampviljan är hög bland medlemmarna:

– Den är väldigt hög, det är inte konstigt i och med att Svensk Handel vill ha ett nollavtal.

USA-ledd mediakampanj mot Kuba

Kuba har varit i centrum av en USA-ledd mediakampanj som försökt förvränga en verklighet av full respekt för mänskliga rättigheter och enorma ansträngningar i samma anda för resten av världen.

Den rörelsen, fullt koordinerad utomlands med hjälp av antikubanska grupper och högerfraktioner – framför allt från USA och Europa – använder falska argument kring fängelser på ön och behandlingen av fångar.

Kampanjen ignorerar tveklöst att dagens moderna kubanska faciliteter främst verkar för sina fångars återintegration i samhället genom utbildningsprojekt, avlönat arbete och fördelar baserat på uppförande.

Oavsett av vad mediakampanjer hävdar, och oberoende av begånget brott, så har inte ett enda fall av tortyr eller död på grund av misshandel eller brist på medicinsk omvårdnad någonsin rapporterats.

Däremot är det intressant att titta på fängelsesituationen i USA, huvudanstiftaren av de antikubanska attackerna.

Enligt officiella data dör nära 7 000 fångar varje år i USAs fängelser. När George W Bushs presidentperiod gått mot sitt slut hyste fängelserna i USA 22 480 fångar smittade av HIV/AIDS.

Detta är inte överraskande med tanke på att nästan fem procent av de dömda i statliga och federala fängelser utsatts för våldtäkter, i det inkluderat överfall begångna av medfångar och/eller anställda i fängelsesystemet. Till det kan fogas att ungefär 200 000 minderåriga lagförs som vuxna och en del av dem fängslas. Icke att förglömma så döms några av dem till dödsstraff.

Droganvändning och -handel inom fängelserna är ett återkommande tema i filmer från USA, filmer som ibland erkänner landets fängelser som sanna helveten på jorden. När det gäller politiska fångar så handlar det senaste exemplet om fem kubanska antiterrorister som fängslats i landet för att de infiltrerat våldsamma USA-baserade grupper i syfte att samla information för att kunna undvika terroristattacker och rädda liv.

De har inte bara fått lida isolering och orättvisa straff utan har dessutom förvägrats kontakt med sina familjer; två av dem i över elva år. Jämförelser är egentligen inte nödvändiga. Inte ens försöken att omvända vanliga fångar till patrioter som avslöjar påstådda i kubanska fängelser kan fria USA från att anses vara den verkliga överträdaren av mänskliga rättigheter.

Översatt från Prensa Latina.

Avtalsrörelsen tar en ny och oväntad vändning

Kommentar. I och med att tjänstemannafacken Unionen med 90.000 medlemmar och Sveriges ingenjörer med 40.000 medlemmar tecknat ett avtal med Teknikföretagen och Industri och kemigruppen har avtalsrörelsen tagit en helt ny och oanad vändning.

Det avtal som nu är undertecknat gäller från och med 1 april 2010 till och med den 30 september 2011. När det nya avtalet presenterades bedömde Unionens förhandlare det som en mycket stor framgång. I pengar ger avtalet en höjning av lönen med 2,6% eller i kronor och ören med minst 294 kronor per månad. Enligt avtalet skall denna summa falla ut senast den 1 juni 2011. Vid den tidpunkten återstår det 3 månader av avtalsperiodens18 månader. Avtalet innebär också att företagen avsätter 0,2% av lönesumman för kompetensutveckling. En kostnad som vanligtvis ingår i företagens allmänna utveckling. Att kalla det ingångna avtalet för ett nollavtal är inte helt korrekt. Däremot är det korrekt att beteckna avtalets innebörd så nära ett nollavtal man överhuvudtaget kan komma.

Avtalet innebär, om än mikroskopiska, höjningar av tidigare avtal. Varför har då arbetsköparna då valt att frångå sin tidigare ståndpunkt om att landets ekonomi och företag inte kan bära högre lönekostnader utan att landets ekonomi raseras med förfall och armod som följd.

Svenska Dagbladet kommenterade det nya avtalet den 21 mars med följande kommentar. ”Arbetsgivarna vann första ronden på knockout”

Sedan 1988 har industrins och tjänstemännens fackliga företrädare förhandlat gemensamt. Detta för att den konkurrensutsatta sektorn först skall teckna avtal för att dessa avtal sedan skall bli ”Riktmärke” för övriga förbundsförhandlingar. Detta är vad LO kallar samordnade förhandlingar och den här förhandlingsordningen är ett resultat av att LO och Svenskt Näringsliv inte för några löneförhandlingar. Sveriges medlemskap i EU förutsätter också den här ordningen då det är Europeiska centralbanken som lämnar direktiv till Sveriges riksbank om vilka lönenivåer som är acceptabla. Efter en runda hos riksbanksfullmäktige och finansdepartementet hamnar till sist direktiven hos LO och TCO.

Arbetsköparna har nu frångått den här för dem lyckosamma ordningen. Varför har man gjort det? Svaret är att arbetsköparnas organisationer är att jämföra med omättliga Tigrar. De är aldrig nöjda och vill alltid ha mer. De har nu efter många års målmedvetet arbete tvingat ner LO och TCO på knä och det är för dem dags att gå vidare. Deras grundläggande inställning är att de överhuvudtaget inte vill ha centrala förhandlingar. Man vill slippa medverkan av vad man kallar en tredje part (fackliga organisationer) för att kunna göra upp direkt med det man kallar medarbetarna ute i verksamheterna. Den vägen har det nya avtalet öppnat för.

LO:s  i särklass mest reaktionära fackförbund IF-Metall har genom det nu uppgjorda avtalet hamnat i en svår sits. Det som IF-Metall genom åren slagits för, ”ansvarfulla” förhandlingar som aldrig hotar företagens profiter, förhandlingar som aldrig ifrågasätter EUs direktiv visar sig nu inte vara värda någonting. Det blir inte mindre smärtsamt för Metall när andra fack, börjar tröttna på Metall för att de sitter fast i kapitalets kniptång , startar upp egna förhandlingar. Metalls ledstjärna om att arbete och kapital har samma intresse har återigen visat sig grundfalsk En läxa som industrins folk till sist kommer att bli tvingade att lära Stefan Löfven och hans vänner.

Lars Lundberg

Facklig sekreterare SKP

Ledarna för Ryska Federationens KP:s (KPRF) bedömer valet den 14 mars

Från KPRF tisdagen den 16 mars 2010. 14 mars hölls val på olika nivåer i 76 ryska regioner, inklusive 8 regioner med val av ombud till regionala parlament. Enligt preliminära uppgifter led ”Enade Ryssland” ett allvarligt valnederlag eftersom kommunisterna nästan överallt nära nog tvåfaldigade sina siffror.

Presskonferensen kring de första valresultaten hölls på Kommunistpartiets valhögkvarter, där Centralkommitténs ordförande för Ryska Federationens KP G. A. Zjuganov gav en bedömning av de inkommande resultaten:

KPRF och dess anti-krisprogram fick stöd i valen.

– Vi fäste speciellt stor vikt vid dagens val, betonade G. A. Zjuganov, medan han öppnade presskonferensen. Dessa val ägde rum mot bakgrund av en hård finansiell och ekonomisk kris som drabbat landet. Huvuduppgiften för oss var att om möjligt förmedla vårt anti-krisprogram till medborgarna. Det publicerades i all hast i 150 miljoner exemplar. För första gången lyckades vi nå ut med vårt förslag till varje hus, till varje familj. De ur gruppen av våra deputerade i Statsduman besökte alla regioner. Till exempel: Jag hade nästan 50 valmöten; talade i lokala TV- och radiokanaler.

Vi tror att många hörde våra förslag och sedan aktivt stödde oss.

– Under det rådande valet har kommunisterna gått framåt praktiskt taget överallt, betonade Zjuganov.

Vår utmaning i dag är att fullfölja vår uppbyggnad av vertikal parlamentarism som ska täcka alla representativa avdelningar; från Statsduman upp till de mesta avlägsna regionerna i Ryssland.

– Nyckeln till den huvudsakliga slutledningen: KPRF och dess anti- krisprogram fick stöd av medborgarna- noterade kommunistpartiets ledare. I många valdistrikt röstade mer än en tredjedel på oss. Vi har återfått vår valmanskår i städerna och våra resultat har ökat substantiellt. För första gången fick kommunisternas kandidat majoritet i Irkutsk. Han fick ca 60% av rösterna, nära det tvåfaldiga i jämförelse med ”Enade Rysslands” kandidat.

– Generellt är vi av den åsikten att det var grundarbetet i varje region som bidrog till de goda resultaten, sade G.A Zjuganov. Rörande partiet i makten, misslyckades det med att dra de riktiga slutsatserna av den allvarliga kritik som restes mot bakgrund av valen i oktober. I dag koncentrerade det sig på alla de tekniska ojustheterna under det första stadiet av valkampanjen och allt eftersom minskade oegentligheterna.

Vi är säkra på att detta är ett mycket stort steg framåt för att stärka vänster-mitten krafterna sade KPRF:s ledare.

Förste vise ordförande för KPRF Centralkommitté I.I Melnikov: det ”Enade Ryssland” har passerat strecket för ingen väg tillbaka.

– I de tre regioner där de första kortfattade resultaten presenterades kommenterade Melnikov att Kommunisterna förbättrade sin position tvåfalt. I republiken Altaj fick KPRF mer än 20% av rösterna i jämförelse med 8% vid förra valet;  i territoriet Cabarovsk blev det 19% jämfört med 11%;  i regionen Sverdlovsk fick KPRF 21,2% jämfört med 7,65% i det föregående valet.

– Vår kandidat Viktor Ivanovich Kondrashov, medlem i KPRF:s partigrupp i den lagstiftande församlingen i Irkutsk fick majoritet med dubbel marginal, i jämförelse med kandidaten från ”Enade Rysslands” betonade Melnikov. Och vi utesluter inte att det kommer att bli en andra valomgång i staden Krasnodar mellan KPRF:s kandidat och en från partiet i maktposition.

I.I .Melnikov sade att Kommunisterna inte har förbättrat sitt resultat av det faktum att valen har blivit renare, men väl p.g.a. administrativa resurser. Med hänsyn till kränkningarna gav sig partiet i makten åter till känna. I Ryazan delades provokativa flygblad ut med påståenden om att Ryska Federationens KP uppmanar till blod och inbördeskrig. Kovalev, Ryazans guvernör gratulerade kvinnorna 8 mars medan han direkt uppmanade folk att rösta på ”Enade Ryssland”.

– Men det ledande partiets socio-ekonomiska politik under krisen har inte gått att förstå sig på, sade Melnikov- och listan på oligarker som under krisen har fördubblat sina tillgångar, spelade dem ett uselt spratt.

Melnikov betonade att: – Det är helt klart att det bara går utför med”Enade Ryssland.” De har passerat strecket utan återvändo, denna tendens är uppenbar.

Nästa »