Socialdemokratins kris

Den politiska, ideologiska och organisatoriska kris som socialdemokraterna just nu inför öppen ridå genomlever skulle vid en första tanke kunna vara något som endast angår SAP:s medlemmar. Nu är så inte fallet då SAP i svenskt samhällsliv har en ställning som inget annat svenskt politiskt parti ens är i närheten av. Inte minst SAP:s ställning inom svensk fackföreningsrörelse gör att vad som händer inom SAP angår betydligt fler än SAP:s medlemmar. Av den anledningen tar vi kommunister, organiserade inom SKP, oss rätten att lägga oss i vad som sker och även att ha synpunkter på vad som sker. Krisen inom SAP blev totalt blottlagd genom valresultatet i 2010 års riksdagsval men krisen är betydligt äldre än så.

SAP har historiskt aldrig varit ett socialistiskt parti med målsättningen att ersätta det kapitalistiska samhället med ett socialistiskt samhälle. Däremot har partiet traditionellt varit mycket medveten om kapitalismens inneboende kriser och dess utsugning av det arbetande folket. Detta har man inte minst genom bygget av folkhemmet balanserat med eftergifter åt det arbetande folket genom en stark och utvecklad offentlig sektor, en sektor som man aldrig tidigare lämnat ut åt kapitalisterna. Per-Albin Hanssons tal om det goda folkhemmet har tjänat som inspiratör för det goda samhället och den ekonomiska politiken följde keynesianismen. Detta var en politik som var signifikativ för SAP ända fram till slutet av 1970- talet. I och med att Sveriges högerkrafter på allvar tog strid om den ideologiska samhällsdebatten, inte minst genom skapandet av en rad s k tankesmedjor där Timbro är den mest kända började SAP:s ideologiska reträtt. Detta är en reträtt som nu pågått i mer än 30 år och SAP av år 2011 är ett helt annat parti än vad det var 1980.

Ett första led i den ideologiska reträtten var att man inom SAP slutade med den ideologiska studiecirkelverksamheten. I denna veva lade man också ned sin dagspress. Man försatte sitt pressbolag A-pressen i likvidering och överlämnade på så sätt än mer av den dagliga ideologiska debatten till den borgerliga sidan. SAP:s förvandling blev därmed ett faktum. Detta var något som inte minst LO- medlemmarna märkte genom att så gott som alla funktionärer inom LO- förbunden började uppfatta sina uppdrag som ett arbete bland andra. Någon ideologisk motivation för arbetet har man inte.

De moderna socialdemokraterna vill vinna medelklassen i Stockholm. Det finns ingen medelklass. Det är ett uttryck som hänger i luften för klass definerar sig efter ägande. I Sverige finns kapitalistklass och arbetarklass. Arbetarklassens struktur har ändrats från dominerande industriarbetarandel till att omfatta alla som säljer sin arbetskraft inom produktion och tjänstesektor. Om arbetarpartier har någon uppgift gentemot mellanskikten så är det att utveckla deras medvetandegrad, d v s insikten att deras existens och levnadsvillkor är lika beroende av kapitalets depotism som LO-gruppernas. Hur många tjänstemän har inte förlorat sina anställningar under den pågående krisen? Att uppfatta sig som ”något bättre” underminerar den front som behöver upprättas gentemot borgarklassen som äger produktionsmedel, finansinstitut och media i ett ruttnande kapitalistiskt system.

Socialdemokratiska partiet har i sin nuvarande form ingen roll att spela i det svenska politiska livet. Att finna sin plats som ett liberalt borgerligt parti går inte. Den platsen är redan upptagen. Skall SAP återigen bli en stark politisk kraft måste partiet gå tillbaka men också utveckla sina traditioner som ett arbetarparti. I den processen ingår att man inser att dagens nyliberala politik nått vägs ände. Den kapitalistiska överproduktionskris som nu med full kraft drabbar Europas arbetarklass borde få SAP att inse att det kapitalistiska lyckoriket inte finns. Privatiseringen av skola, vård och omsorg är något som måste bekämpas liksom avregleringarna av för samhället livsviktiga funktioner. Vinterns kaos med SJ talar sitt tydliga språk liksom elpriserna.

Partiet måste för att ha en proggressiv framtid delta i och utveckla den fackliga kampen mot kapitalets utsugning av arbetskraften, partiet måste delta i och utveckla den utomparlamentariska kampen. Det gäller arbetstiden, privatiseringar, miljön, den internationella solidariteten mm. Men framför allt så måste det inse att rättvisa skapas inte enbart genom fördelningsrätt utan genom förändrad egendomsrätt och en produktion inställd för att mätta det samhälliga behovet istället för profit till enskilda.

2010-12-31

Victor Diaz De Filippi
Ordförande
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)

Die Linke och ELP:s kompromisser med de imperialistiska organisationerna

Den politiska skandal som har brutit ut efter Wikileaks avslöjande om det tyska ”vänster”- partiet, Die Linke, ”flaggskeppet” i det så kallade europeiska vänsterpartiet (ELP), visar än en gång gränserna för vissa politiska krafter, som verkar inom såväl ramen för systemet och i tjänst hos dess ledning.

Som uppenbarades: USA:s ambassadör i Tyskland informerade Washington via ett telegram om i sitt möte med Gregor Gysi, ordförande för den parlamentariska gruppen av den tyska ”vänstern” och försökte att blidka honom angående det krav som hans parti driver om en ”upplösningen av NATO”. Gysi påstås ha sagt att det skulle vara ”farligt” att begära Tyskland tillbakadragande från NATO, och inte vidmakthållit Die Linkes krav på dess ”upplösning”. Han tillade att det inte kunde inträffa under några omständigheter, eftersom upplösningen av den imperialistiska organisation skulle behöva USA:s, Storbritanniens och Frankrikes samtycke- något som inte är realistiskt.

Naturligtvis hävdar nu Gysi att ”han inte minns” sin exakta formulering och förminskar det till en felöversättning. Frågan har lett till en friktion inom den tyska ”vänstern”.

Även om vi accepterar att den amerikanske ambassadören missuppfattat en del av vad Gysi sagt, förändras inte det väsentliga i saken! Kärnan är att den tyska ”vänstern” är otydlig och rent allmänt för en ”upplösningen av NATO”, utan betoning på ett tillbakadragande av specifika länders deltagande i denna imperialistiska organisation. Formuleringen på ELP:s 3e kongress, där Synaspismos från Grekland deltog, var mycket lik ”ett krav för upplösning av NATO och uppmanar till ett internationellt samarbete i säkerhetsfrågor som överensstämmer med internationell rätt enligt principerna om ett reformerat och demokratiserat FN- system.”

Allt det ovan nämnda bekräftar på det mest kategoriska sätt att KKE:s Centralkommittés bedömning som i sitt senaste uttalande om det så kallade ”nya” NATO, bland annat konstaterade att ”När efterfrågan på upplösningen av NATO främjas av flera opportunistiska krafter utan att kombineras med kampen för ett tillbakadragande av våra länders deltagande i NATO låter det mer som en  bön från en präst än målet för kampen hos en rörelse.”

Dessutom har det visat hur rätt KKE hade när den förklarade att det så kallade ELP inte ifrågasätter det kapitalistiska systemet och de imperialistiska organisationerna. ELP:s hållning i förhållande till EU är väl känd, emedan det åtagit sig att tjänstgöra i dess konstitution och nu uppmanar till dess återupprättande, för ”rening” från ”profitörer” och ”nyliberalism”. Samtidigt har det visat hur harmlösa ELP:s ståndpunkter är i förhållande till den imperialistiska organisationen NATO- eftersom efterfrågan på ”upplösningen av NATO” inte kombineras med en förstärkning av den anti-imperialistiska kampen för återkallande av varje land från den. Härigenom förvirras den folkliga rörelsen och ”lugnar” imperialisterna och systemet.

Ändå verkar det som om de opportunistiska krafterna i ELP hyser en …. ”kärlek som inte vågar uttala sitt namn” i sin linje av kompromisser med systemet och de imperialistiska organisationerna EU och NATO. Problemet för dessa krafter är att folk inte skräder sina ord när de ser att de förlöjligas på detta sätt …

Elisaios Vagenas

Medlem av KKE:s Centralkommitté

ansvarig för den internationella avdelningen

Citytunnelprojektet

Citytunnelprojektet är 17 km järnväg som förbinder Malmö C med Öresundsbron samt knyter ihop det skånska järnvägsnätet och ökar kapaciteten för spårbunden trafik i framtiden. Sex kilometer är tunnel under centrala Malmö och elva kilometer är järnväg ovan jord. Malmö C får en ny underjordisk stationsdel och nya stationer byggs vid Triangeln och i Hyllie.

Citytunneln började byggas 2005 och beräknades då att kosta 9,45 miljarder kronor. Tunneln kunde invigas av Kungen från Sverige den 4 december 2011. I sitt tal konstaterade en mycket nöjd konung att bygget blev färdigt 7 månader före utsatt tid samt att kostnaderna från de ursprungliga kalkylerna på 9,45 miljarderna hade stannat vid 8,45 miljarder. Alltså en miljard mindre än beräknat. Ett projekt i tiden kunde en mycket nöjd monark konstatera. Det är inte ofta kommunisterna har anledning att hålla med konungen, men i detta fall måste vi göra det. Möjligen med tillägget att bygget skett helt i den aggressiva kapitalismens nyliberala skepnad beordrad av EU. Den nya mörka tiden alltså.

Vid bygget av citytunneln har NCC utnyttjat EU och den sk Lavaldomen till det yttersta. LO har i en rapport som förövrigt också gäller bygget av Norra Länken i Stockholm påvisat att byggföretagen utnyttjar arbetskraft från andra EU länder på ett häpnadsväckande groteskt sätt.

Hälften av arbetskraften hämtas från östra Europa och betalas med 55 % av vad det svenska kollektivavtalet kräver. Arbetskraften har hämtats till Malmö via polska eller irländska bemanningsföretag. I likhet med bärplockarna som blivit grundlurade av sina bemanningsföretag har även detta skett vid bygget av Citytunneln. Många av arbetarna har känt sig lurade eftersom löne och anställningsvillkor inte har motsvarat vad de blivit lovade. Den polske byggnadsarbetaren Adam, som arbetade vid Citytunneln berättar att han skickades hem och fick sparken efter att han kontaktat Byggnads i Malmö.

Att projektet präglas av dåliga arbetsvillkor visas bland annat av den höga olycksfallsfrekvensen vid bygget av Citytunneln där det varit 20,5 olyckor per 1000 anställda och år. Normalt, om man nu kan använda det ordet i dylika sammanhang är 11- 18 olyckor per år och 1000 anställda.

Roman Jarzmik är en av de som varit med och byggt Citytunneln i Malmö. Han fick en SJ- pall i huvudet 2007. Nu har han en tio centimeter lång spricka i skallen, illamående, nedsatt hörsel och inget luktsinne. Något skadestånd har han inte fått. Han saknade försäkringsskydd via bemanningsföretaget. Något som det svenska kollektivavtalet kräver.

LO:s utredning om förhållandena vid bygget av Citytunneln avslutas med följande ord:

”Det är upprörande att svenska skattemedel bidrar till lönedumpning och osund konkurrens. Därför kräver LO, bland annat, att lagen om offentlig upphandling skrivs om så att det ställs krav på villkor motsvarande kollektivavtal vid upphandlingar.

Därtill måste Lex Laval, den lag som regeringen infört och som gör det frivilligt för utländska företag att tillämpa svenska löne och anställningsvillkor, rivs upp”

När kungen invigde den nya Citytunneln beskrev han projektet i lyriska ordalag. Vad han inte nämnde var att bygget kantats av en extremt cynisk och motbjudande handel med människor.

Kapitalismen i dess nötskal alltså.

Lars Lundberg

Deklaration från 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier

Deklaration från 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier, 3- 5 december 2010, Tshwane, Sydafrika

Det 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier ägde rum i Tshwane (Pretoria), Sydafrika från den 3: e till 5 december 2010 på temat ”Det kapitalistiska systemets fördjupade kris. Kommunisternas arbete för att försvara suveräniteten, stärka sociala allianser, förstärka den antiimperialistiska fronten i kampen för fred, framsteg och socialism ”.

102 delegater som företrädde 51 partier från 43 länder från alla kontinenter, samlades för att fortsätta arbetet från tidigare möten, att främja och utveckla likartade och sammanlöpande aktioner kring ett gemensamt perspektiv.

Fördjupningen av den kapitalistiska krisen

Den internationella situationen fortsätter att domineras av den ihållande och fördjupade krisen för kapitalismen. Denna verklighet bekräftas av de analyser som angavs i deklarationerna från 2008 i Sao Paulo och 2009 i New Delhi, vid våra 10e resp. 11e Internationella Möten. Den globalt rådande kapitalistiska krisen understryker dess historiska begränsningar och behovet av dess revolutionära störtande. Den uppvisar intensifieringen av den grundläggande motsättningen för kapitalismen, mellan produktionens sociala karaktär och det privatkapitalistiska beslagtagandet av vinsterna.

Krisen är systematisk – trots alla utsagor före 2008 om motsatsen, kan de kapitalistiska illusionerna inte undgå sin inbyggda, systematiska benägenhet att gå igenom cykler av högkonjunktur och ruin. Den nuvarande globala krisen är ett särskilt svårt uttryck för den kapitalistiska nedgången som orsakats av kapitalistisk överproduktion. Nu, liksom tidigare finns inom kapitalismens logik ingen lösning för dessa återkommande kriser eller den rådande krisen i sig, som alla präglas av massiv och social irrationell förstörelse av tillgångar – inklusive massuppsägningar, industrinedläggningar och urskillningslösa attacker för sänkning av löner, pensioner och social trygghet samt en urgröpning av människors möjlighet till försörjning. Det är därför och på våra två tidigare möten som vi med rätta hävdat att den rådande krisen knappast kan begränsas till subjektiva brister, till girighet hos enskilda bankirer eller finansiella spekulanter. Den är fortfarande en kris som inbäddas i de systematiska egenskaper som finns hos kapitalismen själv.

Den rådande krisen förvärras av betydande förändringar i den internationella maktbalansen. Framför allt är det den pågående relativa tillbakagången för den amerikanska ekonomins globala hegemoni, den allmänna produktivitetsstagnationen i de flesta utvecklade kapitalistiska ekonomierna och uppkomsten av nya globala ekonomiska stormakter, i synnerhet Kina. Krisen har intensifierat konkurrensen mellan de imperialistiska centren och även mellan de etablerade och nytillkomna. Detta inkluderar det USA-ledda valutakriget, koncentrationen och centraliseringen av ekonomisk och politisk makt inom EU fördjupar dess karaktär som ett imperialistiskt block vilket leds av dess viktigaste kapitalistiska makter; en tydlig skärpning av den inter-imperialistiska kampen för marknader och tillgång till råvaror, utökad militarism, inklusive förstärkning av aggressiva allianser (till exempel, NATO:s toppmöte i Lissabon med dess ”nya” farliga och strategiska koncept), överflödet av regional spänning och aggressivitet (särskilt i Mellanöstern, Asien och Afrika), kupper i Latinamerika, intensifieringen av neo-imperialistiska böjelser att underblåsa etniska konflikter och den ökande militariseringen av Afrika bland annat genom AFRICOM.

Samtidigt har det blivit tydligt att kapitalismen i sitt spår av vinstmaximering, huvudstupa förstörelse av naturresurser och av miljön i allmänhet utgör ett allvarligt hot mot hållbarheten för den mänskliga civilisationen. De politiska ledarna i de dominerande kapitalistiska staterna, med sina olika förslag för ”grön teknik” och handel med utsläppsrätter, i bästa fall utgör justeringar som ökar kapitalets lönsamhet men samtidigt fördjupar kommersialiseringen av naturen och överför klimatförändringens kris till mindre utvecklade länder. Krisen i det kapitalistiska systemet som mänskligheten står inför är direkt kopplad till kapitalismens oförmåga att reproducera sig själv utom genom en girig jakt för tillväxt. Det är en kris som bara kan övervinnas genom avskaffandet av kapitalismen själv.

Inför dessa realiteter slår kapitalismen tillbaka överallt, i syfte att bevara vinsterna och att överföra ansvaret för krisen på arbetarklassen, genom att intensifiera exploateringen av kön och ålder, fattiga i stad och på landsbygd och ett stort spektra av arbetande människor inom ”medelklass”. Exploateringen intensifieras, staten används för att rädda privata banker och finanshus men utsätter framtida generationer för omöjliga skuldbördor och intensifierar ansträngningarna göra sociala vinster.

I hela den kapitalistiska världen avskaffas arbetarnas sociala, ekonomiska och politiska rättigheter samt sociala trygghet. Samtidigt görs de politiska systemen mer reaktionära och begränsar de demokratiska och medborgerliga friheterna, i synnerhet de fackliga rättigheterna. Nedskärningar, inklusive stora nedskärningar av den offentliga sektorn har åsamkat förödande konsekvenser för arbetare, särskilt kvinnor. Det finns också försök att avleda folklig nöd och otrygghet genom reaktionär demagogi, rasism och främlingsfientlighet, samt att legitimera fascistiska krafter. Dessa är uttryck för antidemokratiska och auktoritära tendenser som också präglas av en upptrappning av anti-kommunistiska attacker och kampanjer i många delar av världen. I Afrika, Asien och Latinamerika bevittnar vi ett införande av nya mekanismer för nationellt- och klassförtryck mot det arbetande folket, inklusive ekonomiska, finansiella, politiska och militära medel samt utplacering av en rad pro-imperialistiska NGO-organisationer (s.k. icke statligt styrda organisationer).

Men för massan av folk, särskilt i Afrika, Asien och Latinamerika, är det viktigt att komma ihåg att även före den nuvarande globala ekonomiska krisen, var livet under kapitalismen en fortsatt kris, en daglig kamp för överlevnad. Långt innan den pågående finansiella krisen har en miljard människor levt i eländiga slumområden och hälften av världens befolkning av mindre än 2 dollar om dagen. Med krisen har denna verklighet förvärrats kraftigt.

De flesta av städernas och landsbygdens fattiga arbetar tillsammans med sina familjemedlemmar som utsatta invandrare i främmande länder i Afrika, Asien och Latinamerika, som de fördrivna offren för en allt snabbare kapitalistisk jordbruksutveckling. Den globala kapitalismens spjutledning från de största företagen inom den industriella jordbrukssektorn har förklarat krig mot nästan hälften av mänskligheten- de tre miljarder som bor på landsbygden i Afrika, Asien och Latinamerika.

Samtidigt sätts omänskliga barriärer upp mot invandrare och flyktingar. Det finns en ständigt ökande framväxt av städernas slumområden som befolkas av den desperata och marginaliserade massan som är involverad i en uppsjö av aktiviteter för att överleva. Den accelererade kapitalistiska agrara omvandlingen i länder med en lägre nivå av kapitalistisk utveckling åsamkar folkmord som konsekvens.

Vikten av arbetarklassens och de folkliga krafternas motståndskamp

Över hela världen försöker kapitalismen att överföra bördan av krisen på arbetarna och de fattiga men möts allteftersom av arbetarklassens och folkets motstånd.

Under det gångna året av anti-folkligt angrepp och angrepp mot arbetarnas rättigheter, sociala rättigheter och löner har en upptrappning av den folkliga kampen framkallats, företrädesvis i Europa.

Den imperialistiska aggressionen i Mellanöstern, Asien och Latinamerika möter fortsättningsvis ett beslutsamt folkligt motstånd.

I Afrika och Latinamerika, har anti-imperialistiska krafter, fackföreningar och sociala rörelser eskalerat sin kamp för folkliga rättigheter och mot de multinationella företagens plundring. Denna kamp har i några fall lett till framväxten av progressiva, folkliga nationella regeringar som programmatiskt förklarar nationell suveränitet, sociala rättigheter, för utveckling och skydd av sina naturresurser och biologisk mångfald, för att ge ny kraft åt den anti-imperialistiska kampen.

Under rådande omständigheter är det historiskt viktigt att vi som deltagare i kommunist- och arbetarepartierna stärker och omvandlar de folkliga försvarsstriderna till en offensiv kamp för att förvärva bredare rättigheter för arbetare och människor och för avskaffandet av kapitalismen.

För att nå fram till denna strategiska dagordning betonar kommunisterna betydelsen av arbetarklassens organisering och utvecklingen av arbetarrörelsens kamp i en klassorienterad riktning och i kampen för arbetarklassens och dess allierades förvärvande av den politiska makten.

Inom ramen för denna kamp fäster vi särskild vikt vid:

* Försvar, befästande och avancemang för en folklig nationell suveränitet * En förstärkning av sociala allianser

* Att stärka den antiimperialistiska fronten för fred, för rätten till fast heltids-arbete, arbetarnas rättigheter och sociala rättigheter, såsom fri hälsovård och utbildning.

Försvaret, befästandet och framstegen av folksuveräniteten

Inför det intensifierade angreppet från det transnationella kapitalet, har kampen mot imperialistisk ockupation, mot ekonomiskt och politiskt beroende och försvar av folkets suveränitet blivit alltmer framträdande. Det viktigt för kommunisterna att integrera denna kamp med kampen för en social- och klassmässig frigörelse.

Kommunisterna kämpar mot imperialismen, för rättvisa internationella relationer mellan stater och folk på grundval av ömsesidig nytta.

Försvaret, konsolideringen och avancemanget för folksuveränitet är särskilt viktigt i Afrika och för andra befolkningar som har upplevt årtionden och till och med århundraden av kolonialt och halv-kolonialt förtryck. 2010 markerar 50-årsjubileet för inledningen av Afrikas formella avkolonialisering. Ännu och överallt, inklusive den afrikanska förskingringen, kvarstår det grymma arvet från slavhandeln, från den koloniala expropriationen och plundringen. Trots 50 år av formell avkolonialisering ökar imperialismens interventioner överallt, monopolens dominans håller på att stärkas med hjälp av inhemskt kapital. Kampen mot dem kräver aktiva förkämpar och en stor folklig enighet samt ett breddning av folkets demokratiska rättigheter.

En förstärkning av sociala allianser

Kapitalismens rådande kris och folkets kamp för att slå tillbaka skapar förutsättningar för att bygga breda sociala, anti-monopolistiska och anti-imperialistiska allianser, kapabla att vinna makt och främja djupa, progressiva, radikala och omvälvande förändringar.

Arbetarklassens enhet är en grundläggande faktor för att säkerställa byggandet av effektiva sociala allianser med bönderna, städernas- och landsbygdens fattiga, städernas ”medelklass”- skikt och intellektuella. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ungdomens önskningar och de utmaningar som den konfronteras med.

Jordfrågan, jordbruksreform och landsbygdens utveckling är viktiga frågor för utvecklingen av folkets kamp i mindre utvecklade länder. Dessa är knutna till livsmedelssuveränitet och säkerhet, en hållbar försörjning, försvar av biologisk mångfald, skydd av nationella resurser, och kamp mot industriella jordbruksmonopol och deras lokala agenter.

I denna kamp har progressiva strävanden och legitimering av ursprungsbefolkningar, försvaret av deras respektive kulturer, språk och miljöer en viktig roll.

Kommunisternas roll för att stärka den anti-imperialistiska fronten för fred, en hållbar miljö, framsteg och socialism

Imperialismens kris och motoffensiv leder till en breddning och variation av de krafter som objektivt intar en patriotisk och anti-imperialistisk hållning. Överallt, i våra olika nationella realiteter, har kommunister ett ansvar för att bredda och stärka den anti-imperialistiska, politiska och sociala fronten, kampen för fred, hållbar miljö, framsteg, och att integrera detta i kampen för socialismen. Kommunisternas oberoende roll och förstärkningen av kommunist- och arbetarpartier är av vital betydelse för att säkerställa ett konsekvent anti-imperialistiskt motstånd av bredare rörelser och fronter.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den befintliga relationen mellan olika former av motståndskamp och den nödvändiga ideologiska offensiven för synliggörande av socialistiska alternativ och försvaret samt utvecklingen av den vetenskapliga socialismen. Den ideologiska kampen för den kommunistiska rörelsen är av avgörande betydelse för att avvärja samtida anti-kommunism, att konfrontera den borgerliga ideologin, anti-vetenskapliga teorier och opportunistiska strömningar som förkastar klasskampen, och att bekämpa de socialdemokratiska krafter som försvarar och genomför anti-folkliga och pro-imperialistisk politik genom att stödja kapitalismens strategi. Vi har en nyckelroll att spela i utformningen av viktiga förbindelser i teori men framför allt i praktiken mellan olika arenor för folkets kamp, i utvecklingen av internationell solidaritet.

Vi lever i en historisk epok då övergången från kapitalism till socialism har blivit en civiliserad nödvändighet. Kapitalismens allomfattande kris understryker ännu en gång den oskiljaktiga karaktären mellan den nationella frigörelsens uppgifter samt uppgifterna för arbetarklassens och den sociala frigörelsen.

Trots allt och inför en fördjupad kapitalistisk kris uppvisar erfarenheterna från det socialistiska byggandet en vida överlägsenhet till socialismens favör.

Förstärkningen genom samarbetet mellan kommunist- och arbetarpartier och förstärkningen av den anti-imperialistiska fronten, ska marschera sida vid sida.

Vi, genom Kommunist- och Arbetarpartiernas Möte i Tshwane, i en situation markerad av en massiv anstormning mot arbetare och folkliga krafter men också med många möjligheter för en utveckling av kampen, uttrycker vår djupa solidaritet med arbetarna och folken och deras intensiva kamp. Vi upprepar vår beslutsamhet att agera och kämpa sida vid sida med arbetarmassorna, ungdomar, kvinnor, och alla folkliga sektorer som är offer för kapitalismens exploatering och förtryck.

Vi bekräftar vår vädjan till det breda spektret av folkliga krafter att förena er med oss i gemensam kamp för socialismen, som det enda alternativet för mänsklighetens framtid.

Vi pekar på följande huvudlinjer för utvecklingen av våra gemensamma och samstämmiga åtgärder:

1. Med den kapitalistiska krisens fördjupning, kommer vi att fokusera på utvecklingen av arbetar- ”och folklig” kamp för arbete och sociala rättigheter, förstärkning av fackföreningsrörelsen och dess klassmedvetenhet, främjande av social allians med bönderna och andra folkliga skikt. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt kvinnors och ungdomars problem, vilka är bland de första offren för den kapitalistiska krisen.

2. Mot bakgrund av den allomfattande imperialistiska aggressionen och skärpningen av de inter-imperialistiska rivaliteterna kommer vi att intensifiera den antiimperialistiska kampen för fred, mot imperialistiska krig och ockupationer, mot den farliga ”nya” NATO-strategin och utländska militärbaser och för avskaffandet av alla kärnvapen. Vi kommer att utvidga den aktiva internationella solidariteten med alla människor och rörelser som bemöter och kämpar mot förtryck, imperialismens hot och aggressioner.

3. Vi kommer beslutsamt att bekämpa antikommunism, anti-kommunistiska lagar, åtgärder och förföljelse, att kräva en legalisering av kommunistiska partier där de är förbjudna. Vi kommer att försvara den kommunistiska rörelsens historia och socialismens bidrag för att främja den mänskliga civilisationen.

4. Vi bekräftar vår solidaritet med de krafter och folk som eftersträvar det socialistiska bygget. Vi bekräftar vår solidaritet med det kubanska folket och dess socialistiska revolution, vi kommer kraftfullt och fortsättningsvis att motsätta oss blockaden och stödja den internationella kampanjen för att frige ”De fem kubanerna.”

5. Vi kommer att bidra, mot den specifika bakgrund som våra respektive nationella realiteter utgör, till förstärkning av internationella anti-imperialistiska massorganisationer som WFTU, WPC, WFDY, WIDF. Vi välkomnar särskilt och hyllar den 17: e Världsungdomsfestivalen som skall hållas i Sydafrika den 13-21 december 2010.

Metallbasen Stefan Löfven kör över styrelseledamöterna

Metallbasen Stefan Löfven (S), som är ett hett namn som Mona Sahlins efterträdare, vill ha en tidsbegränsad a-kassa, rapporterade Aktuellt för en tid sedan. Därmed går han emot andra fackförbund.
– Det lägger jag mig inte i. Jag kommentarer inte min ordförande. Vi har inte diskuterat den här frågan än, säger Jamal El-Haj, ordförande för IF Metall Malmö, som även sitter med i förbundets styrelse nationellt och är kommunalråd i Malmö.

Metallbasen Stefan Löfvens förslag om att försämra a-kassan har uppenbarligen väckt diskussioner bland medlemmarna. Frågan om a-kassan är mycket kontroversiell inom arbetarrörelsen, rapporterar till exempel förbundets tidning Dagens Arbete. Röda Ögons redaktion beslutar säg för att göra ett reportage om utvecklingen. Efter diskussioner beslutar vi oss för att vi vill höra vad medlemmarna tycker. Den 13 december strax efter klockan 15.00 ringer vi IF Metalls Malmö-avdelning. Vi blir hänvisade till ombudsmän, som dock inte är på plats denna eftermiddag.

Dagen efter når vi Eva Johnsson, klubbordförande på Enics Sweden.

– Ni kommer inte få komma in på denna arbetsplats före nyår, vi har jättemycket att göra, säger Eva Johnsson.

Onsdagseftermiddagen den 15 december når vi Jamal El-Haj, ordförande för IF Metall Malmö och deras ”informationsansvariga”, han sitter även med i den nationella styrelsen och är kommunalråd i Malmö. Han frågar vad Röda Ögon är för tidning och vem som är utgivare. Undertecknad berättar att det är SKP Malmö som ger ut den.

– Vilka är SKP? frågar Jamal El-Haj.

– Sveriges Kommunistiska Parti, säger undertecknad.

Är det de arbetslösas skuld att de inte får ett arbete?

– Nej, svarar Jamal El-Haj kort och tydligt.

RÖ frågar honom om vad han tycker om sin styrelsekollegas, Stefan Löfvens, förslag om att tidsbegränsa a-kassan.

– Det lägger jag mig inte i. Jag kommentarer inte min ordförande. Vi har inte diskuterat den här frågan än, säger Jamal El-Haj.
Han påpekar flera gånger i samtalet att han har personer i ett rum bredvid, som väntar. RÖ säger att det är få frågor. Han frågar om vi kan ringa dagen därpå, för han har inte tid på hela eftermiddagen eller kvällen att svara de få frågorna vi har. Vi säger att det är pressläggning snart, varvid Jamal El-Haj säger att ”ni skulle ringt förra veckan”. Vi säger återigen att vi är en veckotidning och att vi snart har pressläggning. Efter lite dividerande så säger vi att det är en fråga kvar.

– Jag behöver tid att svara på de komplicerade frågorna. Jag måste tänka igenom svaren, säger Jamal El-Haj.

Idag är det strax över 65 procent av den arbetsföra befolkningen som har ett arbete, vad tycker du samhället ska göra för att ta tillvara alla de resurser som slösas bort genom att så många förvägras delta i de nyttigheter vi behöver?

– Jag vet inte vad jag ska svara. Det är så en så komplicerat fråga, men arbete åt alla är vår paroll.

Tack ska du ha!
Innan Jamal El-Haj hann säga hejdå, eller liknande, så bröts telefonsamtalet eller så lade han på luren.

Fakta: Jamal El-Haj sitter på många stolar
Jamal El-Haj har flera uppdrag för Socialdemokraterna. Han är ordförande för IF Metall Malmö och deras ”informationsansvarige”, han sitter även med i den nationella styrelsen och är kommunalråd i Malmö. Hans årsinkomst 2008 var 563 585 kronor, enligt Valpejl.se.

Text: Fredrik Jönsson
Foto: Victor Diaz De Filippi

Denna artikel har varit publicerad i tidningen Röda Ögon nummer 4.

Pensionssveket

Så har den alltså kommit, julklappen från pensionsmyndigheten. För min del bestod den i att min pension sänks med 501 kronor, från 11765 till 11264 kronor per månad, alltså en sänkning med 6012 kronor per år. Nu kommer troligen försämringen i slutändan att bli mindre beroende på att skatten också sänks. Borgarna visste förvisso vad de gjorde när de utelämnade pensionärerna från sina skattesänkningar, alltså från det såkallade jobbskatteavdraget. På detta sätt kan man i efterhand pytsa ut delar av denna skattesänkning även till pensionärer och därigenom dölja att man har förstört ATP-systemet.

 Troligen ser sossarna också med blida ögon på detta rävspel, eftersom de också var med om att slakta ATP. Visserligen lät det lite annorlunda från S-partiet före valet, men Mona Salin har ju nu talat om för sina trosfränder att valplattformen var fel och att jobbskatteavdrag inte är något onaturligt sätt att sänka skatterna på, att vi helt enkelt kan skylla oss själva, vi som inte såg till att dö innan vi blev 65 år. Före val är en sak och efter val är en helt annan sak, för dem som endast åstundar regeringstaburetterna, makten och härligheten.

 Och vad händer när pensionssänkningarna har blivit så många och kanske också så stora att det inte längre går att skattevägen dölja sveket? Vad händer om man kommer dithän att skatten för pensionärer är i samma nivå som för dem som fortfarande arbetar? Före 2003 hade pensionärer lägre skatt än löntagare och andra arbetande. Men då bestämdes att skatten skulle vara lika mellan dessa grupper. När vi eventuellt kommer dithän att pensionärer och andra har samma skattesats som arbetande, kommer det kanske att bli noga med att hålla löftet från 2003, löftet som man hittills skändligen har svikit.

 Jag är född 1937 och har alltså under nästan hela mitt arbetsliv betalat till och litat på ATP-systemet, litat på systemet som skrotades året efter att jag hade gått i pension.

Och ännu värre ute är kanske de som är 10-15 år yngre än jag och därför kanske får uppleva fler sänkningar än jag, ty när ATP-slakten var ett faktum så var de lite för långt till åren komna för att på privat väg kunna trygga sin ålderdom. Så blev det med folkhemmet som så många trodde på en gång.

 Lasse Larsson

Regeringen ansvarig för att gästarbetare utnyttjas

Regeringen är ansvarig för att utländska gästarbetare utnyttjas på svenska arbetsplatser, fastslår Byggnadsarbetarförbundet i ett pressmeddelande den 15/12-10.

Det finns en mängd initiativ som regeringen kan ta. De är bara att sätta igång, säger Byggnads ordförande Hans Tilly i en kommentar till den senaste tidens rapporter om att gästarbetare exploateras.

 De lettiska byggnadsarbetarna Ernests Bostanovs, Igor Bulkas och Andreys Lebedevs fick 16 kr i lön vid ett skolbygge i Vellinge. Enligt avtal skulle de få 158 kr i timmen. (http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2129843/de-slavar-for-15-kronor-i-timmen)

 Den polske Byggnadsarbetaren Marcin Wroblewski, som arbetade vid Citytunneln i Malmö, fick sämre betalt än sina svenska kollegor. Han förbjöds att gå med i facket och fick sparken när han blev sjuk. (http://www.e24.se/makro/sverige/nar-marcin-blev-sjuk-fick-han-sparken_2475959.e24)

 Hong Yan från Kina fick bo i ett kylslaget rum i en källare. Efter att ha jobbat upp till fjorton timmar om dagen i 41 dagar bröt Hong Yan ihop och lades in på en psykiatrisk avdelning där han försökte ta sitt liv. (http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1321477/Facken-kraver-skarpt-lag.html)

 Och nu senast igår. Igor Moskovoy och hans två estniska kollegor blev lovade gott om jobb och regelbunden betalning av arbetsgivaren på ett Trelleborgsföretag. I dag kan de tre estländska byggjobbarna inte ens betala biljetten hem. (http://svt.se/2.33782/1.2268830/byggare_sitter_fast)

 Listan kan göras ännu längre. Varje dag möter vi gästarbetare som bor i pannrum, källare och husvagnar mitt ute i skogen. Människor som inte får gå ut eftersom man gömmer dem, som tjänar 16 kronor i timmen och får ge hälften till arbetsgivaren för mat och boende. Det här är Sverige 2010.

 – Nu får det vara nog. Det är regeringen med som är ansvarig för utnyttjandet av utländska gästarbetare och det är regeringen som kan göra något åt saken, säger Byggnads ordförande Hans Tilly, med anledning av gästarbetarnas situation på svenska arbetsplatser.

 – Två år efter att regeringen införde det nya regelverket för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU pågår ett utnyttjande av utländsk arbetskraft i Sverige. Regeringen har skapat ett system där utländska arbetstagare hamnar i en orimlig beroendeställning till sina arbetsgivare och blir lätta offer för exploatering, säger Hans Tilly.

 – Regeringen har begränsat fackens möjligheter att ingripa mot missförhållanden genom att införa den så kallade Lavallagen. Framförallt måste parterna på arbetsmarknaden ha en möjlighet att agera. Med Lavallagen är vi vingklippta. Det är regeringen och migrationsminister Tobias Billström medveten om. Därför blir det skrattretande när han säger att vi ska ta ansvar, säger Hans Tilly.

 – Men än är det inte för sent, regeringen kan rätta till det de har ställt till med. Därför uppmanar jag migrationsminister Tobias Billström och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att genomföra följande lagändringar:

• Fack och arbetsgivare måste få inflytande när ett arbetstillstånd ska utfärdas för arbetskraft utanför EU. Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen där arbetsmarknadens parter ges inflytande måste alltså återinföras. En prövning där myndigheten även får ett tydligt uppdrag att granska och följa upp arbetsgivarens och erbjudandets seriositet.
• Bindande anställningserbjudande bör vara ett krav för arbetstillstånd för arbetskraft utanför EU. Idag beviljas upp till två års arbetstillstånd på en ansökan som lämnar fritt för arbetsgivaren att i efterhand backa från själva anställningen eller arbetsvillkoren. Enskilda personer som anser att arbetsgivaren brutit mot avtal ska kunna få sin sak prövad i domstol och få skadestånd.
• Huvudentreprenören ska ta ansvar för att underleverantörer följer arbets- och anställningsvillkor. Långa kedjor av underentreprenörer gör att arbetsvillkoren kan bli sämre för arbetstagarna. Om huvudentreprenören blir ansvarig för att underliggande entreprenörer sköter sina åtaganden minskar kedjorna.
• Alla utländska företag som har verksamhet i Sverige ska registrera sin närvaro här. Företagen ska ha en behörig representant på plats så att det är möjligt för facket att teckna kollektivavtal.

”Tack vare Hörnan har jag fått tillit till människor”

Det går bra att spela schack och andra brädspel på Hörnan.

På Kirsebergs torg ligger träffpunkten Hörnan dit folk kommer från hela Malmö. I november vann besökarna över nedskärningshotet från år 2009 – verksamheten ska inte flyttas till ”billigare lokaler”, som de styrande politikerna först ville.
– Några av besökarna här fick åka in till psyket när beskedet om flytten kom tidigare, men nu mår folk mycket bättre, säger en besökare till Röda Ögon.

Träffpunkten Hörnan på Kirseberg är av allt att döma vida känt hos många Malmöbor. Hörnan har legat i stadsdelen Kirseberg i över 18 år.
– Alla känner till denna lokal. Här kommer folk från hela Malmö, säger Jörgen, 54 år, som blev tipsad om verksamheten av Provita behandlingshem.
På Hörnan går det bra att bara ”komma in och prata över en kopp” och ”själv vara med och utforma verksamheten”. Viktigt är, enligt Hörnans informationsblad, att ”vi behandlar varandra med respekt” och att man inte får vara påverkad av alkohol eller droger.
– Allt som säljs här: kaffe, kakor och så vidare är väldigt billigt, säger Jörgen.
När RÖ besöker lokalen möts vi av de flesta besökares gladlynta hälsningar. Några frågar var vi kommer ifrån. Att vara raka i kommunikationen präglar många av de vi pratar med verkar det som.
Efter missbruksproblematik så flyttade Jörgen från Helsingborg till Malmö för två år sedan. Han besöker Hörnan nästintill dagligen.
– Jag är förtidspensionär och här är sällskapligt, här sitter inga människor ensamma, berättar Jörgen.
Efter en stunds pratstund med besökarna möts vi av en dam i medelåldern som kramar folk i lokalen, som en hälsning.
Ingrid, 72 år, som ofta besöker Hörnan och i sitt arbetsliv bland annat haft chefspositioner, säger:
– Här är alla lika värda oavsett vad de tidigare gjort i livet.
– Detta är en underbar miljö, här är alltid goda vänner, säger Ingrid.
Gun, 55 år, kom i kontakt med Hörnan kontinuerligt efter en fängelsevistelse på tre och ett halvt år. Efter utslussningen och hjälpen av Provita behandlingshem så fick hon praktik på Hörnan. I dagsläget är hon arbetssökande. Hon skulle gärna vilja jobba på Hörnan men för att få arbete här på verksamheten, som ägs av kommunen, så krävs det att man har socionomutbildning.
– Tack vare Hörnan har jag fått tillit till människor. Och om jag inte hade praktiserat här så hade jag inte varit där jag befinner mig i livet nu, säger Gun.
På Hörnan finns två personer som är anställda (de kallas ”Husfolk”). Kristina är en av dessa, hon har varit engagerad och arbetat med Hörnan under många år. Hon berättar att många av besökarna engagerat sig i protesterna, som startade år 2009, när politikerna i stadsdelen flaggade för att Hörnan skulle behöva flyttas.
– Politikerna ville flytta oss till en verksamhet för äldre som har sprittillstånd, det skulle inte fungera för Hörnans besökare, berättar Gun.
Protesterna har bland annat förts på internetsajten Facebook via en såkallad ”FB-grupp”. Alla sorters protester har lett till ett positivt resultat för besökare på Hörnan (mellan 30-50 besökare per dag). Den 24 november beslutade Kirsebergs stadsdelspolitiker – Socialdemokraterna har flest ledamöter – efter protester alltså, att Hörnan får finnas kvar på torget. Tillsvidare…

Fotnot: Några av besökarna ville inte ha efternamnen publicerat i tidningen. Röda Ögons redaktion tycker det är viktigt att vara konsekventa – därför publicerar vi inga efternamn i detta reportage.

Reportaget har nyligen publicerats i Röda Ögon.

Text: Fredrik Jönsson
Foto: Victor Diaz De Filippi

För och emot bidrag

När de nya socialdemokraterna och de nya moderaterna diskuterar de politiska framtidsfrågorna är det ständigt två fraser som återkommer. Dessa är att det skall löna sig att arbeta samt att man måste få slut på bidragsberoendet Låt oss för en gång skull ägna lite energi till att utröna vad som döljer sig bakom dess mantra. För det första är frågan om att det skall löna sig att arbeta ingen ny fråga. Svensk fackföreningsrörelse har sedan mer än 100 år tillbaka ägnat sig åt den frågan. Varje gång en facklig organisation kallat till löneförhandling har det varit ett uttryck för att det lönar sig för dåligt att arbeta. Avsikten med dessa förhandlingar har varit och är att mervärdet som produceras av de arbetande skall fördelas på ett mer rättvist sätt. Detta är inte vad de nya moderaterna och de nya socialdemokraterna som vi framåt för enkelhets skull kallar de nya socialmoderatarena menar. När socialmoderatarena talar om bidragsberoende talar man inte om den svenska yrkesgrupp som i särklass är mest beroende av bidrag, bönderna. Dessa lyfter med glädje oavsett de behöver det eller ej årligen gårdsbidrag, arealbidrag, mjölkbidrag, köttbidrag, slaktbidrag mm. Likaledes lyfter alla städbolag med stor glädje RUT bidraget, vare sig de behöver det eller inte. Sveriges enskilt största bidragsberoende familj, familjen Bernadotte som samtliga är mångmiljonärer lever uteslutande på bidrag. Dessa grupper är undantagna från gruppen bidragsberoende i debatten. Detta är ett resultat av att socialmoderaterna anser att dessa grupper tillhör samhällets grundfundament och är således befriade från all ekonomisk granskning. Egna företagare och entreprenörer är samhällets hjältar och får kosta vad de vill.

När det gäller mantrat att det skall löna sig att arbeta i den socialmoderata terminologin blir det intressant. Att arbeta och ersättningen för det ställs inte mot det mervärde som de arbetande producerar. Det ställs mot den ersättning arbetslösa och sjuka får från respektive arbetslöshets och sjukförsäkring. Här kommer en annan intressant förändring av ord in. Socialmoderaterna anser inte att den villa ägare som haft oturen att fått sitt hus förstört av brand, och som därför fått ett nytt hus av sitt försäkringsbolag som bidragsberoende. Den som haft oturen att få sin bil stulen och därför av sitt försäkringsbolag fått en ny bil anses inte heller som bidragsberoende. Det gör däremot den ofrivilligt arbetslöse och den som av sjukdom är förhindrad att arbeta. Man mäter hur lönsamt det är att arbeta mot vad den ersättning är som den arbetslöse eller sjuka får från respektive försäkring. Dessutom gör man dessa försäkringsersättningar till bidrag. Det innebär att ju lägre, eller större skillnaden blir mellan sjuk och arbetslöshets ersättning blir gentemot den lön man får som arbetande, desto mer lönar sig det att arbeta. Idealet och slutmålet måste därför bli att all ersättning vid sjuk och arbetslöshet upphör. Mer kan det aldrig enligt socialmoderaterna löna sig att arbeta.

Vill vi verkligen ha det så?

En annan värld är möjlig – Socialism.

Muslimer i Malmö mot terror

På söndagskvällen samlades medlemmar i ”Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR)” på Möllevångstorget i Malmö. Det var flest unga invandrare som var på plats.
– Här är inte många personer på grund av att vi kallade till manifestationen sent, och för att det är kallt, säger SMFR: s Malmö-ordförande, Avin Jomaa, som också säger att de kommer fortsätta med deras arbete för rättvisa.

SMFR skrev tidigare ikväll i ett pressmeddelade:

”Händelsen i centrala Stockholm den elfte december har enligt svensk och internationell media tagits emot med stor sorg och oro. Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR) har varit i kontakt med flera människor som vill visa sitt engagemang för att agera tillsammans för ett tryggare samhälle. Det som har hänt är extremt överraskande och oroväckande. Vi är väldigt ledsna och oroliga och vill inte att detta på något sätt ska påverka synen på olika grupper i samhället. Det är mycket information som saknas. Informationen som har kommit fram kan påverka vissa grupper i samhället negativt. Därför är det viktigt att inte göra för långtgående tolkningar av vad som skett förrän det finns tillgång till mera fakta. Om mediebilden som målats upp för allmänheten stämmer så är vi stort behov av att hitta gemensamma strategier för att förhindra liknande händelser i framtiden. Men också att stå upp för de grupper som kan påverkas negativt av samhällets reaktioner.
Vi fördömer och förkastar våldsdåd och liknande handlingar. Vårt Sverige har drabbats av ett omskakande våldsbrott och vi ser det med stor förtvivlan på hur detta påverkar tryggheten i samhället
Trygghet är en rättighet för varje medborgare och måste värnas. SMFR är oroliga över vilka konsekvenser denna händelse kan leda till. Vi är oroliga över att detta eventuellt kan öka spänningar i vårt samhälle, misstänkliggöra människor på grund av deras religiösa tillhörighet och utesluta människor som känner tillhörighet till vårt samhälle.”

Även i Stockholm ska det ha hållits en manifestation mot terror, enligt pressmeddelandet från Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa.

Nästa »