Mediadesinformationsplan mot Kuba

Målsättningen för Inter-American Press Association (IAPA), som bildades 1943, är att försvara Washingtons intressen i media på kontinenten, och på tisdag handlar det främst om dess mediadesinformationsplan mot Kuba.

IAPA är för närvarande ansvariga för att få till stånd organiserad förföljelse och fängslande av påstådda journalister på ön, samt det växande förtrycket av påstådda oberoende demonstrationer i landet.

Lögnerna baseras bland annat på en grupp kontrarevolutionära personer som uppträder som falska oberoende journalister, när det har bevisats att de i själva verket bara var ute efter att angripa den kubanska verkligheten.

Central Intelligence Agency (CIA), US Agency for International Development (amerikanska myndigheten för internationell utveckling) samt National Endowment for Democracy (nationella demokratifrämjandet) har medgivit att de har bistått med ekonomiska medel för detta ändamål.

Denna omstörtande verksamhet är en reaktion på en rad åtgärder som vidtagits av den kubanska staten mot personer som hotar att störta den konstitutionella ordningen, störa landets socioekonomiska verklighet och iscensätta förföljelser på order av USA:s intresseorganisation i Havanna.

Översatt från Prensa Latina.

Kapitalets kris försämrar kvinnornas situation

Med anledning av 100-årsminnet av Internationella Kvinnodagen ägde ett seminarium för kommunistiska och arbetarpartier rum i Bryssel fredagen den 26 mars. Seminariets tema var Kommunisternas roll i kampen för kvinnornas jämställdhet och emancipation.

Deltagarna kom från 27 partier i 24 länder och var med få undantag kvinnor. 100-årsdagen gav möjlighet att utbyta synpunkter och erfarenheter från en så lång tid som ett sekel. Att erfarenheterna skiljde sig beroende på om man kom från Europa, Mellanöstern eller forna sovjetrepubliker bör inte förvånas. SKP representerades av Barbara Brädefors.

Greklands kommunistiska parti, KKE, vars delegation leddes av partiets kvinnliga ordförande Aleka Papariga säger i ett pressmeddelande:

”Det kapitalistiska systemet gör en del rättsliga och institutionella eftergifter, i synnerhet i mera utvecklade länder och kontinenter av den imperialistiska pyramiden; det höjer kvinnornas utbildningsnivå, inrättar ett begränsat antal sociala förmåner för barn och familjer för att uppnå sin huvudmålsättning, nämligen den högst möjliga exploateringen av kvinnors arbete- liksom ungdomars och invandrarnas-, deras politiska och sociala manipulering i jämställdhetens namn.

De borgerliga politiska partierna har gett kvinnor från borgarklassen och de högre skikten rollen som riksdagsledamot, minister, även regeringschef och president, soldat och general med avsikt att upprätta exempel för arbetarklassens kvinnor …, att vara deras ställföreträdare och manipulera dem.

Diskussionerna bekräftade att dessa värderingar inte är användbara på alla länder som länder i Afrika, Asien och andra där kvinnorna lider under former av förtryck som speglar den ojämna kapitalistiska utvecklingen och inte säregenheter av ett så kallat patriarkat…”

I talen kom också till uttryck hur trygg och framåtsträvande situationen har varit för kvinnorna i tidigare socialistiska länder och hur detta har påverkat kapitalistiska länder. Dessa kvinnor har förlorat mycket. Den nuvarande krisen försämrar dessutom kvinnornas situation liksom hela arbetarklassens.

Kvinnofrågan måste vara en självklar aspekt inom samtliga områden vare sig det gäller arbetarklassen, småbönder, småföretagare, inom utbildning, hälso- och miljövård- ja överallt. Underförstådd att kvinnofrågans klassnatur är den bästa vägen för att bemöta nedsättande uppfattningar på kvinnornas bekostnad som alltjämt existerar under en skepnad av modernism och kosmopolitism.

Diskussionen bekräftade också att det nationella fältet är klasskampens grundläggande fält eftersom därifrån utgår de positiva förändringarna i internationella sammanhang. Av samma betydelse är också kampens internationalisering och koordinering och en hög nivå av klassolidaritet.

Seminariet beslutade om solidaritetsuttalanden med Kuba, det palestinska folket och kvinnorna i Iran.

Fotnot. Barbara Brädefors tal går att läsa på SKP.se.

Aleka Papariga om EU:s beslut vad det gäller Grekland

Foto: Greklands kommunistiska parti (KKE).

Den 28 mars talade KKE:s generalsekreterare, Aleka Papariga, på ett möte i staden Piraeus om EU, hon sade bland annat:

”Europeiska Unionens beslut har ansetts som en stor vinst för både Grekland och dess premiärminister. Det vill säga bildandet av en Europeisk mekanism i samspel med Internationella Valutafonden såväl som den Europeiska Centralbankens ingripande(…)

Men vad var det egentligen för ett beslut som den Europeiska Unionen fattade? Först och främst har det bekräftats att den kapitalistiska krisen är djupgående, global och belyser rivaliteterna och motsättningarna mellan de mäktiga kapitalistländerna och de regionala unionerna. Européer är heller inte bara intresserade av krisen i Europa. De håller sig också informerade om utvecklingarna på den globala marknaden. Idag är det inte bara de klassiska imperialistiska centrumen som konkurrerar med varandra, det vill säga Europeiska Unionen, Japan och USA. Idag finns nya imperialistiska krafter och nya regionala krafter som alla vill ha del av den världsomspännande kapitalistiska kakan.

Därmed fattade den Europeiska Unionen ett beslut som kan sägas är av temporär och kortsiktig karakter, men även om det löser sig kommer effekterna att vara begränsade, för det imperialistiska systemet, eller snarare kapitalism i sin imperialistiska skepnad, klarar inte av att på ett drastiskt och effektivt sätt bemöta sina egna motsägelser och kontraster.

Så vad fattade de då för beslut? De skapade en politisk mekanism som fungerar på följande sätt: Om ett land i eurozonen befinner sig i en svår situation, om det bryter mot spelets regler och kan inte göra annat för att det är på gränsen till att gå bankrutt, i så fall håller EU:s medlemsstater ett möte för att fastställa om landet befinner sig i verklig kris och faktiskt riskerar att gå bankrutt såväl som villkoren för sitt stöd, sina lån och finansieringar; de kan till och med besluta om landet ska få fortsätta utgöra en del av eurozonen. Alla beslut måste vara enhälliga. Så ni förstår att inte ens de kapitalistiska länderna kan nå ett gemensamt beslut och det går inte att uppnå fullständig enighet och solidaritet mellan kapitaliststaterna, mellan bourgeoisien i medlemsstaterna. Men den här politiska mekanismen har en specifik inriktning. Oavsett om finansieringsmekanismen drivs igenom och oavsett diskussionen om ett land ska få stanna i eurozonen, är inriktningen specifik: politisk utpressning för att få de bourgeoisiska staterna och de bourgeoisiska regeringarna att rätta sig efter åtminstone ett problem inom EU-marknaden, enligt globala kapitalistiska regler: att göra arbetskraften, som är en vara inom kapitalismen, ännu billigare för att i än större utsträckning kunna stjäla av och förtrycka folket.”

Aleka Papariga underströk att arbetarna skulle dra sina egna politiska slutsatser och inse att det som behövs i dagsläget inte bara är ett regeringsbyte utan ett byte av hela maktstrukturen.

« Tidigare