Lundberg kommenterar avtalsrörelsen

– Att både arbetsköparna och industrifacken sagt nej till medlarbudet förvånar inte.
Det säger Lars Lundberg, SKPs fackliga sekreterare, i en kommentar till avtalsrörelsen.

– Arbetsköparna har som bekant erbjudit facken ett nollbud vilket är detsamma som lönesänkning. Frågan om bemanningsföretagen är en giftbägare då dessa företag är ett verksamt medel för att kringgå LAS. Genom bemanningsföretagen kan chefen gå fram till en anställd och tacka för dagen och meddela att i morgon behöver vi inte dina tjänster. Ett annat ord för detta är att manifestera kapitalets diktatur på arbetsplatsen, säger Lars Lundberg.
– All heder åt Pappers.

Nej från båda parterna i avtalsrörelsen

Fackförbunden inom industrin säger nej till medlarnas bud i avtalsrörelsen. Medlarbudet skulle innebära att lönerna höjs 2,4 procent under 18 månader.

Pappers menar att ”hemställan innehåller inte de för oss viktiga kraven som rör Pappers medlemmars trygghet på arbetsplatsen. Främst gäller det företrädesrätten till återanställnings i samband med inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag.”

”Dessutom kan vi inte acceptera vare sig förslaget på avtalstidens längd eller de förslagna nivåerna på löneökningar”, skriver Pappers i ett pressmeddelande.

Jan-Henrik Sandberg, förbundsordförande i Pappers, förtydligar för Riktpunkt:
– Vi vill stärka företrädesrätten så att man inte kan kringgå lagen om anställningsskydd, säger Jan-Henrik Sandberg.

När Lagen om anställningsskydd kom till 1982 var privata arbetsförmedlingar förbjudna, betonar han.

Under söndagen har även de övriga facken inom industrin (FI) IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sverigesingenjörer, sagt nej till den hemställan som de fått.

Arbetsgivarna säger även nej till medlarnas bud. De tycker att löneökningen är för hög.

”NATO garant för bestående orättvisor”

Vid mötet på Mynttorget den 3 mars, mot NATO-övningen i Norrbotten, Cold Response, höll Lilian Mikaelsson, vice ordförande i Same Ätnam detta anförande.

Arktis naturresurser skäl till NATO -övningar
Regeringspartierna har öppnat upp Sveriges territorium för NATO. Förra året genomfördes en 10 dagar lång militärövning, delvis på Vidselbasen i Norrbotten som omfattar delar av Udtja sameby. Totalt deltog 10 länder med 2000 militärer, 50 jetflyg och ett antal fartyg, några i vattnen utanför Luleå. Syftet var att öva och koordinera de olika trupperna och avdelningarna i flygaktiviteter. Detta är den största militära flygövningen någonsin i området. Och som det nu visat sig, den första i en förväntad serie av flera. Det är också en styrkedemonstration av NATO med adress Ryssland. Inom den arktiska regionen finns en fjärdedel av jordens gas- och oljeresurser. USA har anspråk på en del av dessa områden genom de länder som man redan har förbindelser till. Ryssland har lagt in en ansökan hos FN om att få sina territorialvatten fastställda i enlighet med en FN-konvention för att säkra sina intressen. Området är strategiskt viktigt och kan ses som motivet bakom NATO:s önskan att få med de alliansfria länderna Sverige och Finland. NATO: s övningar nära Rysslands gränser leder till växande spänningar och kommer att få följder för alla folk i och omkring Arktis.

Samerna påverkas av supermakters spel
Efter murens fall på 80-talet öppnades en efterlängtad möjlighet för oss samer till kontakter mellan fränder och släktingar på rysk sida. Det Nordiska Samerådet har sedan dess målmedvetet verkat för att Kolasamerna skall bli fullvärdiga medlemmar i den allsamiska organisationen. Det ömsesidiga utbytet, socialt, kulturellt och politiskt, är fortsatt av stor betydelse, i synnerhet nu när man påbörjat den inte helt enkla processen att verka för ett sameparlament på rysk sida. Denna strävan kan mycket väl komma att äventyras genom Sveriges försvarspolitiska aspirationer och ivriga medverkan i militärt samarbete med NATO. Samefolket åtskiljs av fyra nationsgränser och är därför extra utsatta av stormakternas ageranden. Samerna har aldrig startat några krig. Inte heller har man en centralmakt med egen militär. I samiskan finns inte ordet ”krig” och väpnade militära konflikter har aldrig förekommit bland oss. Gällande Loyal Arrow 2009 ställdes berörda samebyar inför fullbordat faktum, försvarets representanter informerade dem om flygövningarna för att minska ev. skadlig påverkan. Denna kommunikation skedde direkt mellan militären och samebyns representanter.

Ytterligare NATO-övningar på samiskt territorium
Den svenska regeringen fortsätter på den inslagna vägen att sälja ut norra Sverige som militärt övningsområde för NATO-trupper. Just nu pågår den hittills största markövningen med utländsk trupp i Norrbotten, vid Abisko och Riksgränsen. Man säger att det sker inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. 9 000 soldater, varav 1 000 svenska, deltar i övningen som döpts till Cold Response. Vinterklimatövningarna förbereder för aktiv Nato/USA-expansion i Arktisområdet med dess energitillgångar. Nu har det dessutom bestämts att NATO fortsättningsvis skall få använda sig av Vidsel-basen för kommande bombövningar. Inte heller i denna sak har man konsulterat Sametinget.

Urfolksdeklarationen antagen av FN: s generalförsamling år 2007 fastställer hur relationen mellan stater och urfolk bör skötas, då urfolken enligt internationell folkrätt är att betrakta som ett folk med de rättigheter som det medför. Sverige har dessutom varit pådrivande i FN gällande arbetet för deklarationens tillkomst och även röstat för dess godkännande. Deklarationen är rådgivande och ej bindande.

Urfolksdeklarationens artikel 30 lyder:

1. Militär verksamhet får inte förkomma på urfolkens mark eller territorier om de inte motiveras av ett betydande hot mot berörda allmänna intressen eller på annat sätt fritt avtalas med eller begärs av de berörda urfolken.

2. Staterna ska hålla effektivt samråd med de berörda urfolken genom lämpliga förfaranden och särskilt genom de institutioner som företräder dem innan de utnyttjar deras mark eller territorier för militär verksamhet.

NATO garant för bestående orättvisor
NATO förknippas med krig världen över och ses inte som en fredsbevarande kraft. NATO är vidare ett verktyg för att vidmakthålla västs dominans i världen. Denna dominans främjar vissa intressen vars syften leder till en orättvis fördelning av resurser. Förutom de storpolitiska konsekvenserna så berörs vi samer även på andra sätt. Redan idag är intrången från andra användare på samiska marker omfattande. Konkurrensen ökar oavbrutet och ger upphov till konflikter mellan olika samiska grupperingar, som lämnas maktlösa med att försöka hantera situationen. Vad vi minst av allt behöver är ytterligare en aktör som tar ännu mera marker i anspråk för sina aktiviteter och vars konsekvenser vi idag inte kan förutse.

Skall stora delar av Sápmi tillåtas bli ett övningsfält för NATO-militärer och deras övningar?
Hur påverkar det samiskt liv och samisk kultur?
Kan vi tvingas att medverka i en eventuell konflikt, same mot same?
Vems intressen främjas av ett fördjupat samarbete med NATO?
Regering och Riksdag måste respektera Urfolksdeklarationens innehåll,
Regeringen måste informera Försvaret om Deklarationens innehåll
Försvaret måste följa intentionerna i Urfolksdeklarationen,
Partierna som accepterar ett samarbete med NATO, måste göra en konsekvensanalys som Sametinget har att ta ställning till

Stockholm 2010-03-03

Lilian Mikaelsson
Viceordförande i Same Ätnam

Hallå där Gunilla Bresky…

… som är aktuell med radiodokumentären Natten till den 3 mars 1940. Den handlar om attentatet mot tidningen Norrskensflamman.

Varför har du gjort dokumentären?

– För att dokumentära händelsen helt enkelt. Det finns mycket dramatik i Norrbotten, men eftersom mycket av detta har drabbat kommunister har det inte skrivits så många böcker och artiklar, forskats eller gjorts dokumentärer.

Hur påverkade attentatet Norrbottens arbetarrörelse?

– Det är svårt att säga. Men Alf Lövenborg, tidigare chefredaktör på Norrskensflamman, sa nyligen vid en ceremoni att ”det var som att hälla en hink kallvatten över alla, det fick landet att nyktra till.”

Ditt första jobb var på just Norrskensflamman. Hur var arbetsplatsen?

– Det var oerhört lärorikt!  I början fick jag till exempel skriva om Nelson Mandela som då inte var känd i Sverige än, det var på 70-talet.

Fotnot: Gunilla Breskys dokumentär går att höra på http://www.sr.se/p1/dokumentar

Nya strejker i Grekland

Finansdepartementet ockuperades av radikala arbetare i morse.

PAME har kallat till en ny generalstrejk på fredag den 5 mars.

Det är PAME som kallar alla fackföreningar att utlysa en generalstrejk. Det finns minst tio LO-distrikt och 16 fackförbund som är med i PAME, samt 300 stora fackklubbar. Och i Grekland kan även lokala fackföreningar utlysa strejk. Det är ett allvarligt läge nu menar de, för ett nytt sparpaket har offentligtgjorts nyligen av Socialdemokraterna.

I morse ockuperades Finansdepartementet av PAME och radikala arbetare. Och i går ockuperades många radio- och TV-stationer för att sprida budskapet om de stora demonstrationerna i dag samt om de kommande strejkerna. Man läste även upp flygblad som PAME har gett ut.

ADEDY (grekiska TCO) och GSEE (grekiska LO) har idag efter att PAME har utlyst strejk, varit tvungna att utlysa en strejk från klockan 12 i morgon till slutet av dagen.

Den 16 mars är det strejk igen. GSSE (grekiska LO) har inte utlyst någonting medan ADEDY (grekiska TCO) har utlyst strejk den 16 mars och då deltar även PAME.

Attentatet mot Flamman

Denna text är skriven av Hilding Hagberg, publicerad i boken Socialismen i tiden. Boken går att beställa från Fram bokförlag.

Norrskensflamman, kommunisternas tidning i Norrbotten, var hatad av de krigsaktivistiska krafterna. I dessa kretsar funderade man ut olika planer för att stoppa tidningsutgivningen.

På uppmaning av folk inom den s.k. frivilligrörelsen försökte militärområdesbefälhavaren general Archibald Douglas stoppa tidningen. Det skulle ske genom att militären rekvirerade Flam­mans tryckeri för att trycka militärt propagandamaterial. Men regeringen satte stopp för dessa planer, som väl ansågs allt för utmanande för att kunna verkställas. Men andra ränker smid­des i ondskefulla hjärnor. Nu är jag gammal, men jag blir aldrig så gammal att minnet av den 3 mars 1940 bleknar. Från Luleå fick jag ett kort telefonsamtal som berättade att Flamman sprängts i luften.

Förtvivlad registrerade jag budet om det fruktansvärda: om morden på partidistriktets ordförande Artur Hellberg, Alice, lilla Maj, Svea Granberg och Torgny. Jag reste omedelbart upp. (I den vevan kom Linderot tillbaka och övertog partiledarska­pet.)

Jag kom till Luleå och möttes av förödelsen. Då visste jag inte allt, men anade sammanhanget. Man kunde förstå att det handlade om sabotage, en logisk fortsättning av den våldsamma hatstämning som piskats upp mot kommunisterna.

Dagen efter attentatet telegraferade jag till statsministern och begärde att en kommission skulle tillsättas för att utreda vad som skett. Två dagar efter branden togs frågan upp i riksdagen av J H Brädefors som var kvar i Stockholm och riksdagen.

Jag och de få som fanns kvar i partiets distriktsledning kastade oss över det nödvändiga som måste göras. Främst måste vi informera vårt partifolk och tidningens läsare, ingjuta mod och kampanda ty många var chockade. Redan dagen efter branden fick tidningens läsare en Norrskensflamma i handen. Det var ett stencilerat blad och redan där utgick vi från att det rörde sig om ett nidingsdåd. Någon dag senare kunde vi börja distribuera tryckta exemplar, framställda vid partitryckeriet i Stockholm.

Det måste ha känts försmädligt för attentatsmännen och deras uppdragsgivare att den hatade tidningen, trots deras ansträngningar, kom ut. Inte en enda dag lyckades man stoppa utgivningen.

Jag fick också det tunga uppdraget att sköta om begravning­en av våra mördade kamrater. Men så hätsk var stämningen mot oss kommunister då, att man gjorde allt för att försvåra för oss att ta ett värdigt sista farväl. Alla möjliga hinder staplades i vår väg. Aktiebolaget Norrskenet som stod som arrangör ville hyra stadens s.k. Festivitetssal. Det sade stadens styrelse nej till. Då ville vi hyra A-salen i Folkets Hus. Den var visserligen re­dan uthyrd till en facklig konferens, men vi undrade om de kunde byta lokal. Det ville man inte.

Vi blev nu tvungna att samlas utomhus. Vår begäran att få uppställa kistorna på Loet, stadens stora torg, avslogs. På den tiden var det vanligt att begravningsprocessioner gick längs Stor­gatan-Kungsgatan. Men vi förbjöds att ta denna väg. Vi beslöt därför att de närmast anhöriga skulle samlas vid ett konditori. Kistorna hämtades från bårhuset och placerades på gården utan­för. Polis och militär hade då avspärrat Kungsgatan. Men ord­ningsmakt och försvar hade inte kunnat hindra att folk från hela Norrbotten hade infunnit sig för att ta ett sista farväl av de mördade. Väldiga människomassor hade samlats och när kis­torna på andra vägar fördes till kyrkogården blev det en stor och imponerande procession. Gatorna var svarta av folk. Ock­så på kyrkogården hade många människor samlats. Det myn­digheterna ville förhindra blev verklighet. Det var många som denna dag ville ge uttryck för vrede och sorg.

Min uppgift var svår. Det var att tala över döda som jag känt och arbetat med. I mitt sista farväl fanns alla de känslor av sorg och vrede som jag kände. Och jag lovade att vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism skulle fortsätta. Tid­ningarna hade sänt dit sina reportrar för att skildra begravning­en. Det skedde i hårda och okänsliga ordalag. Jag minns refera­tet i Norrbottens-Kuriren. Rubriken den löd:

”Kommunistbegravning i Luleå kulminerade i en Hagbergsk hatmässa på kyrkogården över ‘mördarna’ och de ‘mördade’.”

Det var i denna tidnings lokaler som attentatsmännen övade sig inför attentatet. Och den andra lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, vägrade införa en annons om begravningen. Så var stämningen under denna tid.

Men det måste också sägas att det hemska attentatet vände stämningen. Folk sansade sig och började fundera över vart Sverige var på väg. Hatet började vika och vi möttes av en våg av sympati från vanligt folk. Det var fler som började fundera över om vi kommunister, som ville slå vakt om neutraliteten, måhända hade rätt. Starka krafter var angelägna att dölja san­ningen bakom attentatet och från början hävdades det att kommunisterna kanske själva hade tuttat på för att få ut försäk­ringspengarna. Men sanningen kröp så sakta fram. Det uppdag­ades att det var tre nazistiska fänrikar och en likasinnad vice­korpral som natten till den 3 mars 1940 tagit sig in i fastigheten. De var beväpnade med militära skjutvapen, sprängämnen, tänd­hattar och stubin. Sedan de apterat trotylstavar i tidningspres­sen slog de ut tio liter bensin på golvet i ett angränsande rum och tände stubinen. Sedan detta var gjort tog de sig snabbt ut, försvann i bil. Men inte längre än att de sedan på avstånd kunde se eldsflammorna från det brinnande huset.

Krevaden hördes lång väg och hela huset blev snabbt en brin­nande fackla. De fem som bodde i rummen ovanför rasade omedelbart ner i det brinnande infernot och hittades sedan i askan. Det var skolflickan Maj Hellberg, den något äldre Torg­ny Granberg, de bådas mödrar Alice Hellberg och Svea Gran­berg samt Flammans ekonomichef Artur Hellberg. På tredje planet bodde ytterligare fem personer. Genom att fira ner sig med hopknutna lakan räddade de sig i sista stund. Men en av dem, Filip Forsberg, blev svårt bränd, en annan blev invalidi­serad för livet när lakanen brast.

Attentatsmännen reste vidare till Boden och rapporterade för sin uppdragsgivare, en kapten Svanbom, att de fullgjort sitt uppdrag. Besked därom fick också en annan av de sammansvur­na, stadsfiskalen i Luleå, Ebbe Hallberg. Vid rättegången hade general Archibald Douglas, som var befälhavare för övre Norr­land, inkallats som vittne. Han hade tidigare, bara några veckor före attentatet, försökt rekvirera Flammans tryckeri för att stop­pa utgivningen. Han misslyckades i denna strävan, men det fanns andra metoder. Det var känt att han hade haft kontakter med de åtalade. Vid rättegången gjorde han sig naturligtvis oskyldig som ett lamm.

Men jag är ännu i dag övertygad om att general Douglas var den ytterst ansvarige och att han fått godkännande från högsta militärledningen.

Efter fyra rannsakningar dömdes de närmast inblandade i själva attentatet till uppseendeväckande korta fängelsestraff. Det längsta var fyra år, de övriga ännu kortare. Stadsfiskalen i Luleå dömdes för ett helt annat bovstreck. Hovrätten i övre Norr­land höjde visserligen straffen något, det högsta från fyra till sex år, men det gjorde inte saken mycket bättre. Efter tre år var attentatsmännen på fri fot som premium för gott uppförande. Däremot sade den s.k. rättvisan nej till de efterlevandes och ska­dades anspråk på ersättning.

Mödosam återuppbyggnad
Det blev en mödosam återuppbyggnad av vår tidning Norrskens­flamman. Vi ville ha ut tidningen regelbundet, så fort som möj­ligt. Dagen efter attentatet tillverkade vi ett enkelt duplicerat tidningsblad, men det var inte tillräckligt. Därför började vi trycka tidningen i Stockholm på Ny Dags tryckeri. Men då kom transportförbudet som innebar att det var förbjudet att distribuera Flamman. Upplagan kunde alltså inte skickas med tåg från Stockholm, vilket hade varit det naturliga. Den fick givet­vis inte heller distribueras i Norrbotten med allmänna kommu­nikationsmedel.

Då skaffade vi en bil och körde tidningen själva mellan Stock­holm och Luleå. Det var dyrt och arbetskrävande, men det gick. Och trots transportförbudet kom tidningen ut. Den spreds ge­nom cykelstafetter och det fanns järnvägare som tog den i loket och distribuerade till mottagare efter linjen, ja den smugglades ut till läsarna på alla möjliga sätt.

Vi hade kommit över en ny fastighet. Den skulle egentligen ha använts som hyreshus, men vi fick köpa den för hyggligt pris. Det skulle bli det nya tidningshuset. Provisoriskt skulle vi börja trycka Flamman i ett garage. Men då förbjöds vi att nyttja lokalen för detta ändamål av byggnadsnämnden. När vi gjorde smärre ombyggnader för att lokalen skulle motsvara arbetarskyddsbestämmelserna skickades polisen på oss för att stoppa ombyggnaden. Vi fortsatte emellertid. Men det var inte nog med detta. När vi sedan skulle skaffa nya tryckerimaskiner bojkotta­des vi av leverantörerna. Efter stora ansträngningar fick vi dock tag i en flattryckspress av enklaste slag. Då ingrep Metallindu­striarbetareförbundets ledning och förbjöd alla maskinuppsät­tare att montera upp maskinerna. men vi hade händigt folk i partiet. En järnvägsman som hette Artur Svensson offrade sin semester för att ta ledning över monteringen. Han fick hjälp av andra Flammanvänner. Jag och Filip Forsberg var med och hantlangade samtidigt som vi skrev ihop Flamman, som då kom ut en gång i veckan.

Vi fick ihop pressen och började trycka tidningen i Luleå. Vi var glada. De som trodde att det mordiska attentatet skulle stoppa vår tidningsutgivning måste ha känt sig oerhört besvikna.

1940 var ett mödosamt och svårt år. Vi fick arbeta under halvlegala förhållanden. Vår press var fjättrad av transportför­budet. För Flammans del räckte det från den 21 mars 1940 till den 16 mars 1943. I hela tre år. Våra tidningar drabbades av de mest godtyckliga beslag, vi utsattes för åtal, våra telefoner av­lyssnades och brev och annan post öppnades. Våra fackföre­ningsmedlemmar var offer för utpressning från den fackliga by­råkratin, förtroendevalda kommunister och många medlemmar utestängdes från sina arbetsplatser. Det blev vardagsmat för oss.

Men det bör också sägas att attentatet mot Flamman bidrog till att vända opinionen. Det upprörde det svenska folket, utlöste en fruktan för äventyrligheter och skapade en stark misstro mot de krigsaktivistiska krafterna. Människor började tänka om och fråga sig vart Sverige var på väg. Jag brukar ofta säga att de fem martyrerna, som nu vilar på kyrkogården i Luleå, inte offrade sina liv förgäves. Deras död bidrog till att freden räddades, att Sverige inte drogs in i det krigsäventyr som vissa krafter önskade.

Stämningen i riksdagen var präglad av psykosen som samma församling hjälpt att piska upp. Man ville illegalisera oss och att vi fanns i parlamentet var en ständig irritation för de flesta. Mot oss användes rena busfasoner. Högern angav tonen i den anti­kommunistiska hetskören. De monotona kraven ”Kommunis­terna ut ur riksdagen” upprepades inte av andra partier, men det slogs i bänklocken under våra anföranden. Oftast gick man ut ur kammaren eller också sattes brumkörer in för att överrösta oss. Men alla gillade inte dessa demonstrationer. Det fanns rak­ryggade borgare som var emot. De ansåg att det fläckade riksda­gens anseende och var ovärdigt människor som ville kalla sig demokrater.

Rätten att vara sjuk

Jag är sönder, trasig, förbrukad! Varför? Inte direkt av min whiplashskada kan jag tala om men pga. av den nya sjukförsäkringspolitiken!

Jag som vill jobba 25 % fast alla mina läkare anser att jag inte ska jobba alls för jag är för sjuk. TROTS det vill jag jobba.

Försäkringskassan med regeringens nya regler fungerar dock så att jag ska jobba 100 % och jag ska byta jobb. Varför? Jag har ett jobb som i viss mån är anpassat för mig. Jag har jobbat i flera år på 50 % och ramlar ihop mer och mer, när jag kommer hem från jobbet en dag så orkar jag inte göra något mer.

Nu har jag fått avslag på min ansökan på 75 % sjukersättning men jag skulle kunna söka 100 % om jag går efter specialistutlåtande och andra läkarintyg.

Nu är jag frisk?! Konstigt jag med min fysiska skada rasar nu samman även psykiskt. Det fysiska och det psykiska hänger samman, lika bra att berätta det för folk verkar inte förstå det här. Jag tål inte stress, stressen får HELA mig att rasa samman. Istället för att ge mig mina 25 % som jag inte kan lova att jag kan jobba men vill försöka innan jag ger upp helt så förstör man hela livet för mig genom sin förbannad skenheliga jakt på sjuka. Jag rasar samman jag är på väg stadigt mot ett sammanbrott, jag är inte lycklig! Fast får man vara sjuk och lycklig i det här landet? Inte med dagens regering i alla fall.

Jag börjar bli så arg och hata så hela min kropp skriker ut sitt hat. Jag HATAR regeringen jag HATAR allt skit de står för jag HATAR att de förstör för alla medborgare bara för att de själva ska tjäna pengar. JAG HATAR!

Vem är jag? Vet inte, helt plötsligt kan jag inte läsa längre texter, jag tappar ord, jag minns inte längre vad jag pratar om mitt i ett samtal. TACK regeringen ni har kört mig i botten jag är inte längre en produktiv medborgare NI har förstört allt för mig och min familj och alla andra sjuka. Jag har en fysisk sjukdom, jag undrar hur folk som från början redan mådde dåligt psykiskt hanterar det här? Mår jag så här nu, hur mår de mina medmänniskor? Värre? Jag tror det jag har aldrig försökt ta mitt liv i alla fall. Inte än! Vi sjuka mår inte bättre vi sjuka mår sämre och jag orkar nog inte länge till snart blir jag nog inlagd…

”A” med rätten att vara sjuk! Nej just ja inte med alliansen!”
(*A via goda vännen ME*)

70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman

Det värsta terrordådet i modern tid i Sverige är attentatet mot tidningen Norrskensflamman, då kommunisternas tidning.

För 70 år sedan den 3 mars 1940 mördades tre vuxna och två barn i ett brandattentat i Luleå. Norrskensflammans hus på Kungsgatan brann ner. De som omkom var Svea Granberg (vars make Valdemar Granberg då satt internerad i Storsien) och 12-årige sonen Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras 8-åriga dotter Maj. ”I Valdemar Granbergs öde möts två av skamfläckarna i den svenska historien om andra världskriget, som vi helst vill glömma bort: terrrorattentatet mot Norrskensflamman och interneringslägren för kommunister”, skriver Maria-Pia Boëthius i sin bok Heder och samvete.

”Kommunistpressen måste utrotas fullständigt [...] Allt måste göras för att oskadliggöra kommunisterna.” skrev tidningen Norrländska Socialdemokraten strax innan attentatet mot Norrskensflamman.

– För 70 år sedan försökte man tysta kommunisterna med dynamit, bensin och interneringsläger, men de lyckas aldrig att tysta demokratin och rättvisans röst, säger Jan Jönsson från SKP.

Gärningsmännen fick milda domar och de benådades i olika takt och ingen avtjänade mer än fem år. Skurkarna var stadsfiskalen Ebbe Hallberg och en journalist på Norrbottens-Kuriren, Gunnar Hedenström, kapten Uno Svanbom samt fänrikar Borgström, Krendel, Norström och värnpliktige Palmqvist.

« Tidigare