Reflektioner av kamrat Fidel Castro: Min avgång från centralkommittén

Jag hade på förhand läst huvudrapporten av kamrat Raúl till partiets sjätte kongress.

Han berättade det för mig flera dagar innan, på eget initiativ, som han har gjort med så många andra frågor utan att jag bad honom att göra det. Som jag har förklarat, avstod jag från alla mina åtaganden både i partiet och i landet.
 
Att göra detta var en plikt som jag fullbordade utan att ens tveka ett ögonblick
 
Jag var medveten om att mitt hälsotillstånd var allvarligt, men jag var lugn: revolutionen skulle fortsätta, det var inte dess svåraste stund, efter upplösningen av Sovjetunionen och det socialistiska blocket. Bush hade varit president sedan 2001 och utsåg en regering för Kuba. Men återigen lämnades såväl legosoldater som bourgouisen kvar med sina väskor och koffertar packade i deras gyllene exil
 
Utöver revolutionen på Cuba, var amerikanarna även inblandade i en annan på Venezuela. Det nära samarbetet mellan de båda länderna kommer att instiftas i USA:s historia som ett exempel på den enorma revolutionära potential hos folk som delar ett gemensamt ursprung och en gemensam historia.
 
Av de otaliga synpunkter som aktualiserades på partikongressen, var det aspekten avseende makt som intresserade mig mest. Den lyder bokstavligen följande: ”vi har kommit fram till att det är lämpligt att rekommendera en tidsbegränsning för service med höga politiska och statliga befattningar till maximalt två femårsperioder. Detta är möjligt och nödvändigt under rådande omständigheter, synnerligen annorlunda de som rådde under de första årtiondena av revolutionen då man ännu inte var enade och redan hade blivit föremål för kontinuerliga hot och angrepp. ”
 
Idén föll mig i smaken, det var en fråga som jag hade funderat mycket över. Ända sedan revolutionens begynnelse, vande jag mig vid att dagligen läsa de rapporter som publicerades av nyhetsbyråerna. Jag var insatt i händelseutvecklingen i världen, de bedrifter och misstag som hade begåtts av partierna och deras kamrater. Det har funnits ett flertal exempel på detta under de senaste 50 åren.
 
Jag kommer inte att nämna eller vidareutveckla dessa för att undvika att förolämpa andras känslor. Jag är fullständigt övertygad om att världens öde kunde ha sett väldigt annorlunda ut vid det här laget, om det inte hade varit för de misstag som begicks av de revolutionära ledare som utmärkte sig för sin talang och sina meriter. Jag roas heller inte av illusionen att uppgiften i framtiden kommer bli enklare, fallet är snarare det motsatta.
 
Jag ger bara uttryck för vad jag anser vara en grundläggande skyldighet för samtliga kubanska revolutionärer. Ju mindre ett land är, oavsett om det befinner sig under de svåraste av omständigheter, desto mer ansvar har det att undvika att begå misstag.
 
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har varit orolig för hur länge jag skulle fortsätta att vara ordförande för statens råd, ministerrådet och förste partisekreterare. Dessutom har jag sedan partistarten varit befälhavare för den lilla skara som senare skulle komma att växa sig så stor Eftersom jag befann mig på Sierra Maestra, en bergskedja i södra delen av Cuba, hade jag avböjt erbjudandet att bli landets provisoriska president efter att våra styrkor hade segrat. Jag hade i ett tidigt skede förutsett segern vilket var ganska blygsamt 1957. Jag gjorde det på grund av den äregirighet som omgav posten. Jag blev bokstavligen tvingad till att inta premiärministerposten under de första månaderna av 1959.
 
Jag var nästan tvungen att inta positionen som premiärminister under de första månaderna av 1959.
 
Raúl visste att jag inte skulle acceptera en ställning nu inom partiet. Han var alltid den som fortsatte att kalla mig förste sekreterare och befälhavare, två förpliktelser som jag som bekant hade avsagt mig i det ovannämnda tillkännagivandet när jag blev allvarligt sjuk. Jag försökte aldrig att fullfölja sådana uppgifter då jag heller inte var fysiskt kapabel till att göra det, inte ens när jag nästan hade återfått förmågan till att analysera och skriva.
 
Han slutade dock aldrig att dela med sig av de idéer han tänkte ut.
 
Ett annat problem uppstod: Organisationskommittén diskuterade centralkommitténs sammanlagda medlemsantal och vilka som skulle presenteras på kongressen. Baserat på mycket hållbara kriterier, biföll utskottet Raúl idé om en ökning bland kvinnor och ättlingar till afrikanska slavar i centralkommittén. Båda dessa sektorer har varit bland de fattigaste i vårt land och har dessutom blivit exploaterade av kapitalismen.
 
Likaså fanns det några andra kamrater som med tanke på deras ålder och hälsotillstånd, inte skulle vara förmögna att utföra tjänster åt partiet. Raúl trodde att de skulle ta illa upp när de insåg att deras namn hade blivit uteslutna från listan med kandidater . Jag tvekade inte att föreslå honom att inte beröva dessa kamrater en sådan ära, och tillade sedan att det viktigaste för mig var att mitt namn inte fanns med på listan.
 
Jag tror att jag redan har fått för många utmärkelser. Jag trodde aldrig jag skulle leva under så många år. Fienderna gjorde allt i deras makt för att förhindra det. De försökte att röja undan mig vid ett flertal tillfällen och många gånger samarbetade jag med dem.
 
Kongressen gick så snabbt fram att jag inte hann yttra ett endaste ord rörande frågan innan jag fick valsedeln
 
Vid tolvslaget, skickade Raúl valsedlarna till mig via hans assistent, och jag kunde utöva min rätt att rösta som delegat till kongressen, en ära partimedlemmarna från Santiago de Cuba gav mig utan att jag visste ett enda ord om det. Jag röstade inte på ett mekaniskt sätt. Jag läste biografin av de nya medlemmarna som hade blivit föreslagna. De är alla utmärkta personer, av vilka jag hade träffat under presentationen av en bok om vårt revolutionära krig på Aula Magna vid universitetet i Havanna, eller kontakterna med kommittéerna till revolutionens försvar, under mötena med forskarna, intellektuella och andra aktiviteter. När jag röstade, bad jag till och med om att några bilder skulle tas i ögonblicket då jag utövade denna rätt.
 
Jag minns också att jag fortfarande har en hel del att skriva om Grisbuktsinvasionen. Jag jobbar på det och jag har tvingat mig själv för att leverera det snarast. Jag avser också att skriva om en annan viktig händelse som inträffade efter.
 
Och allt detta innan världen går under!
 
Vad tycker du om det?
 
Fidel Castro Ruz
18 april

Översatt av Charlie Paulsson

ABF kräver 100 000 nya utbildningsplatser

Kamrat Fidel Castros reflektioner: Kongressens debatter

Från när Kubas Kommunistiska Parti nyligen höll kongress.

Idag kl 10 på söndagsmorgonen lyssnade jag på den sjätte partikongressen och delegaternas debatter. Kommittéerna var så många så jag kunde självklart inte lyssna på alla som talade.

De hade samlats i fem kommissioner för att diskutera ett flertal ämnen. Självklart utnyttjade jag också pauserna till att andas lugnt och förbruka lite av den energi som har sitt ursprung i jordbruket. De har säkerligen mer aptit för sitt arbete och för sin ålder.

Jag förvånades över denna nya generations förberedelser med deras upphöjda kulturella status, så annorlunda mot de som inträffade 1961, då amerikanska bombflygplan med legosoldater i spetsen attackerade Cuba. De flesta av delegaterna på partikongressen var då bara barn eller hade inte blivit födda.

Jag fäste inte så stor vikt på vad de sade, utan det var snarare sättet de sade det på. De var så förberedda och hade så fint ordförråd så att jag nästan inte förstod dem. De diskuterade varje ord. Man diskuterade till och med ingående om det skulle sättas ett kommatecken eller inte i ett visst stycke.

Deras uppgift är ännu svårare än vad som förväntades av vår generation när man proklamerade socialismen på Kuba, 90 mil från USA.

Att hålla fast vid de revolutionära principerna är därför enligt min mening det största arvet som vi kan lämna kvar till honom. Det finns inte utrymme för misstag i detta ögonblick av mänsklighetens historia. Ingen ska förneka denna verklighet.

Partiledningen ska bestå av vårt lands främsta politiska begåvningar som är kapabla till att hantera rikets politik som hotar den mänskliga arten och som skapar gangsters som Nato. Dessa är kapabla till att på enbart 29 dagar utföra mer än 4000 bombuppdrag över en afrikansk nation.

Det är en plikt för den nya generationen av revolutionära män och kvinnor att vara förebilder för blygsamma ledare, forskare och outtröttliga socialistiska kämpar. Utan tvekan är det en svår utmaning i den barbariska epok av konsumentföreningar att bekämpa det kapitalistiska produktionssystemet, som främjar och lockar fram själviska instinkter hos människor.

Den nya generationen är kallad att rätta till och förändra utan tvekan på allt som ska korrigeras och ändras, och ska fortsätta att visa att socialismen är också konsten att förverkliga det omöjliga: att starta och genomföra de ödmjukas revolution för de fattiga, och försvara det under ett halvt sekel från den mäktigaste makt som någonsin har existerat, USA.

Översatt av Charlie Paulsson

Finskt riksdagsval med röda inslag

Det kommunistiska deltagandet i söndagens finska riksdagsval var blygsamt, men befintligt och utgjordes av FKP och KAP. FKP fick ett väljarstöd på 0,3 % vilket motsvarar 9 375 röster. Enligt YLE:s svenska hemsida framgår det att partiet fick flest röster i valdistriktet Birkaland som för övrigt omfattas av Finlands tredje största stad Tammerfors. I detta valdistrikt fick man sammanlagt 2008 röster.

Andelen väljare som röstade på KAP var dock något mindre då man endast fick 0,1 % av folkets röster vilket i sin tur motsvarar 1 678 stycken. Vidare fick man flest röster i valdistriktet Nyland där även Esbo är beläget. Här fick man totalt 449 röster. FKP och KAP får dock inga mandat i den finska riksdagen.

Valsegern gick i övrigt till landets samlingsparti som fick 20,9% av finländarnas röster, dvs. 598 369 röster. På andra plats kom SDP, Finlands Socialdemokratiska Parti med 19,1 % av rösterna, därav 561 049 stycken. Valets oroväckande överraskning stod det nationalpopulistiska partiet Sannfinländarna för då man fick hela 19 % av väljarnas röster vilket i siffror motsvarar 559 342 stycken.

Charlie Paulsson

Det iranska Tudehpartiet : Sluta bomba Libyen!

Efter reträtten den 26 mars av Muammar Khadaffis lojala regeringsstyrkor till följd av de massiva flygbombningar som utfördes av brittiska och franska stridsflygplan, gick händelseutvecklingen de senaste dagarna in i en ny fas. I denna försöker de imperialistiska staternas koalitionsstyrkor driva tillbaka Khadaffis lojala regeringstrupper från städerna med hjälp av solida attacker med bland annat Tomahawk kryssningsmissiler. Detta gör man främst för att man vill demonstrera sina överlägsna flygvapen och för att i sin tur kunna överlåta kontrollen över städerna till oppositionsstyrkorna. Därigenom kan man praktiskt taget separera de oljerika östra regionerna från resten av Libyen som för övrigt är under statens kontroll.

I en analys som publicerades i Nameh mardom 864 den 14 mars 2011 uttryckte det iranska Tudehpartiet sin åsikt om den despotiska Khadaffiregimens karaktär och tendenser samt den skilda strukturen i Khadaffis oppositonsstyrkor. De reaktionära och tillbakadragande styrkornas blandade struktur, men också imperialisternas avsikter att göra ett militärt ingripande i Libyen. Vi stödde rättmätigt och berömde protestaktionerna i landet som en del av den nuvarande folkrörelsen som verkar för individuellt deltagande i strävan efter ett demokratiskt styre och för att förbättra atmosfären i Libyen. Det iranska Tudehpartiet stöder dessa legitimerade masskamper i kampen för demokrati i Libyen och fördömer bestämt och entydigt också bombningen utav civila utförd av den libyska armén. Men vad som dock är tydligt är att relationerna, funktionerna och finansieringen av de väpnade styrkorna som har byggts upp i ett flertal libyska städerna under de senaste veckorna är ett allvarligt frågetecken.
 
Mötena mellan representanterna för dessa styrkor och Nicolas Sarkozy, den högerorienterade franska presidenten, såväl som ledarna för EU och Hillary Clinton, USA:s utrikesminister, där de stödde den militära verksamheten i de imperialistiska staterna mot centralregeringen i Libyen och till och med bombningen av Tripoli, är djupt tvivelaktig. Av samma skäl anser vi att antagandet och verkställandet av resolution 1973 av FN:s säkerhetsråd att införa en flygförbundszon över Libyens luftrum som i grund och botten förklarar krig mot landet genom de imperialistiska staterna som försöker reda ut sina historiska meningsskiljaktigheter med Muammar Gaddafi med tanke på Libyens ställning under 1970 och 80-talet. Vi anser att denna åtgärd är mycket skadlig och partisk då de imperialistiska länderna inte känner något ansvarstagande, och man bryr sig inte om det libyska folkets öde. Detta är en åtgärd som i första hand tillgodoser imperialisternas girighet och törst efter den libyska oljan. I princip strider denna resolution mot det internationella samfundets skyldighet att lösa globala kriser utan militära ingripande. De imperialistiska länderna som distinkt samarbetar med några av cheferna för Arabförbundet, och framför allt med dess generalsekreterare, Amr Moussa, som planerar att kandidera i det framtida egyptiska presidentvalet, och baserar även påståendet på att de arabiska staterna bad om militära åtgärder, kunde företräda och slå ett slag för antagandet av resolution 1973 i FN:s säkerhetsråd angående situationen i Libyen. Detta har dock lett till starka protester i de arabiska länderna, och de distanserar sig från detta farliga äventyr. De liberala och patriotiska krafterna i Mellanöstern argumenterar mot de imperialistiska krafterna och menar att dessa har kunnat dra fördel av denna resolution för att främja sina egna intressen. Det faktum att Barack Obama, den amerikanske presidenten och David Cameron, den brittiske premiärministern i sina tal den 20 mars kallade den militära invasionen av Libyen legitim och i enlighet med ”vitala intressen” i deras respektive länder. Därmed avslöjas dessa olika intressen.
 
Det iranska Tudehpartiet fördömer det militära ingripandet i Libyen och anser att landets befolkning borde ges möjlighet till att bestämma sitt eget öde och den framtida banan för landets utveckling, utan någon form av imperialistisk inblandning. Vi anser att den ”regimskiftspolitik” som drivs av de imperialistiska sammanslutna krafterna är i total kontrast till det libyska och Mellanösterns folks intressen och fördöma det. Faktum är att även om oppositionsstyrkorna till den diktatoriska Khadaffiregimen hade kunde ta kontroll över landet eller en betydande del av det med hjälp av militärt understöd och täckning av bombplan och destruktiva kryssningsmissiler från de imperialistiska länderna, hur kan då deras makt och auktoritet ha någon folklig legitimitet? Skulle inte en sådan regim vara evigt skuldsatt och förpliktigad till de imperialistiska staterna? De historiska exemplen såsom Karzais styre i Afghanistan är i detta fall utmärkt
 
Det iranska Tudehpartiet kräver ett omedelbart slut på alla militära åtgärder i Libyen, innefattandes de franska, brittiska och amerikanska styrkornas bombning och den libyska militärens attacker på den obeväpnade civilbefolkningen. Vi stöder resolutionen om problemen i landet med politiska medel och utifrån förhandlingar om staters medling som inte har varit inblandade i den senaste tidens militära konflikter, som till exempel insatser för Afrikanska unionen. Det iranska Tudehpartiet fortsätter även att stödja den berättigade kampen för demokratiseringen av nationer, däribland det libyska folkets strävan att införa demokrati.

Från Nameh mardom, det iranska Tudehpartiets centralorgan
publicerat den 28 mars, 2011
 
Översättning av Charlie Paulsson

Rapport från Fackliga Världsfederationens kongress (uppdaterat)

Från invigningen, de svenska delegaterna syns efter 2.03 minuter.

Den 9 april:

Lördagen var kongressens sista dag. Dagen inleddes med att en av representanterna for USAs 22 närvarnade fackföreningar äntrade talarstolen och höll ett bejublat tal. Hon kunde bland annat beratta att USAs arbetarklass inte ligger i krig med någon, det ar USA imperialismen som ligger i krig med världens folk, inklusive den amerikanska arbetarklassen. Hon lovade kongressen under stående ovationer att USAs arbetarklass är fast förvissad att göra sin roll nationellt och internationellt. Hon hyllade den fackliga världsfederationen och lovade att inte göra den besviken på USAs arbetarklass. Hon nämnde vidare att den fackliga organisationsgraden ar 7 procent.

Efter ett antal andra inlägg från världens alla hörn gick Lars Lundberg från den svenska delegationen upp i talarstolen for att beskriva situationen for Sveriges byggnadsarbetare och kampen mot EU. Avslutningsvis tackade Lars WFTU for att de inbjudit den svenska delegationen att närvara.

Direkt efter lunch bad den palestinska delegationen den svenska delegationen om ett enskilt möte. I dessa mycket kamratliga samtal framkom det att den Palestinska fackföreningsrörelsen önskar intensifierat samarbete med den radikala delen av den svenska fackföreningsrörelsen. På mötet deltog bl.a. den palestinska motsvarigheten till Sveriges LO-ordforande.

Dagen avslutades med en hejdundrande kongressfest dä sång och musik framfördes från världens alla länder.

Den 8 april:

Dagen inleddes med att delegaterna träffades i regionala möten.

Där diskuterade vi situationerna i de olika Europeiska länderna. Jannis Konstantis från den svenska delegationen beskrev situationen i Sverige på ett lysande sätt. Jannis tog bland annat upp nedmonteringen av den sociala välfärden.

Efter Europamötet var det återigen dags att gå in i den stora plenumsalen där delegater från hela världen satt i intensiva diskussioner. Man känner tydligt att man är på en världskongress när man
ser delegaterna från Sydafrika dansa, när man hör hur Venezuelas delegater ropar och ser den festklädsel som delegater från Afrika och Indien bar, vilket inte är något som våra svenska ögon och öron ar vana vid från kongresser där hemma.

Klockan 14.00 var det dags för byggnadsarbetarna i vår delegation att träffa ordföranden för det Grekiska byggnadsfacket, Cypriotiska byggnadsfacket samt delar av ledningen for UITBB,
fackföreningsinternationalen för byggnadsarbetare i enskilda överlagningar. Samtalen var mycket konstruktiva och resulterade i att vi gemensamt bestämde oss för att utveckla vårt samarbete.

Dagens sista stora punkt på dagordningen var valet av Generalsekreterare for WFTU de kommande fem åren. Kamrat George Mavrikos valdes enhälligt och under stående ovationer till generalsekreterare för ytterligare en femårs period.

Efter att dagens förhandlingar var avslutade åkte alla kongressdelegater tillsammans till parlamentsbyggnaden i Aten för att där hedra den okända soldatens grav.

Den 7 april:
Idag började de egentliga kongressförhandlingarna, gårdagen var en översvallande invigningsfest.

Den inledande ceremonin utgjorde en stor internationalistisk fest värdig att fira de dryga sex årtionden med WFTU. Historien hedrades med visning av en Video som tillägnats WFTU och dess bidrag i den fackliga klassrörelsen. WFTU har alltid funnits på det arbetande folkets sida i kampen mot exploatering, imperialism, kolonialism och apartheid.

Talare från de olika länderna framförde både skrämmande och glädjande rapporter, I en rapport framgick det att 2 miljoner arbetare dör varje år på sina arbetsplatser, dödsfall som oftast beror på att kapitalet ställer profiterna före människoliv.

Talare från Colombia berättade om att de senaste 5 åren har mer än 50 000 fackliga aktivister försvunnit och anser regeringen och de paramilitära grupperna är lika skyldiga, även där beror ringaktande av människoliv på kapitalets jakt efter profiter och det är kapitalisterna som finansierar de paramilitära grupperna för skydda sina profiter. Den Colombianska fackföreningsrörelsen ser gärna ett mer aktivt stöd från sina europeiska klass- bröder och systrar.

Från Afrika rapporterade en talare från Afrikanska enhetsunionen (OAU) att medellivslängden på en arbetare i Afrika var mellan 45 – 49 år.

Fackföreningar världen över tar avstånd mot det krig som imperialismen startat mot Libyen och kräver dess omedelbar avslutande, det är det Libyska folket själv som skall utforma sin framtid, samtidigt uttalar man sitt stöd för och sin solidaritet med det palestinska folket.
Glädjande var att WFTU under kongressperioden kunnat utökas med 80 nya medlemsorganisationer, bland annat i Venezuela byggs det nu nya och starka fackföreningar.

Sudan där vi mest hört om krig och klaner är mer än 2 miljoner fackligt organiserade. Ett omdöme som framgick redan på första kongressdagen var att arbetarrörelsen håller på att radikaliseras, klassamarbetspolitiken fördömdes och uppmaningar att stärka klasskampen hördes från flera håll.

Kvällen avslutades med att KKE bjöd alla delegater på middag i sin partilokal i hjärtat av Athen, det var inte lite folk närmare 900 men deras lokal är förmodligen lika stor om inte större än Folkets Hus i Stockholm.
—
Den 6 april:
Hela den svenska delegationen är nu på plats. Dagen har bjudit på utflykter till bl.a. Akropolis.

Omkring klockan 17 anlände bussarna med poliseskort för att föra oss till Olympiastadion för den officiella kongress öppningen. Resan från hotellet till Olympiastadion tog ca 30 minuter och på resan kunde vi se en del av de 16 000 välkomstaffischer PAME satt upp för att hälsa oss alla välkomna. Kongressinvigningen blev en fullständigt hänförande upplevelse, när vi 850 kongressombud tågade in i kongressalen möttes vi av 15 000 jublande PAME medlemmar som sjöng och viftade med fanor. Den internationella solidariteten höll på att lyfta taket från kongressalen.

Kongressen inleddes med att en facklig kamrat från Colombia berättade om den kamp de för, mot regeringen och paramilitära styrkor som mördar fackföreningarnas medlemmar. Efter det hölls en tyst minut för de fackföreningsmedlemmar som under kongressperioden fått plikta med sina liv, därför att de ställt sig i klasskampens centrum.

Glädjeämnen blev också presenterade, bl.a. har WFTU under kongressperioden ökat medlemstalet med 14 miljoner medlemmar. Officiella representanter från det Grekiska parlamentet hälsade också kongressen välkommen till Grekland och Aten.

Imorgon börjar kongressen egentliga arbeten.
—
Igår eftermiddag, den 5 april, anlände den svenska delegationen, en dag innan kongressen börjar. Gårdagen bjöd på mängder av intressanta samtal med delegater från Indien, Bangladesh, Pakistan, Vietnamn, Sri Lanka med flera. Kongressen invigs 19.00 (18.00 svensk tid) vilket innebar att idag ges tid att utforska Greklands historia.

– Ett besök på Akropolis är idag inplanerat, hälsar den svenska delegationen från sitt hotell i Athen.

—
Relaterat: Fackliga Världsfederationen håller kongress

Fackliga Världsfederationen håller kongress

Den 6-10 april genomförs Fackliga världsfederationens (WFTU) 16 kongress i Athen, Grekland.
860 ombud som tillsammans representerar över 90 miljoner medlemmar i 110 länder kommer under dagarna att diskutera hur vi ska flytta fram fackföreningsrörelsens positioner. Utöver de 860 ombuden kommer kongressen gästas av över 1000 gäster från vänskapsorganisationer som ännu inte är medlemmar i WFTU, fyra av dessa kommer från Sverige.

–  Att fyra från Sverige deltar på kongressen är mycket bra, en sådan stor delegation har inte deltagit på WFTU:s senaste kongresser, säger Håkan Jönsson, fackligt aktiv inom Byggnads och en av svenskarna på kongressen. På kongressen representerar han SKP:s branschorganisation inom Byggnads.

Seko Klubb 119 och Byggnads Gästrikland skickar också representanter. I Gävle Arbetarblad uttalar sig en av de andra som ska åka från Sverige. Läs här!
Svensk fackföreningsrörelsen tillhör den socialdemokratiskt knutna Fria Fackföreningsinternationalen, därför är det en framgång att fackligt aktiva från Sverige gästar WFTU:s kongress. WFTU är en kämpande fackföreningsinternational, fri från anknytning till kapitalet och vinner allt större inflyttande runt om i världen.

Fackliga världsfederationens kongress kommer bli en framgång och den största på många år.
Riktpunkt.nu kommer dagligen rapportera från kongressen. Kongressen kan också följas på WFTU:s hemsida; http://www.wftucentral.org/

Kommunals ordförande sågar Juholts positiva inställning till bidragsjobb

Kommunals ordförande Annelie Nordström sågar Håkan Juholts positiva inställning till bidragsjobb enligt SNS-modellen, rapporterar Kommunalarbetaren.
– Det är fler ordinarie vård- och omsorgsjobb som behövs, säger hon till tidningen.

Kommunalarbetaren skriver att tanken på att införa nya lågt betalda tvångsjobb upprör henne.
– Jag blir närmaste besviken över att de överhuvudtaget tar upp den tråden, säger Annelie Nordström. Det är absolut inte det som välfärdssektorn behöver. Det som behövs är väldigt många fler ordinarie anställda med goda kunskaper.

Läs artikeln på www.ka.se »