Egypten: Facklig rörelse utlyser generalstrejk

En ny egyptisk fackföreningsrörelse växer ur upproret. Generalstrejk har utlysts och fått stöd av världsfacket IFS, rapporterar TCO-tidningen.

– Ett stort och mycket viktigt steg för alla egyptier som så länge förvägrats demokratiska företrädare på sina arbetsplatser.

Så säger världsfacket IFS generalsekreterare Sharan Burrow i ett uttalande i dag där hon ställer sig bakom den nya fackliga organisation som bildats de senaste dagarna och den generalstrejk som det detta nya fack utlyst…

Läs artikeln på tcotidningen.se ->

En ekonomi för allmänhetens bästa

Avskriv skulden

Avskrivningen av de obefogade miljarder i skulder som tynger det irländska folket och kommande generationer, är första steget till en hållbar och välmående ekonomi som kan motsvara alla människors behov.

Exploatörer, spekulanter och finansinstitut skuldsatte sig. Skulden förstatligades sedan omoraliskt av tjänstemännen i regeringen. Detta har lett till att EU och Internationella Valutafonden har lagt en ännu större och förlamande skuld på vårt folk, vilket dessutom får stöd av de styrande politiska partierna.

Denna skuld är avskyvärd. Den är inte resultatet av hälsovårdsutgifter, utbildning, social omsorg, hushåll eller annat av värde för ekonomin eller landet. Det är regeringstjänstemännens skuld. På så sätt kunde de inflatera och profitera på den kortsiktiga spekulationsbubblan, med minimala eller inga egentliga förmåner för arbetarna.

Denna skuld är obefogad. Detta är inte en suverän skuld, detta är privatpersonernas och finansinstitutens skuld som har förstatligats. Vi tvingas att betala för en skuld som skapades av ett antal profitörer och privatägda företag som stöttade regeringen, istället för att se till folkets behov.

Denna skuld är bestående. Den är så stor så att den inte kan betalas av. Lägg till kostnaderna för att bankerna ska återfå kapital och framtida förluster, de statliga stigande kostnaderna för NAMA, kostnaden för bankgarantin, kostnaderna för regeringens växande obligationer. Dessa steg är ett resultat av och kostnaden för EU/ IMF- lånet och detta blir sammanlagt en skuld på hundratals miljarder som inte är folkets.

Denna skuld är återkommande. EU:s och IMF:s smitning är i sig själv ett lån för att täcka andra skulder. Men med tanke på dess oerhörda ränta och tidsbegränsning, innebär det endast att fler lån och förlängningar kommer att behövas om betalningarna ska kunna upprätthållas. Regeringen har hamnat i en skuldspiral som kommer att lamslå ekonomin och kväva tillväxtpotentialen. Och finansspekulanter kommer att roffa åt sig enorma rikedomar i takt med att skuldbubblan växer.

Vägra att betala, vi kan inte betala. Ett antal människor och grupperingar kräver att återbetalningstiden ska förlängas eller att den delvis ska försummas för att vi inte kan betala. Medan kostnadsargumentet är befogat, anser vi inte att vi bör acceptera förlängning, då skulden från första början inte är vår. Att kräva förlängning erkänner skuldens legitimitet. Vi vill inte förlänga skulden, vi kräver avskrivning.

Vi kräver en folkomröstning om denna förstatligade skuld. Folket måste få ta ett beslut. Detta är en betydande ekonomisk förändring för de fattiga, de arbetslösa, arbetare, mindre företag, egenföretagare och familjejordbrukare. Folket bör endast stödja politiska partier och enskilda personer som kräver en avskrivning av denna skuld och som vill ha en folkomröstning.

Irlands Kommunistiska Parti

Översättning: Charlie Paulsson

Malmö: Var tredje barn lever under fattigdom

Rafael Incze förstår att barn och ungdomar tappar tilliten till samhället, när de tvingas leva i miserabla förhållanden.

Hela 30 procent av alla barn i Malmö kommun är fattiga, enligt Kajsa Palo som är chef för Samhällsbyggnadsavdelningen på Länsstyrelsen i Skåne. Antalet barn som lever i fattigdom i Malmö blir bara fler. Rafael Incze, från SKP Malmö, är inte förvånad.

– Problemet är starkt kopplat till föräldrarnas situation. Barn till ensamstående, arbetslösa och låginkomsttagare har en större utsatthet, säger Kajsa Palo.
Rädda Barnens verksamhetsutvecklare i Malmö, Sara Svensson, bekräftade för Skånskan för ett tag sedan att klyftan mellan den fattigaste tiondelen och den rikaste i Malmö bara ökar.

”– Vi jobbar för att beslutsfattarna ska analysera konsekvenserna för barn när de gör förändringar i ekonomin och trygghetssystemen, berättar hon.
Ingen färsk statistik har tagits fram, men med 1990-talets lågkonjunktur som referens befarar Rädda Barnen att än fler riskerar att hamna i fattigdom.
Sara Svensson:
– Sedan vi på 90-talet började göra våra mätningar har Malmö alltid legat i botten, på 290:e plats av landets alla kommuner. Det finns inget som tyder på att det ser annorlunda ut i dag.”

Det är stora skillnader mellan Malmö stad och grannkommunerna. Lomma kommun har lägst barnfattigdom. Vad gör då de politiska partierna åt förhållandena som barnen tvingas leva under?

Vänsterpartiets partiföreningar i de tre största städerna i landet presenterade en rapport förra året där de skrev: ”Barnfattigdomen har ökat med 50 procent de senaste fyra åren. Värst är det i storstäderna och sämst har barn till ensamstående föräldrarna det. Frågan om barnfattigdom kan inte vänta utan det krävs handling nu. Vi släpper därför en rapport om barnfattigdomen och 30 politiska krav vi driver för att förbättra situationen för barnen i familjer med knappa ekonomiska resurser i Stockholm, Göteborg och Malmö.”

Rafael Incze, från SKP Malmö, är inte förvånad över att fattigdomen brer ut sig i samhället.
– Se nu det senaste med elmarknaden, säger Rafael Incze. Priserna har höjts sedan avregleringen och för att de stängt kärnkraften. Man spekulerar med elpriserna och annat, till exempel bostadshyrorna…
– Aftonbladet skriver idag (den 27 januari red anmärk.) om att eldirektörernas förmögenheter ökar när elpriserna chockhöjs. Det är sådana saker som gör att fattigdomen ökar.
– Jag förstår att barn och ungdomar förlorar tilliten till systemet när man låter ungarna växa upp så som de tillåts göra på exempel Herrgården, säger Rafael Incze.

RÖ

Arbetslös

Gösta rycker till och tittar, nästan jaget på klockan, inte mer än fyra än. Ännu en seg natt är på väg att suddas ut.

Han ligger och lyssnar efter hissljudet, när hissen går igång, då kommer tidningen. Tidningen är liksom den enda stunden på dygnet när ”huve’t” så att säga får något annat att syssla med, än de egna problemen. En avkoppling, trots allt elände som står i den, är tidningen ändå en stunds avkoppling.

Han tänker på alla sömnlösa, tröstlösa och trasiga tankars nätter. Kan det verkligen vara så att de som makten ”haver” inte tänker på, eller kan sätta sig in i en arbetslös människas tröstlösa tramp. Vill dom ha alla dessa tragedier som följer i arbetslöshetens spår på sina samveten?

Han tänker på natten som var, han luffade runt på gatorna utan att se, och utan mål, men med skallen full av mörka, dystra tankar som, ”va fan håller jag på med, vad har jag på jorden att göra egentligen, utan jobb och arbetskamrater, ingen familj att komma hem att umgås med. Ingenting annat än hopplösheten.”

Nej det blir väl som igår eller förrgår eller de flesta andra dagar tidigare. Jag går ner till Centrum, alltid träffar jag någon att dela ett par flaskor med.

Så rinner också den här dagen iväg utan mening och innehåll. Sedan är det ”nödvändigt” att snubbla hem och ligga i dvala ett tag, för att vakna till liv igen när normala, arbetande människor kryper i säng. Kasta på sig paltorna och ut igen, lägenheten är plötsligt liten och trång. Och mörkret i natten är vänligt, förstående och svalkande.

En cirkel, en ond cirkel.

Gösta ligger och glor på lampkroken i taket ovanför sängen, för vilken gång i ordningen vet han inte, men han undrar om kroken klarar hans tyngd eller…

Han föser undan toktankarna men, nerverna är inte vad som varit.

Han sneglar åter på klockan, snart halv fem, va´i helvete är det med tidningen som inte har kommit än.

Han känner sig lite ”härsken”, det blev nog lite för mycket av go´drickat igår.

Hoppas telefonen är tyst idag, han drar ur jacket, säkrast så. För tio månaders stämpling, sysslolöshet och mycket brännvin har gjort att en telefonsignal får alla trådar i kroppen att knyta sig och svetten att tränga fram i pannan, en panikkänsla.

Han sneglar mot fönstret och ser att en ny dag håller på att födas därute. Då kommer rädslan och ångesten för det avslöjande dagsljuset. För med dagen börjar människorna vakna och röra på sig. Radioapparaterna ska på För högtryck och det börjar slås i dörrarna och skrikas i trapporna, satans djävlar. Och han svettas vid blotta tanken

på att han måste in och trängas med folk i affären, fy fan.

Men nu, nu rasslar hissen uppåt och stannar på rätt våning, det smäller till i brevinkastet.

Tidningen, avkopplingen är kommen.

Han kastar undan täcket, tassar ut i hallen och hämtar den. Fort tillbaka och ned i den kroppsvarma sängen, ordnar till kuddarna och läslampan, bläddrar upp sporten och börjar läsa om gårdagens idrott. Men nu, när spänningen släpper inom Gösta, börjar utan att han medvetet kan påverka processen, kroppen att slappna av, ögonen börjar klippa. Han får ta om orden ibland, ögonlocken blir tyngre och tyngre för att till sist slutas.

Gösta sover. Drömlöst.

Anonym byggnadsarbetare i Gästrikland



”Byggbranschen i Europa har tagit stryk”

Europas byggsektor har tagit mycket stryk de senaste två åren. Först kom finanskrisen och sedan kom Eurokrisen, orsakad av stora budgetunderskott och hög statsskuld i vissa länder, rapporterar Byggnads.

I några länder, däribland Sverige, har byggandet ökat igen medan länder som Irland, Spanien och Grekland fortfarande har byggvolymer på mycket låga nivåer och inte särskilt mycket ljus i sikte…

Läs hela texten på Byggnads.se ->

Avslutad rymdpromenad för Sojuz astronauter

Som rapporterats av Roskosmos- Ryska flyg och rymdstyrelsen, förlöpte uppdraget i går den 21 januari 2011, som planerat och med godkänt resultat vad installation och utbyte av en del utrustning på den internationella rymdstationens yta gällde.

Oleg Skrípochka och Dimitrij Kondratiev, de ryska kosmonauterna slutförde idag en promenad för att installera en del och ta bort en del föråldrad utrustning från ytan av den internationella rymdstationen (ISS).

”Rymdpromenaden varade i nästan fem timmar istället för de planerade sex timmar som skulle krävas. Kosmonauter hade då fullgjort sitt uppdrag,” meddelade Roskosmos, enligt ryska nyhetsbyråer.

Klädda i den femte generationens datoriserade rymddräkter, ”Orlan-MK” lämnade de ryska kosmonauter
laboratoriet vid ”Pir-modulen” vid Moskvatid 17:29 och återvände vid 22:52.

Ryssarna installerade under en rekordtid av 5 timmar och 23 minuter utrustning till en radiosändare på ”Zvezda-modulen.” Radiosändaren är av höghastighetstyp för olika slags information till och från jorden.
Dessutom tog Skrípochka och Kondratiev bort den europeiska utrustningen ”Exponera R”- för organiska och biologiska prover och återvände till ISS laboratorium.

De passade även på att installera en TV-kamera på ”Rassvet-modulen” för att kunna observera när Sojuz-farkosterna sammankopplas till ISS.

De ryska kosmonauterna tog bort föråldrad utrustning och kastade ut dem i rymden och monterade ned skyddet för transmissionssystemet samt en kabelhärva från” Zvezdá-modulen.”
Enligt Roskosmos utgör rymdskrotet ingen fara för plattformen emedan dessa objekt kommer att upplösas när de når atmosfären.

Ytterligare två promenader kommer att göras den 16 februari och i juni av de ryska kosmonauterna Skripochka och Kondratiev respektive Sergej Volkov och Andrej Borisenko.

Den nuvarande ISS-besättningen består av en tredje ryska, Alexander Kaleri, liksom amerikaner och Catherine Scott Kelly Coleman och italienska Paolo Nespoli.

Intressant länk: DN 5 januari 2011- Ryska Sojuz trotjänare i rymden.

G20 rapport: Massiv kompromiss om medborgerliga rättigheter

Av Liz Rowley, ledare för det kommunistiska partiet i Kanada (Ontario)

Ontarios ombudsman Andre Marin har kommit fram till att polisens och regeringens agerande förra året den 26:e-27:e juni då 1105 personer arresterades, häktades och misshandlades, ”är en av de mest omfattande kompromisserna om medborgerliga rättigheter i Kanadas historia.”

Det framgår tydligt att det våld som utövades innan och under demonstrationen för G-20-mötet, orsakades av polisen och var riktat mot demonstranter och förbipasserande.

I sin rapport till den lagstiftande församlingen i Ontario för toppmötena G8/G20, hävdar Marin att Torontos polischef Bill Blair kan beskyllas för merparten av våldet. Ontarios liberala kabinett hålls ansvariga för att ha gett polisen utökade maktbefogenheter till att göra en reglerbar ändring av Arbetsskyddslagen vilket praktiskt taget gav polisen tillstånd till att införa krigslagar i Toronto.

Arbetsskyddslagen är en lagstiftning som härrör från Andra Världskriget med avsikt att tillämpas i krigssituationer. Polis och parlament använde den för att förklara krig mot mer än 40 000 kanadensare och utnyttjade sina medborgerliga och konstitutionella rättigheter för att legitimt kunna församla, demonstrera och tala på toppmötena. Stränga riktlinjer infördes världen över, dessa omfattade även Kanada.

Många av de som arresterades blev slagna och häktades utan tillgång till telefoner, advokater, mat eller toaletter under långa tidsperioder. Många utsattes för kroppsvisiteringar och ingående kroppsundersökningar i syfte att avskräckas, förödmjukas och skrämmas upp. De flesta var unga och polisens främsta prioritet verkade vara att komma åt demonstranter från Québec. De stannade bussar på landsvägen och gjorde massarresteringar.

Innan Marins rapport hamnade hos den lagstiftande församlingen, hade inga av de otaliga offentliga organen som utredde polisens attacker mot demonstranterna, kunnat ställa varken poliserna i fråga eller regeringen till svars. Tusentals bilder visade hur poliser misshandlade demonstranter, ansikten och bricknummer försvårade dock identifieringen av enskilda personer. Civila polisens överordnade, Enheten för särskilda utredningar, hävdade att deras händer var bakbundna.

Nättidningen ”The Toronto Star” vädjade till allmänheten att skicka in bilder och videos som visade den brutala polisattacken mot Adam Nobody, vars fall hade kommit att symbolisera den brutalitet, de lögner och mörkläggningar som följde. Responsen var enorm och inkluderade nya bilder på polisen som misshandlade honom. Trots detta, vägrade polischef Blair att arrestera de identifierade poliserna.
I själva verket var polisbrutaliteten så utbredd vid det här laget att domstolarna kvävdes av alla åtal mot poliser som misshandlade fredliga demonstranter. Många av de som hade blivit offer för misshandeln hade skrivit på en gemensam protestlista mot alla poliskårer i Kanada), provinsiella, federala och kommunala regeringar samt nämnda personer. Andre Marins lista berörde ämnen såsom införandet av krigslagar i Toronto, de godtyckliga massarresteringarna, häktningen av 1105 personer och inskränkningen av medborgerliga och demokratiska rättigheter.

McGuintys regering är i nuläget i blåsväder då man diskuterar huruvida man ska ändra eller förkasta Arbetsskyddslagen. Om inte Liberalerna skrotar lagen nu, befarar man att den kommer att återtillämpas av en högerorienterad Toryregering. I en oanad vändning, ger Tories sken av att försvara demokratin när de svarar på Marins rapport och går till angrepp mot Liberalerna. Detta är bara ett exempel på den farliga högerorienterade populismen som spolierade kommunalvalet i Toronto.

Det kanadensiska kommunistpartiet i Ontario kräver en fullskalig utredning och vill förkasta Arbetsskyddslagen. Hotet mot demokratin och de medborgerliga rättigheterna är alarmerande. Civila överordnade organ har visat sig vara inkapabla och maktlösa då de misslyckats med att hålla polisen ansvariga för misshandeln av demonstranterna.

Översatt av: Charlie Paulsson

Finns det arbetare?

Jag träffar ibland på folk som på fullt allvar hävdar att arbetare inte längre finns. Inte som förr i alla fall, på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet fanns de. Ibland fanns det till och med för mycket arbetare. I historieboken kan vi läsa att man sköt av några, när de gjort för mycket väsen av sig. Det är tyvärr inte många i det uppväxande släktet, som vet att man i vart land skjutit arbetare bara för att de var arbetare. När jag påminde en man på biblioteket som jag diskuterade politik med om detta, blev han upprörd och upplyste mig att man inte alls sköt arbetarna i Ådalen för att de var arbetare utan just därför att de var bråkiga, och demonstrerade. Det hade han naturligtvis rätt I. Bråkiga arbetare sköt man. Var de väldigt bråkiga och tom startade en egen tidning för att hävda sin rätt så hände det att man tände eld på deras redaktion. Det är inte många av som vet detta. I skolan får våra barn inte läsa om arbetarnas historia. Hur skulle det se ut? Och förresten idag skjuter man inte ned arbetare längre, man skjuter dem åt sidan. Och tro mig det är mycket effektivare, de får verka utan att synas. I slutet på 1960 -talet och nästan hela 1970-talet så bråkade arbetarna väldigt mycket i vårt land. Man strejkade mer än någonsin, och man strejkade vilt. Jo, arbetare som strejkade utan tillstånd kallade man vilda, och vilda arbetare måste man tämja! Nå, nu tämjer man inte arbetare som man tämjer hästar, det skulle se illa ut och det finns som sagt ett effektivare sätt. I början av 1970-talet samlades några av näringslivets strateger och drog upp riktlinjer för hur man skulle kontroll över opinionsbildningen i vårt land. En kvarts miljard om året satsade man för att återta det initiativ man tillfälligt hade förlorat under några år på 1960-talet. Det handlade om att köpa upp opinionsbildare, ge ut nya böcker och nya tidskrifter, tankesmedjor. Befästa sin makt över media. Som ett led i att utöva denna makt handlar om att osynliggöra arbetarna. Man har dessutom gjort det med besked. För när såg du ett arbetsplatsreportage i media senast, när hörde du en arbetare tala om sin vardag i ett nyhetsprogram? På TV kan vi se våra skickligaste skidåkare slita sig fram i spåren. Vi kan till och med genom teknikens under och en pulsklocka se exakt hur de tar ut sig och hur plågade deras kroppar är. Reportrarna talar lyriskt om hur de trotsar smärtan mjölksyran framkallar! Jag funderar på, när vi i TV ska få se en byggnadsarbetare gjuta ett valv en iskall och blåsig dag med en pulsklocka så att även vi får ett mått på vad det kostar en arbetare i blod, svett och mjölksyra att utföra sitt arbete. Just nu träffas ledarna för LO och näringslivet för att ”känna på varandra” som det uttrycktes i en dagstidning. Man ska modernisera arbetsrättens sägs det. Näringslivets nye ordförande tycker att ”strejk är ett omodernt sätt att umgås på”. Som om han anar oråd. Tacka för det. Han vill ju lätta på ”kostnadstrycket”- det vill säga sänka lönen. Mellan raderna hotar de osynliggjorda. Ja tänk om arbetarna börjar strejka vilt igen, huvvaligen!

Mats Hedell, Domsjö

Revolutionen i Tunisien

”Vi är stolta över vårt folk.” ”Det här är den största dagen i mitt liv.” Framtidstron och glädjen på de tunisiska gatorna över revolutionen den 14 januari 2011 kunde ingen ta miste på.

Oron över hur polis och militär skulle ställa sig till revolten hade när detta skrivs dämpats något. Plundringar och våldsverkan som ofta händer i sådana här sammanhang blev inte omfattande.

Den förstörelse som rapporterats från staden Hammamet var riktat mot banker och mot bostäder tillhörande presidentens familj samt regeringspartiet RCD;s partilokal. ”Tunisien tillhör tunisierna” förklarade en av demonstranterna utanför Bank Biat. Med detta menade han att president Ben Ali sålt ut landet i första hand till Frankrike och Italien men också till Israel och USA.

Den 25 juli 1957 utropades den tunisiska republiken och Habib Bourguiba blev president efter ett befrielsekrig mot den franska kolonialmakten. Under de följande åren förvärrades emellertid relationerna mellan Tunisien och Frankrike och franskt flyg bombade den tunisiska byn Sakiet Sidi Youssef den 8 februari 1958. Den väpnade konflikten kom att fortsätta ända fram till 1963 då Algeriet befriats och Frankrike återlämnat sin militärbas i Bizert i Tunisien efter blodiga konfrontationer med den tunisiska befolkningen.

Trots sociala reformer kvarstod emellertid klasskillnaderna i Tunisien. När Habib Achour, ordförande i landsorganisationen UGGT arresterades utbröt upplopp och den 26 januari 1978, ”svarta torsdagen”, slogs en generalstrejk blodeligen ner.

I december 1984 utbröt ”brödrevolten” när priset på bröd fördubblats. Presidenten backade men avsattes tre senare i en kupp ledd av den nu fortflugne Ben Ali. Det som vi nu ser är en fortsättning på den massrörelse som utlystes i juni 2009 efter valkuppen i Iran och i solidaritet med Fedayin i Iran.

Liksom i Iran, Mellanöstern och resten av Nordafrika handlar det om solidaritet med det palestinska folket men det är också en rörelse inom islam som vänder sig mot fundamentalismen utövad av bl a mullorna i Teheran, Hisbolla i södra Libanon, talibanerna i Afghanistan och Hamas i Palestina.

Protesterna mot arbetslöshet och diktatur som ledde till regeringens fall och president Ben Alis flykt till Saudiarabien den 14 januari började fredagen den 17 december 2010 då Mohammed Bouaziz tände eld på sig själv efter att polisen hindrat honom att sälja grönsaker för sin försörjning på torget i Tala i västra Tunisien.

Sedan ungdomens demonstrationer spritt sig till huvudstaden Tunis och fått stöd från arbetarklassens organisationer och den politiska oppositionen övergick kampen till en kamp för yttrandefrihet och demokrati i Tunisien.

Det regerande partiet RCD har en miljon medlemmar, en stor mängd fotfolk för ett land på nio miljoner invånare. Säkerhetspolisen består av 100 000 personer d v s en på var hundrade invånare.

När jag under ett par månader i höstas vistades i Tunisien kunde jag emellertid bevittna hur motståndet mot diktaturen växte och utvidgades dag för dag i området söder om Hammamet till norr om staden Nabeul.

Arbetarna körde fram truckar, grävskopor, lastbilar och stora tanks och kunde under flera timmar spärra av stadsdel efter stadsdel samtidigt som dom bytte ut vägskyltar för att dirigera om trafiken dit dom ville.

Motståndet omfattar också medelklassen som ”marscherar” i de röda vaktstyrkorna. Ungdomar patrullerar på gatorna i palestinaschalar.

Presidentens sommarresidens i Hammamet var under långa tider omringat av parkerade bilar och patrullerande grupper av arbetare. Bergens folk tog ner sina hjordar, sina åsnekärror och demonstrerade på gatorna med alla husdjur.

Dom som inte var med på noterna övertalades av propagandagrupper. Jag blev också vittne till hur delar av poliskåren gick över till folkets sida. Vi var heller inte ensamma i Tunisien om att resa oss mot imperialism, fattigdom och nationellt förtryck. Dom arabiska TV-kanalerna visade vad som hände i hela Nordafrika och Mellanöstern.

Feodalsamhället skakas nu i sina grundvalar av styrkan i arbetarklassens kamp i Tunisien. Hundarna skäller och de rika ropar på vakter och polis men demonstrationerna fortsätter i koncentrerad styrka.

Gamla, unga, handikappade på kryckor eller i rullstol; hela folket har varit på marsch. Men självklart slår diktaturen tillbaka och i upprorets massor vimlar det av CIA-provokatörer.
Utrikesminister Carl Bildt, anklagad av människorättsorganisationer för delaktighet i massmord i Sudan, sa i TV idag den 17 januari att han hoppades på en lugn utveckling i Tunisien. Då måste beväpnade svenska medborgare tas ur landet!

Charlotte Svärdström

Funktionshindrade tvingas till isolering

Den senaste tiden har andra medier rapporterat om hur snön och isen ställer till det för tågresenärer, brevbärare med flera. Men många funktionshindrade, till exempel de som sitter i rullstol eller är synskadade, får helt ändra sina dagliga rutiner.

– Jag har inte kunnat motionera på flera veckor, säger en medelålders man, som RÖ talat med.

Tidningen har talat med flera funktionshindrade som tycker att snön är ett hinder i deras vardag. Det är framförallt vid övergångsställen och på trottoarer som det är bekymmersamt för att de oftast är täckta med snö, och då blir det svårare att ta sig upp för dessa. Fatmir Seremeti, som har en synskada, anser att tillgänglighetsfrågan är viktig, och borde uppmärksammas mer.

– Personer som går med blindkäpp har det svårt på övergångsställen, säger Fatmir Seremeti.

Det råder delade mening ar bland dem funktionshindrade tidningen talat med, om Malmö kommun gjort tillräckligt för att undanröja snön.

– Jag förstår inte varför det tar så långt tid för kommunen att ta bort isen, de kunde anställt fler, säger den medelålders mannen.

RÖ kontaktade handikappföreningen DHR Malmö i måndags. De skulle åter komma med en kommentar om deras syn på tillgängligheten, men har så inte gjort vid pressläggningen.

Artikeln publicerades i Röda Ögon nummer 5.

Nästa »