Högre arbetslöshet inom industrin närmar sig

Industrin drabbas hårdast av arbetslöshet de närmaste åren, 23 000 jobb väntas försvinna fram till år 2013, spår Arbetsförmedlingen i en ny prognos.

– En stor del av den svenska industrin går på export och den kommer att hämmas av nedgången i Europa, säger Tord Strannefors som är prognoschef på Arbetsförmedlingen till tidningen Dagens Arbete.

Prognosen visar att arbetsgivarna har blivit mer försiktiga i sina framtidsbedömningar, enligt ett pressmeddelande från Arbetsförmedlingen den 7 december.

Tord Strannefors:
– Varseltalen har redan börjat gå upp. Det är de tillfälligt anställda och bemanningsanställda som försvinner i första vändan.

Riktpunkt ringer upp IF Metalls pressavdelning. Där får vi till svar att arbetsmarknadssituationen har uppkommit för att regeringen inte har satsat på arbetsmarknadsinsatser eller utbildningsinsatser. Den öppna arbetslösheten beräknas stiga till 8,5 procent 2013, från 7,6 procent i år.

– Arbetsförmedlingen måste i ett tidigt skede se vilka som är i störst behov av insatser. Vi måste vara bra på att identifiera behoven och anpassa insatserna därefter. Bra kontakter och ett nära samarbete med arbetsgivare är viktigt för att lyckas med våra nya uppdrag, etableringsuppdraget för nyanlända flyktingar och de arbetssökande som överförts från Försäkringskassan, säger Angeles Bermudez- Svankvist, Arbetsförmedlingens generaldirektör i pressmeddelandet.

Arbetsförmedlingen påtalar att även de kommunala arbetsgivarna är försiktiga i sina framtidsbedömningar ”samtidigt som överföringen av verksamheter till privat sektor väntas fortsätta.”

Fredrik Jönsson

FAS 3 ger förnedringen och utanförskapet ett ansikte

Kommentar. Att den svenska högerregeringen helt abdikerat från sin roll som politisk ledare av arbetsmarknaden är knappast något som förvånar. Regeringen har förminskat sin roll i arbetsmarknadspolitiken till att sänka skatter för de redan rika för att på så sätt lura oss andra till att tro att därigenom ökar företagandet och därmed sysselsättningen.

Sedan är det så att verkligheten blivit en annan, Sverige har Europas högsta ungdomsarbetslöshet och en total arbetslöshet på 8%. En arbetslöshet som envist biter sig fast av den anledningen att regeringen är passiv.

För att mildra de mest akuta problemen med massarbetslösheten beslutade regeringen den 2 juli 2007 att införa den s k jobb- och utvecklingsgarantin som består av tre faser. För tre år sedan omfattades jobb- och utvecklingsgarantin 26 000 människor, nu har antalet tredubblats och närmar sig 100 000 människor. Dessa snart 100 000 människor har dömts ut av regeringen som värdelösa och skall därför offentligen och dagligen förnedras. Detta gör man genom att tvinga in människor i den sista av de tre faserna, fas 3. Med tre års erfarenhet redovisar Arbetsförmedlingen att av deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantin är det endast 1,5 % som kommer ut i nytt arbete, de resterande 98,5 % får söka upp kommunernas socialtjänst och ansöka om socialbidrag. Men innan dess skall de arbetslösa förnedras och trampas ned rejält och det sker i Fas 3.

Den som efter 450 dagars arbetslöshet saknar jobb hamnar i fas3. Då skall den arbetslöse ut på praktik, Den arbetslöse skall vara på praktikplatsen i 40 timmar per vecka, ha rätt till fyra veckors semester/år och avlönas med, hör och häpna, mellan 223 kronor per dag och maxbeloppet 680 kronor per dag. Före skatt givetvis. Efter två år är det slut och då är det Socialen som gäller. Eländet stannar inte här. Staten betalar ut 225 kronor per dag till det företag eller organisation som tar emot praktikanter. Enligt Arbetsförmedlingens uppgifter saknas det ständigt mellan 800 – 900 praktikplatser. Vad händer då? Jo, då skapas det företag som har som enda affärsidé att erbjuda arbetslösa praktikplatser. Ett exempel är Jobbfabriken som etablerat sig över hela Sverige. För detta betalar regeringen årligen 1,2 miljarder till dessa cyniska ruffelföretag, vars enda uppgift är att offentligt förnedra arbetslösa. Den sysselsättning som erbjuds är totalt meningslös. Den kallas ibland för Fasan, ibland slavjobb, det enda säkra man kan säga är att Fas 3 aldrig leder till ett arbete.

I Sandviken sysselsattes ett antal kvinnor med att sticka. Ja, de fick sticka vad de ville, vantar eller tröjor. Huvudsaken var att de gjorde någonting. Företaget som tog emot de arbetslösa kvinnorna tillhandahöll garn, stickor och en soffgrupp att sitta i. För detta fick företaget 225 kronor per dag och person av staten. Vad är detta om inte offentlig förnedring av människor som av kapitalisterna för tillfället anses och klassas som värdelösa.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt missar aldrig ett tillfälle att skryta med om hur god Sveriges ekonomi är och vilken lycklig framtid vi kan förvänta oss. Att framtiden ser synnerligen ljus ut för landets bankdirektörer som nyligen kunde redovisa en nätt liten vinst på 65 miljarder är helt klart. För de som tvingats in i förnedringen genom Fas 3 är läget det motsatta. Måste det vara så här. Naturligtvis inte. SKP har sagt det tidigare och säger det igen. En annan politik är möjlig.

Vi behöver ingen dyrbar och meningslös politik för de arbetslösa. Vi behöver en politik som satsar på vidareutbildning när det behövs och samtidigt en aktiv arbetsmarknadspolitik för att skapa nya jobb.

Finns det då behov och pengar, för det kan man fråga sig och svaret är givet. Behoven inom vården, skolan och omsorgen är enorma, behovet av ny och ren energi enormt, för att inte tala om behovet av en upprustning av den spårbundna kollektivtrafiken. Att nyanställa 100 000 människor i den offentliga sektorn kostar 5 miljarder. Detta vägrar regeringen att göra samtidigt som man med glädje årligen kastar 1,2 miljarder i käften på Jobbfabriken och andra i sitt meningslösa förnedringsprogram.

Det innebär att alla arbetslösa som omfattas av jobb- och utvecklingsgarantins tre olika faser direkt skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden till avtalsenliga löner och anställningsvillkor.

Då hotas det statsfinansiella läget, skrävlar då Anders Borg och hans papegojor. Lögn igen säger kommunisterna. Samhällets totala överskott per år är gigantiska 430 miljarder. Med en sådan ekonomi skulle ingen behöva sakna utbildning eller arbete. Vad som krävs är en politik som skapar sysselsättning och välfärd för alla, en politik som SKP står för.

Lars Lundberg

Kritiken haglar mot fas 3

Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 får kritik från flera håll, det är den del där långtidsarbetslösa sätts i så kallad sysselsättning hos anordnare efter 450 dagar. Sysselsättningen för de arbetssökande hos aktörerna varierar, men får inte vara sådana sysselsättningar som ordinarie personal ska utföra. Som anordnare finns både privata och offentliga arbetsgivare. Anordnaren får omkring 5 000 kronor varje månad för att de tar emot en arbetssökande.

Enligt TCO-tidningen så har stark kritik riktats mot flera delar av fas 3. De skriver att lokalmedia har uppmärksammat fall där deltagare har blivit utnyttjade av anordnare, ett internetforum […] har bildats. Många som deltagit i åtgärden har uppgivit att de antingen har fått arbeta som vem som helst fast utan lön. Andra uppger att de inte har haft några arbetsuppgifter alls. Kritik har också riktats mot att åtgärden inte har någon tidsbegränsning. Den som deltar får vara högst två år hos en anordnare, men det finns ingen gräns för hur många anordnare man kan vara hos.

Arbetslös

Gösta rycker till och tittar, nästan jaget på klockan, inte mer än fyra än. Ännu en seg natt är på väg att suddas ut.

Han ligger och lyssnar efter hissljudet, när hissen går igång, då kommer tidningen. Tidningen är liksom den enda stunden på dygnet när ”huve’t” så att säga får något annat att syssla med, än de egna problemen. En avkoppling, trots allt elände som står i den, är tidningen ändå en stunds avkoppling.

Han tänker på alla sömnlösa, tröstlösa och trasiga tankars nätter. Kan det verkligen vara så att de som makten ”haver” inte tänker på, eller kan sätta sig in i en arbetslös människas tröstlösa tramp. Vill dom ha alla dessa tragedier som följer i arbetslöshetens spår på sina samveten?

Han tänker på natten som var, han luffade runt på gatorna utan att se, och utan mål, men med skallen full av mörka, dystra tankar som, ”va fan håller jag på med, vad har jag på jorden att göra egentligen, utan jobb och arbetskamrater, ingen familj att komma hem att umgås med. Ingenting annat än hopplösheten.”

Nej det blir väl som igår eller förrgår eller de flesta andra dagar tidigare. Jag går ner till Centrum, alltid träffar jag någon att dela ett par flaskor med.

Så rinner också den här dagen iväg utan mening och innehåll. Sedan är det ”nödvändigt” att snubbla hem och ligga i dvala ett tag, för att vakna till liv igen när normala, arbetande människor kryper i säng. Kasta på sig paltorna och ut igen, lägenheten är plötsligt liten och trång. Och mörkret i natten är vänligt, förstående och svalkande.

En cirkel, en ond cirkel.

Gösta ligger och glor på lampkroken i taket ovanför sängen, för vilken gång i ordningen vet han inte, men han undrar om kroken klarar hans tyngd eller…

Han föser undan toktankarna men, nerverna är inte vad som varit.

Han sneglar åter på klockan, snart halv fem, va´i helvete är det med tidningen som inte har kommit än.

Han känner sig lite ”härsken”, det blev nog lite för mycket av go´drickat igår.

Hoppas telefonen är tyst idag, han drar ur jacket, säkrast så. För tio månaders stämpling, sysslolöshet och mycket brännvin har gjort att en telefonsignal får alla trådar i kroppen att knyta sig och svetten att tränga fram i pannan, en panikkänsla.

Han sneglar mot fönstret och ser att en ny dag håller på att födas därute. Då kommer rädslan och ångesten för det avslöjande dagsljuset. För med dagen börjar människorna vakna och röra på sig. Radioapparaterna ska på För högtryck och det börjar slås i dörrarna och skrikas i trapporna, satans djävlar. Och han svettas vid blotta tanken

på att han måste in och trängas med folk i affären, fy fan.

Men nu, nu rasslar hissen uppåt och stannar på rätt våning, det smäller till i brevinkastet.

Tidningen, avkopplingen är kommen.

Han kastar undan täcket, tassar ut i hallen och hämtar den. Fort tillbaka och ned i den kroppsvarma sängen, ordnar till kuddarna och läslampan, bläddrar upp sporten och börjar läsa om gårdagens idrott. Men nu, när spänningen släpper inom Gösta, börjar utan att han medvetet kan påverka processen, kroppen att slappna av, ögonen börjar klippa. Han får ta om orden ibland, ögonlocken blir tyngre och tyngre för att till sist slutas.

Gösta sover. Drömlöst.

Anonym byggnadsarbetare i Gästrikland



SKP: Bemanningsföretagen har inte på arbetsmarknaden att göra

Bemanningsföretagen är i blåsväder igen. Samtidigt så säger allt fler företag upp sina anställda och hyr sedan in personer från bemanningsföretag.
– För den som kan sin historia är det svårt att inte se parallellen till forna tiders daglönare som användes för att pressa löner och villkor på arbetsplatserna, säger SKP:s facklige sekreterare Lars Lundberg.

Att bedriva bemanningsföretag i Sverige blev tillåtet i början av 1990-talet. Antalet anställda inom bemanningsbranschen har mer än fördubblats i Sverige de senaste tio åren.

Det var 1992 som den borgerliga Bildt-regeringen väckte förslag om att den internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nummer 96 skulle sägas upp eftersom den ansågs ”överspelad och inte efterlevdes i omvärlden”. Statligt monopol på arbetsförmedling var inte heller, enligt en dom i EG-domstolen (våren 1991), förenligt med Romfördraget. Uppsägningen av ILO-konvention 96 trädde i kraft i juni 1993.

Även SAP positiva
Därefter uttalade ett stort antal socialdemokrater sig positivt om lagändringen. Björn Rosengren, som bland annat har varit näringslivsminister, var en av dessa och ansåg att bemanningsföretagen inte ersatte fasta jobb utan skapade tvärtom nya. Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg invigde 1996 en privat arbetsförmedling och sade vid tillfället att: ”Det är nyttigt med konkurrens. Etableringen av en privat arbetsförmedling innebär en utmaning för den offentliga arbetsförmedlingen.”

Riskerade att sparkas
Under sommaren har bemanningsföretagen återigen diskuterats i pressen. TV4-nyheterna rapporterade i slutet av juli att bemanningsföretaget Student Consultings anställda på ett av Coops centrallager hotades med att omedelbart få sparken om de inte jobbade 25 procent snabbare än den ordinarie personalen. Företeelsen kallade Student Consultings ledning för en enskild medarbetares misstag i kommunikationen. Efter ovan nämnda reportage har fler arbetare trätt fram och berättat hur de blivit behandlade av företaget. Händelsen är bara en i raden av skandaler med bemanningsföretagen den senaste tiden. Smålandsposten i Älmhult skrev några dagar senare, den 27 juli, att facket på Ikea ilsknar till över deras sommarjobbstaktik:

– Först spådde Ikeas lager en dyster flödesprognos och anställde inte en enda sommarvikarie i år. Men nu tar de in förstärkning från bemanningsföretag i stället. Skarp kritik riktas från facket som anser att det är en medveten strategi.

Lars Jarslet, ombudsman på Handels i Växjö, var alltså inte nådig i sin kritik mot Ikeas agerande:

– Så här gör ledningen för att undvika återanställningsrätt för uppsagd lagerpersonal. Vår uppfattning är att de medvetet väntat tills las-tiden löpt ut. De borde ha förstått att det fanns ett behov redan innan bemanningspersonalen togs in.

- Man kan ju fråga sig varför inte de som sparkats duger längre. Nu tvingas de som varit lojala mot företaget se sig bli ersatta av bemanningspersonal. De har inte fått någonting tillbaka och det är illa, sade Lars Jarslet till Smålandsposten.

Flexibilitet
Ett av arbetsköparnas återkommande argument för att öka antalet anställda via bemanningsföretag är att ”klara flexibiliteten”. Det argument användes till exempel när Euromaint Rail i slutet av förra året sa upp samtliga 91 anställda vid sin ombyggnadsverkstad i Malmö och ersatte dem med personal från bemanningsföretag.

– Man ska se det som en organisationsförändring, inte ett varsel. Vi organiserar oss för att klara flexibiliteten som behövs för att klara perioder med sämre orderingång, sa vd Mats Önner till SVT Sydnytt.

Kommunisterna motståndare
Att bemanningsanställda kan sägas upp från den ena dagen till den andra och sätta gällande turordningsregler ur spel, är ett allvarligt problem, menar SKP:s facklige sekreterare Lars Lundberg. Behovsanställningar som innebär att arbetsköparna ringer när de anser sig ha be­hov, är också ett problem – inte bara i bemanningsbranschen, menar han.

– De arbetande tvingas leva i ovisshet om arbetsköparna tänker ringa på morgonen eller inte. Just denna anställningsform – ”ring- och springvikariat”- har ökat kraftigt sedan i början av 1990-talet, säger Lars Lundberg.

”LO-ledningen svek”
Inför de nyligen avslutade avtalsförhandlingarna gjorde LO ett stort nummer av att frågan om bemanningsföretagen skulle bli en av avtalsrörelsens huvudfrågor.

– LO sade sig ha fått mandat från medlemmarna att ta bort denna avart från arbetsmarknaden. När avtalsförhandlingarna blev klara, visade det sig att förbunden med olika skrivningar inte på något vis avtalade bort det gift som bemanningsföretagen utgör, säger Lars Lundberg och tydliggör att de nya avtalen slöts förbundsvis och att LO bara hade rollen som åskådare.

– LO å sin sida förklarade sig helt nöjd med de nya förbundsavtalen. Det är därför helt korrekt att hävda att LO och de olika förbunden å det grövsta svek sina medlemmar.

Det går heller inte att bortse ifrån att det i år är valår och Socialdemokraterna inte önskar någon klassmässig debatt i valrörelsen, menar Lars Lundberg.

– Det hela blir tyvärr rent skrattretande när de olika förbunden i respektive fackpress presenterar de nya avtalen som en stor seger. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Fredrik Jönsson

Fakta: Stor omsättning

Över 100 000 personer var anställda i bemanningsbranschen någon gång under 2009, enligt arbetsköparorganisationen Bemanningsföretagen. Den hävdar att omsättningen i branschen var 16 miljarder kronor 2009, och då var omsättningen för de 35 största företagen 13,5 miljarder kronor. Ett av arbetsköparorganisationens mål är, enligt deras verksamhetsberättelse från i år: ”Bemanningsföretagen skapar en rörlig och utvecklad arbetsmarknad och siktar på att tre procent av alla anställda arbetar på ett bemannings-, omställnings- eller rekryteringsföretag.”

Allt fler utan jobb

Artikel 23 i FN: s deklaration om mänskliga rättigheter lyder i första stycket som följer: ”Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.”

Den svenska liksom alla kapitalistiska regeringar bryter på det grövsta mot denna deklaration trots att Sverige har ratificerat och lovat att följa deklarationen om mänskliga rättigheter.

Trots detta var 459 000 människor utan arbete i februari, 72 000 fler än motsvarande månad 2009. Den öppna arbetslösheten är 9,2 procent.

Sysselsättningsgraden minskade ner till 63,6 procent. Det innebär att den verkliga arbetslösheten är cirka 36 procent, minus de som studerar eller är sjuka. Den officiella arbetslösheten på 9,2 procent motsvarar bara de som anmält sig som arbetslösa till arbetsförmedlingen. Sysselsättningsgraden minskade framförallt bland kvinnor i åldersgruppen 25-54 år.

Antalet personer med en arbetslöshetstid längre än 26 veckor ökade med 64 000 till 149 000 personer i februari i år, vilket innebär att de utgör 34 procent av de arbetslösa.

I åldersgruppen 25-54 år fördubblades i princip antalet arbetslösa till 95 000 personer.

De fasta jobben minskade än mer. 71 000 fasta jobb försvann mellan februari 2009 och februari 2010. Under samma period ökade antalet tillfälligt anställda med 64 000. Det är en följd av arbetsköparnas brott mott LAS och den ökade flora av bemanningsföretag.

Källa: SCB