Klasskamp i Grekland

PAME, de grekiska arbetarnas militanta front, uttrycker initialt sin solidaritet med proletärerna och den övriga befolkningen i Egypten, Tunisien, Marocko, Jemen. I dessa länder görs massiva militanta uppror dagligen i syfte att bryta sig loss från fattigdomen, arbetslösheten, våldet, det auktoritära styret och det brutala förtrycket. Vidare vädjar PAME också till det grekiska folket att visa sin solidaritet och sitt stöd till befolkningen i de ovannämnda länderna. Parallellt med detta, utlyser man också en strejk den 23:e februari där arbetande kvinnor, män, arbetslösa är hjärtligt välkomna att delta. Med denna strejk, säger PAME, vill vi visa att vi inte tolererar och godkänner vad som händer på vår bekostnad. Vi vill också markera att vi inte legitimerar den politik som förs mot arbetarna. Det krävs att vi organiserar oss och att vi visar vår kollektiva styrka gentemot t ex. regeringsmakten, de stora arbetsgivarna, EU och Internationella Valutafonden. Inga fler uppoffringar för plutokratins profit. (plutokrati = rikemansvälde) Vi arbetarna vill att denna konstanta sparnit ska komma till ända och att inga fler missgynnande ultimatum ska ställas på oss.

Arbetarklassen befinner sig i nuläget i krig med banksektorn, storföretagen och deras partier. Vi är kapabla till att bygga en ogenomtränglig mur för att därigenom kunna bemöta de lagförslag som förbereds. Viktigt är också att vi mobiliserar våra trupper på varenda arbetsplats och i våra sektorer. På detta kan vi bana väg för en ny politik. En politik som tillgodoser folkets intressen. Detta är enda sättet att bekämpa den brutala kapitalismen, staten, PASOK och N.D. (det socialdemokratiska och det konservativa partiet i Grekland).

Situationen för de grekiska arbetarna fortsätter att förvärras då utpressningen av dessa inte upphör. En förlängning av den grekiska skulden gynnar inte arbetarna. Det gynnar enbart kapitalisterna och finanssektorn. Visa därför ingen tolerans mot deras lögner. De vill reducera lönerna i den privata sektorn och avskaffa sektorernas kollektivavtal och därmed också upprätta individuella kontrakt. Lämna arbetarnas kollektivavtal i fred. Inga förhandlingar om reducerade löner. Vi vill ha löneökningar som tillgodoser folkets behov.

Även den sociala tryggheten i landet har rubbats då pensionerna har sänkts med 20 %. Alla lagar som betraktas som ett hot mot den sociala tryggheten ska avskaffas. Vidare är majoriteten av de arbetslösa inte berättigad till någon sjukvård. Vi arbetare vill ha en sjukvård för alla utan krav och villkor. Alla arbetare måste också vara försäkrade och organiseras i de klassorienterade fackförbunden. En stark organisation och en enad front krävs i kampen mot monopolen.

Det är också av stor vikt att skapa strejkkommittéer på varenda arbetsplats. Det är möjligt för oss att införa våra rättigheter. Vår och våra barns framtid kan inte bestämmas utifrån exploatörernas intressen. Vi vill ha ett monopolfritt samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt av folket. Vi är drivkraften som vill svepa undan de statliga intressena och ge det arbetande folket makt. På detta sätt kan heltidsjobb garanteras till alla och folkets behov kan tillgodoses utan chefer och exploatörer.

Sammanfattat av Charlie Paulsson

Cynismens makabra dans

Fidel Castro Ruz 23 februari 2011

Den politik för utplundring som USA och dess NATO-allierade tillämpat på Mellanöstern har hamnat i kris, oundvikligen utlöst av de höga vetepriserna. De drabbade i särskilt hög grad arabländerna där – trots deras enorma oljetillgångar – vattenbrist, ökenområden och allmänt utbredd fattigdom står i bjärt kontrast mot de väldiga vinster från oljeutvinningen som de privilegierade skikten lagt beslag på.

Medan livsmedelspriserna tredubblas stiger ett aristokratiskt fåtals finans- och fastighetstillgångar till tusentals miljarder US-dollar.

Arabvärlden och dess muslimska kultur och tro har också förnedrats av att de statsbildningar, som med eld och svärd tvingades fram ur kolonialväldet, inte har kunnat leva upp till de grundläggande krav som drev fram dem. Efter andra världskriget skapade segrarmakterna FN och drev igenom sina villkor för världshandeln och ekonomin.

Tack vare Mubaraks förräderi i Camp David fråntogs den arabiska palestinska staten alla möjligheter att existera. Trots FNs beslut i november 1947 förvandlades Israel till en stark kärnvapenmakt allierad med USA och NATO.

USAs militärindustriella komplex har varje år försett både Israel, och de arabstater som tvingats till underkastelse och förnedring, med tusentals miljarder US-dollar.

Nu har anden sluppit ur flaskan och NATO vet inte hur den ska kunna kontrolleras igen.

De kommer att försöka få ut så mycket de kan av den förfärliga händelseutvecklingen i Libyen. Ingen kan för ögonblicket veta vad som händer där. Alla möjliga siffror och versioner, till och med de mest otänkbara, har lanserats av imperiets massmedier och skapat kaos och vilsenhet.

Det är dock uppenbart att ett inbördeskrig pågår i Libyen. Varför och hur har de brutit ut? Vilka kommer att få lida av följderna? Nyhetsbyrån Reuters återgav den japanska Nomurabankens bedömning, att oljepriset kan spränga vilket tak som helst:

”Om Libyens och Algeriets oljeutvinning stängs av skulle priserna kunna stiga till över 220 US-dollar fatet och OPECs lager skulle minska med 2,1 miljoner fat per dag, ungefär som under Gulf-kriget då priset steg till 147 US-dollar 2008”, enligt ett uttalande från banken.

Vilka skulle idag kunna betala sådana priser? Vilka skulle följderna bli mitt under en livsmedelskris?

NATOs främsta ledare är upphetsade. Storbritanniens statsminister David Cameron ”erkände i ett tal i Kuwait att det var ett misstag av västmakterna att stödja icke demokratiska regimer i arabvärlden.” Han borde lyckönskas för sin uppriktighet.

Hans franska kollega Nicolas Sarkozy förklarade: ”Det långvariga och brutala förtrycket av den libyska civilbefolkningen är avskyvärt.”

Italiens utrikesminister Franco Frattini sa att ”trovärdiga siffror talar om tusen döda i Tripoli (…) denna tragiska siffra skulle innebära ett blodbad.”

Hilary Clinton förklarade: ”… blodbadet är fullständigt oacceptabelt och måste stoppas.”

Ban Ki-moon talade: ”Våldsanvändningen i landet är absolut oacceptabel” … ”Säkerhetsrådet kommer att handla i enlighet med internationella gemenskapens beslut” … ”Vi överväger flera alternativ”.

Det Ban Ki-moon egentligen avvaktar är vad Obama har att säga.

Och onsdag eftermiddag talade USAs president och sa att utrikesministern skulle resa till Europa för att med sina NATO-allierade komma överens om åtgärder. Hans min uttryckte tillfredsställelse över möjligheten att ta upp kampen mot extremhögerns republikanska senator John McCain, Connecticuts proisraeliska senator Joseph Liebermann och Thepartyrörelsens ledare, för att på så sätt kunna vara säker på demokraternas nominering inför nästa presidentval.

Imperiets massmedier har förberett terrängen för handling. Ett militärt ingripande i Libyen är inget att förvåna sig över. Med ett sådant skulle Europa säkra tillgången till nästa två miljoner fat lätt olja, om inte det inte föregrips av händelser som gör slut på Kadaffis chefsroll eller liv.

Oavsett detta är Obamas roll ganska komplicerad. Hur skulle den arabiska och muslimska världen reagera om ett sådant äventyr skulle leda till omfattande blodspillan? Skulle ett NATO-ingripande i Libyen kunna stoppa den revolutionära vågen i Egypten?

I Irak ledde den invasion som genomfördes på falska grunder till döden för mer än en miljon araber. ”Uppdraget utfört”, utropade George W. Bush.

Ingen i hela världen kan stödja att oskyldiga civila dödas i Libyen eller någon annan stans. Men jag frågar mig: Skulle USA och NATO kunna tänka sig att ansluta sig till denna princip även när det gäller de oskyldiga civila som varenda dag dödas av USAs förarlösa plan eller NATO-soldaterna i Afghanistan och Pakistan?

Det hela är en cynismens makabra dans.

Översättning Eva Björklund 2011-02-24

Byggnads valanalys – både tydlig kritik och tydliga förslag på politiken

I Byggnads valanalys kritiseras Socialdemokraterna för att ha varit otydliga i sin politik och att partiet inte vågade slå vakt om den svenska modellen i samband med godkännandet av Lissabonfördraget. Många unga idag, inte minst alla arbetslösa, känner en otrygghet. Politiken måste ta ungas intressen på allvar, inte lämna dem utanför. Byggnads har, till skillnad från Socialdemokraternas egna valanalys, också tydliga politiska mål och förslag. Exempelvis ett investeringsprogram för att nå full sysselsättning – att öka bostadsbyggandet, att miljonprogrammet rustas upp och att mer investeringar i byggbranschen görs för att nå de klimatpolitiska målen.

Byggnads har med hjälp av sina medlemmar och en analysgrupp gjort en valanalys av valet 2010. Medlemmarna, som baseras på en undersökning bland 2 000 medlemmar i Byggnads, tycker att Socialdemokraternas tio-punktsprogram presenterades alldeles försent och att förtroendet för LO-ledningen är lågt. LO:s ordförande och ledning uppfattades som en socialdemokratisk megafon. LO måste tillsammans med förbunden i nästa valrörelse ta ansvar för att lyfta in arbetsmarknadsfrågorna.

- Ett ökat röstetal på främlingsfientliga krafter beror till stor del på att politikerna inte lyssnar på de ungas villkor och intressen idag. Många unga, särskilt alla de som ännu inte tagit sig in på arbetsmarknaden, känner idag en stor otrygghet. Socialdemokraterna måste på allvar börja lyssna och ta vara de ungas kraft. Regeringens arbetsmarkadspolitik skapar ett utanförskap hos unga, säger Johan Lindholm Valanalysgruppens ordförande och andre ordförande på Byggnads.

- Vi var för anonyma i valrörelsen. Vi ska göra vår del och vara en blåslampa på partiet. Då gäller det att i god tid lyssna på medlemmarna och ta reda på vilka frågor de tycker är viktiga, säger Johan Lindholm.

Byggnads medlemmar säger också ett tydligt nej till det röd-gröna samarbetet och ser problemet i att Socialdemokraterna inte kan sätta dagordningen. Det finns en besvikelse bland Byggnads medlemmar att Socialdemokraterna inte tog strid gällande Lissabonfördraget – ett försvar av kollektivavtalet och den svenska modellen.

- När vi gick med i EU fick vi löfte om att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle säkras. Sedan visade det sig att våra avtal inte gäller fullt ut. Vi krävde att Socialdemokraterna skulle vänta med att ratificera Lissabonfördraget tills det var säkerställt. Men det valet gjorde man inte. Detta kan också ha bidragit till missnöjesröster, menar Johan Lindholm.

- Alla ser i takt med att fler utländska företag blir fler att säkerheten och arbetsmiljön är sämre och lönerna betydligt lägre på de arbetsplatserna. Det sprider otrygghet. Det är fel att lägga skulden hos människor från andra länder i stället för att kritisera systemet, säger Johan Lindholm.

I Byggnads valanalys finns också tydliga politiska mål och förslag, vilka några här följer:
  
Mer pengar och resurser till idédebatt – att inrätta en ny tankesmedja
 
Ett investeringsprogram för att nå full sysselsättning:
 
Ett investeringsstöd behövs för att öka bostadsbyggandet.
Miljonprogrammet behöver rustas upp och moderniseras, vilket inte minst är viktigt ur ett klimatpolitiskt perspektiv. 
Investeringar av infrastruktur för att uppnå den klimatpolitiska omställningen.
 
En aktivare arbetsmarknadspolitik som mer effektivt slussar ut arbetsökande på arbetsmarknaden.
 
Betydande reform av A-kassa och sjukförsäkringen – en större täckningsgrad, högre ersättning och bättre trygghet.
 
Bygga upp offentliga verksamheten för att stärka kvaliteten på välfärdstjänster.
 
Överväg nytt kunskapslyft för grupper med svag koppling till arbetsmarknaden.
 
Återupprätta den svenska modellen så att facket kan kräva och kontrollera avtal med utländska företag.

The Phone House liknas vid ”religiös sekt”

SVT:s Dokument Inifrån har granskat The Phone House. Företagets säljkultur liknas vid en ”religiös sekt”, framgick i programmet som sändes den 20 februari.

De långa dagarna och de tuffa villkoren på The Phone House knäckte en kvinna som medverkade i programmet. En ung man har walraffat för SVT genom att ta jobb på företaget:

”Han arbetar med dold kamera och möter en värld full av löften om att tjäna de riktigt stora pengarna. En värld där vinnarna hyllas på scen och förlorarna ständigt lever under hot om att få sparken”, skrev SVT i förväg.

The Phone House uttalar sig via e-post till Dokument Inifrån, föga vänta är kommentarerna få. Men företaget skriver att de slutat med den berörda verksamheten nu – ”lönsamheten” blev för liten.

Se dokumentären ”Säljsekten” på svt.se »

”Dagsböter för drakflygning”

Domen över de ”tre vise männen” som demonstrerade mot USA:s bombövningar i Norrbotten har fallit. Fängelse vågade inte makthavarna gå på utan nöjer sig med dagsböter, rapporterar Nyhetsbanken.

Läs artikeln på nyhetsbanken.se »

FAS 3 ger förnedringen och utanförskapet ett ansikte

Kommentar. Att den svenska högerregeringen helt abdikerat från sin roll som politisk ledare av arbetsmarknaden är knappast något som förvånar. Regeringen har förminskat sin roll i arbetsmarknadspolitiken till att sänka skatter för de redan rika för att på så sätt lura oss andra till att tro att därigenom ökar företagandet och därmed sysselsättningen.

Sedan är det så att verkligheten blivit en annan, Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet och en total arbetslöshet på 8%. En arbetslöshet som envist biter sig fast av den anledningen att regeringen är passiv.

För att mildra de mest akuta problemen med massarbetslösheten beslutade regeringen den 2 juli 2007 att införa den s k jobb- och utvecklingsgarantin som består av tre faser. För tre år sedan omfattades jobb- och utvecklingsgarantin 26 000 människor, nu har antalet tredubblats och närmar sig 100 000 människor. Dessa snart 100 000 människor har dömts ut av regeringen som värdelösa och skall därför offentligen och dagligen förnedras. Detta gör man genom att tvinga in människor i den sista av de tre faserna, fas 3. Med tre års erfarenhet redovisar Arbetsförmedlingen att av deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin är det endast 1,5 % som kommer ut i nytt arbete, de resterande 98,5 % får söka upp kommunernas socialtjänst och ansöka om socialbidrag. Men innan dess skall de arbetslösa förnedras och trampas ned rejält och det sker i Fas 3.

Den som efter 450 dagars arbetslöshet saknar jobb hamnar i fas3. Då skall den arbetslöse ut på praktik, Den arbetslöse skall vara på praktikplatsen i 40 timmar per vecka, ha rätt till fyra veckors semester/år och avlönas med, hör och häpna, mellan 223 kronor per dag och maxbeloppet 680 kronor per dag. Före skatt givetvis. Efter två år är det slut och då är det Socialen som gäller. Eländet stannar inte här. Staten betalar ut 225 kronor per dag till det företag eller organisation som tar emot praktikanter. Enligt Arbetsförmedlingens uppgifter saknas det ständigt mellan 800 – 900 praktikplatser. Vad händer då? Jo, då skapas det företag som har som enda affärsidé att erbjuda arbetslösa praktikplatser. Ett exempel är Jobbfabriken som etablerat sig över hela Sverige. För detta betalar regeringen årligen 1,2 miljarder till dessa cyniska ruffelföretag, vars enda uppgift är att offentligt förnedra arbetslösa. Den sysselsättning som erbjuds är totalt meningslös. Den kallas ibland för Fasan, ibland slavjobb, det enda säkra man kan säga är att Fas 3 aldrig leder till ett arbete.

I Sandviken sysselsattes ett antal kvinnor med att sticka. Ja, de fick sticka vad de ville, vantar eller tröjor. Huvudsaken var att de gjorde någonting. Företaget som tog emot de arbetslösa kvinnorna tillhandahöll garn, stickor och en soffgrupp att sitta i. För detta fick företaget 225 kronor per dag och person av staten. Vad är detta om inte offentlig förnedring av människor som av kapitalisterna för tillfället anses och klassas som värdelösa.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt missar aldrig ett tillfälle att skryta med om hur god Sveriges ekonomi är och vilken lycklig framtid vi kan förvänta oss. Att framtiden ser synnerligen ljus ut för landets bankdirektörer som nyligen kunde redovisa en nätt liten vinst på 65 miljarder är helt klart. För de som tvingats in i förnedringen genom Fas 3 är läget det motsatta. Måste det vara så här. Naturligtvis inte. SKP har sagt det tidigare och säger det igen. En annan politik är möjlig.

Vi behöver ingen dyrbar och meningslös politik för de arbetslösa. Vi behöver en politik som satsar på vidareutbildning när det behövs och samtidigt en aktiv arbetsmarknadspolitik för att skapa nya jobb.

Finns det då behov och pengar, för det kan man fråga sig och svaret är givet. Behoven inom vården, skolan och omsorgen är enorma, behovet av ny och ren energi enormt, för att inte tala om behovet av en upprustning av den spårbundna kollektivtrafiken. Att nyanställa 100 000 människor i den offentliga sektorn kostar 5 miljarder. Detta vägrar regeringen att göra samtidigt som man med glädje årligen kastar 1,2 miljarder i käften på Jobbfabriken och andra i sitt meningslösa förnedringsprogram.

Det innebär att alla arbetslösa som omfattas av jobb- och utvecklingsgarantins tre olika faser direkt skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden till avtalsenliga löner och anställningsvillkor.

Då hotas det statsfinansiella läget, skrävlar då Anders Borg och hans papegojor. Lögn igen säger kommunisterna. Samhällets totala överskott per år är gigantiska 430 miljarder. Med en sådan ekonomi skulle ingen behöva sakna utbildning eller arbete. Vad som krävs är en politik som skapar sysselsättning och välfärd för alla, en politik som SKP står för.

Lars Lundberg

Kritiken haglar mot fas 3

Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 får kritik från flera håll, det är den del där långtidsarbetslösa sätts i så kallad sysselsättning hos anordnare efter 450 dagar. Sysselsättningen för de arbetssökande hos aktörerna varierar, men får inte vara sådana sysselsättningar som ordinarie personal ska utföra. Som anordnare finns både privata och offentliga arbetsgivare. Anordnaren får omkring 5 000 kronor varje månad för att de tar emot en arbetssökande.

Enligt TCO-tidningen så har stark kritik riktats mot flera delar av fas 3. De skriver att lokalmedia har uppmärksammat fall där deltagare har blivit utnyttjade av anordnare, ett internetforum […] har bildats. Många som deltagit i åtgärden har uppgivit att de antingen har fått arbeta som vem som helst fast utan lön. Andra uppger att de inte har haft några arbetsuppgifter alls. Kritik har också riktats mot att åtgärden inte har någon tidsbegränsning. Den som deltar får vara högst två år hos en anordnare, men det finns ingen gräns för hur många anordnare man kan vara hos.

Kuba fördömer Googles censur av Cubadebate i UNESCO

Kuba fördömde på ett internationellt symposium om yttrandefrihet stängningen av Cubadebates kanal på Youtube.

Symposiet organiserades av UNESCO i Paris och arrangerades med stöd av svenska utrikesministern och hade som talare Jean-Francois Julliard, Generaldirektör för Reportrar utan gränser, RUG.

Kubas representant påpekade att RUG utsattes för “sanktioner av FN:s tidigare Människorättskommitté 2003, för att de agerade mot principerna för yttrandefrihet”.

Kubas ambassdör i UNESCO, Mara de los Angeles Flores, sade att det inte är en hemlighet för någon att RUG specialiserar sig på att attackera länder i Tredje Världen, speciellt de länder som fösöker att förbättra sina invånares levnadssituation och som stöder en ny ekonomisk världsordning.

I ett svar på RUG-chefernas attacker på Kuba, anklagade Florez RUG för att tysta ner flagranta brott mot yttrandefriheten, som till exempel Googles stängning av Cubadebate på Youtube.

”11 januari stängde Google kanalen med förevändningen att det begick brott mot royaltybestämmelser för att Cubadebate klippt ut en sektion från en längre video, vars skapare inte var angiven.” Ambassadören fick inget svar av Googles representant.

Den kubanske ambassadören fortsatte med att citera Googles förre VD Eric Schmidt, som på en konferens på Princeton universitetet hade sagt att Google inte hade tillstånd att göra affärer med Kuba. Men Schmidt sade att de skulle göra allt i sin makt för att låta det kubanska folket veta att “de som styr landet måste störtas.”

Google hindrar kubaner från åtkomst till tjänster som Google Earth, Google Code och Google Chrome.

Svensk-kubanska.se
Acn 110127. Översättning: Zoltan Tiroler

”Nej tilll höjd pensionsålder!”

 

Ingrid Elliot.

– En ny pensionsutredning ska se på förutsättningarna att höja pensionsåldern. Det sa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) vid en pressträff under tisdagsförmiddagen. Samtidigt är tusentals ungdomar arbetslösa.

Under 1990-talet kom de borgerliga partierna och socialdemokraterna överens om det nya pensionssystemet. Ulf Kristersson är ordförande i pensionsgruppen där partierna alltså mer eller mindre är överens om att pensionsåldern ska höjas. Den avgående partiledaren Mona Sahlin (S) talade också om höjd pensionsålder i valrörelsen förra året.

Tidningen ger sig ut på Malmös gator för att höra vad folk tycker om förberedelserna till förslaget gällande höjd pensionsålder.

Ingrid Elliot säger att förslaget är ”helt vansinnigt”.

– När politikerna slutar kan de gå i pension, men det kan inte alla, säger Ingrid Elliot.

Ja, och många unga är arbetssökande.

– Det är inte bara ungdomar som är arbetslösa, jag också till exempel.

John, som inte vill uppge sitt efternamn, säger att det blir en allt hårdare arbetsbelastning för de som är kvar på arbetsmarknaden– samtidigt slås andra ut.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige är fortfarande hög och ett stort problem. Arbetslösheten bland ungdomar i hela riket var 22 procent i december, enligt de senaste siffrorna från Statistiska Centralbyrån.

Maria Vestrin, 28 år, som har studerat på Stockholms universitet i fem år och har en masterexamen, är arbetssökande. Hon talar öppenhjärtigt om situationen för arbetssökande:

– Det är åt helvete för många ungdomar, säger hon.

Maria Vestrin gillar inte alls att de borgerliga och socialdemokraterna föreslår höjd pensionsålder.

– Tänk på sjuksköterskorna eller undersköterskorna!

Hon ger exemplet på att nu kommer många ungdomar in på arbetsmarknaden sent, jämfört med tidigare. Även det kommer att påverka pensionen i framtiden för dagens ungdomar. Hennes farhågor är befogade, för enligt EU-kommissionens beräkningar kommer en svensk pensionär år 2048 bara att få 48 procent av sin slutlön i pension.

På nätet har även diskussionerna pulserat sedan beskedet i tisdags gällande pensionsförslaget. På Sveriges Radios hemsida skriver Mats Johansson:

” När frågan om höjd pensionsålder diskuteras får jag ofta känslan av att man utgår från att alla arbetar som tjänstemän och att hälsan är fullgod ända till 65-årsdagen. Faktum är att en tämligen stor procentandel redan slutat arbeta innan den riktiga pensionsdagen. Leder, rygg, hjärta och krämpor har redan sagt ifrån…”

Fredrik Jönsson

Det är livsfarligt att vara byggnadsarbetare

Nu ökar dödsolyckorna i byggbranchen igen. 2010 dog tolv personer i byggolyckor. Det är fyra fler jämfört med året innan, visar en sammanställning tidningen Byggnadsarbetaren gjort.

Tidningen skriver:

”Tolv personer kom aldrig hem från bygget förra året. De dog i olyckor i byggbranschen. Bara under en vecka, i mars, den svarta veckan, dödades tre människor. De dog alla efter att ha träffats av tunga vikter.”

De skriver också att efter en tillfällig nedgång 2009 är dödsolyckorna tillbaka på den nivå där de legat de senaste åren. Det innebär att ungefär en person i månaden dör i byggolyckor.

I artikeln uttalar sig bland annat Byggnads arbetsmiljöombudsman Jörgen Eriksson.

Läs artikeln på Byggnadsarbetaren.se »

Nästa »