Avtalsrörelsen allt märkligare

Den avtalsrörelse som nu pågår och som för en del LO förbund redan är avslutad blir allt märkligare för varje dag.

I november 2009 spikade LO centralt de krav som de olika förbunden skulle driva gemensamt i avtalsrörelsen. I dessa krav framhöll man att i pengar skulle det nya avtalet ge ca 540 kr per månad samt att man spikade en låglönepott på 140 kr. Dessutom beslutade man att lyfta upp de enorma problem som var och är förknippade med bemanningsföretagen, vilka är ett verksamt vapen för arbetsköparna att kringgå LAS. Vidare beslutade man att de sk industriförbunden skulle förhandla klart först för att sätta ”märke” för de andra förbunden.

I LO:s ursprungliga krav framgick också att man strävade efter ett ettårsavtal. Fördelen med korta avtalsperioder är att man då får en möjlighet att skriva nya avtal utan att förbunden är bundna av fredsplikten. I den strategin ingår att om arbetsköparna vill ha längre avtalsperioder så blir det något man kan gå med på under förutsättning att det kostar för arbetsköparna.

Under samma period hävdade Svenskt Näringsliv att avtalet måste bli ett 0 avtal.

När så avtalsrörelsen inleddes mellan industrins arbetare och tjänstemän med dess motpart Teknikföretagen splittrade Teknikföretagen upp arbetare och tjänstemanna facken genom att skriva ett separatavtal med industrins tjänstemän genom att teckna ett avtal med Unionen.

IF-Metall tecknade sedan ett 2 års avtal som ger metallarbetarna ett lönelyft på 392 kr/ mån eller i procent 2,6%. Samtidigt som SCB beräknar att inflationen under samma period blir 2,1%. Dessutom valde IF-Metall att förlänga det lönesänkningsavtal på 20% man tidigare tecknat att gälla fram till 31/10 2010. Frågan om bemanningsföretagen löste Metall genom att genom ett nytt avtal förstärka LAS genom att uppsagda metall-medlemmar  under de första 6 månaderna inte får ersättas av personal från bemanningsföretag. Metall skrev alltså under ett avtal som inte på något sätt kan betecknas som något annat än ett 0 avtal och därmed ett lönesänkningsavtal.

Avtalet har väckt avsky och bestörtning bland många metallare och metall i Västerbotten krävde därför att avtalet måste ut på medlemsomröstning innan det skrevs under. Ett krav som Metalls avtalsråd bestämt avvisade.

Efter metallavtalet har flera andra förbund tecknat avtal med liknande innehåll. Byggnads har tecknat ett nytt avtal som i pengar ger den enorma löneökningen med 1 krona och 60 öre per timme eller i månad räknat 260 kronor. Frågan om bemanningsföretagen som inom byggbranschen är ett jätte problem löstes på så vis att inhyrning av personal som beräknas vara mer än 5 veckor måste förhandlas. Total kapitulation alltså.

Samtidigt som allt detta skett har fackförbundet Pappers som ingår i industrigruppen, den grupp som enligt LO alltså först skall vara klara med sina förhandlingar innan de övriga förbunden börjar sina förhandlingar, den 16 april tagit ut sina medlemmar i strejk. Anledningen till detta är enligt pappers förbundsledning att det förslag till avtal man fått är ett lönesänkningsavtal samt att frågan om bemanningsföretagen inte är löst. Uppenbart är att Pappers förbundsledning förstått det som övriga förbundsledningar inte förstått.

Så här långt kan man därför säga att hela det upplägg LO lade upp inför avtalsförhandlingarna har krackelerat och arbetsköparna har vunnit allt som går att vinna. LO:s klassamarbets politik har uppenbarligen nått till vägs ände.

Lars Lundberg

Facklig sekreterare SKP

Avtalsrörelsen: ”LO har garanterat arbetsfred”

Kommentar. Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Den förre och evige finansministern Gunnar Sträng formulerade det hela med att konstatera att det som var bra för företagen också var bra för nationen. Utifrån detta har man genom åren alltid bedrivit avtalsförhandlingar. Det har också fungerat relativt bra. LO har garanterat arbetsfred, och i gengäld har man tecknat avtal med varierande innehåll med förbehållet att avtalen aldrig får bli ”oansvariga” och med det har man menat att avtalen inte får äventyra industrins konkurrenskraft. Detta har blivit modell och är bakgrunden till den förhandlingsordning vi vant oss med. Industriförbunden skall först teckna avtal för att sedan bli riktmärke för de övriga förbunden inom LO. Så har det inte blivit i den avtalsrörelse som vi just nu upplever.

Industrins arbetsköpare Teknikföretagen slöt ett avtal med tjänstemännen inom industrin och lämnade LO förbundens industriförbund vid sidan om. Därigenom splittrade man upp enigheten mellan tjänstemän och arbetare. Att Teknikföretagens agerande inte beror på slumpen eller andra tillfälligheter kan vi lugnt utgå ifrån. Den tidigare samförståndsanda som rått mellan LO och Svenskt Näringsliv har byggt på ömsesidig respekt för varandra. Så är det inte längre. Wanja Lundby-Wedin och LO framstår alltmer som fullkomligt tandlösa tigrar. Varför, frågade sig säkert Teknikföretagens ledning, skall vi samarbeta när vi själva kan bestämma. I de nu pågående förhandlingarna sitter därför IF-Metall med svarte Petter på hand och tvingas se hur de andra LO förbunden går vidare. Handels förhandlare Tommy Tillgren konstaterade att LO:s industriförbund sitter i vägen, och än mer märkligt är att han får fullt medhåll av Dag Klackenberg från handelns arbetsköpare. Det är inte på något sätt osannolikt att vi nu bevittnar slutet på den förhandlingsordning vi vant oss vid. Svenskt Näringsliv har ju den bestämda uppfattningen att centrala förhandlingar är av ondo och måste upphöra. Man menar att förhandlingarna skall ske direkt på företagsnivå och utan inblandning från vad man kallar tredje part, dvs facket. Detta skulle kunna vara skäl till att LO ledningen drabbades av sömnlösa nätter, men så är det inte. Lika lite som LO ledningen kan tänka sig att mobilisera medlemmarna för en kraftig offensiv för att försvara och utveckla arbetarnas intressen på samhällslivets alla områden.

För den svenska arbetarklassen är det mycket oroande med det som sker. Flyttar arbetsköparna fram sina positioner innebär det med automatik att arbetarklassens positioner försämras. Dessvärre är det också så att vi arbetare har den ledning vi förtjänar. Det är en förbannelse för arbetarklassen att vi i vårt land har ett alltför svagt kommunistiskt parti. Den som tvivlar ombeds att studera situationen i Grekland.

Lars Lundberg

Handelsanställda är taggade för påskstrejk

Kampviljan är hög hos de handelsanställda Riktpunkt talat med.

Förhandlingarna mellan Handelsanställdas förbund och Svensk Handel går in på sjunde veckan. Arbetsgivarparten har under hela den tiden avvisat samtliga förslag från Handelsanställdas förbund, framhåller Handels.

– I förra avtalsrörelsen förbjöd Svenskt Näringsliv vår motpart Svensk Handel att skriva på det avtal som vi var överens om, nu får Svensk Handel inte ens förhandla. Svenskt Näringslivs agerande är ett sabotage mot den svenska modellen, säger Lars-Anders Häggström, ordförande i Handels.

Anton Bursic är klubbordförande på Saba Frukt&Grönt i Helsingborg. Han säger att kampviljan är hög på arbetsplatsen.

– Det är tråkigt att det blir strejk men det är nödvändigt, säger Anton Bursic.

– Det är inte många öre vi begär.

Handels vill begränsa arbetsgivares möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd, då de använder inhyrd arbetskraft istället för dem som har företrädesrätt enligt lagen. Bemanningen är viktigast anser Anton Bursic. Saba Frukt&Grönt har ungefär 150 kollektivanställda, 70 av dessa är inhyrda.

På Bauhaus, Malmö, arbetar Ulrika Persson.

– Jag hoppas att det löser sig, men om strejk är den enda utvägen som återstår så är det nödvändigt, säger Ulrika Persson.

Gunilla Johansson, försteombudsman avdelning 1, Malmö, bekräftar även hon att kampviljan är hög bland medlemmarna:

– Den är väldigt hög, det är inte konstigt i och med att Svensk Handel vill ha ett nollavtal.

Avtalsrörelsen tar en ny och oväntad vändning

Kommentar. I och med att tjänstemannafacken Unionen med 90.000 medlemmar och Sveriges ingenjörer med 40.000 medlemmar tecknat ett avtal med Teknikföretagen och Industri och kemigruppen har avtalsrörelsen tagit en helt ny och oanad vändning.

Det avtal som nu är undertecknat gäller från och med 1 april 2010 till och med den 30 september 2011. När det nya avtalet presenterades bedömde Unionens förhandlare det som en mycket stor framgång. I pengar ger avtalet en höjning av lönen med 2,6% eller i kronor och ören med minst 294 kronor per månad. Enligt avtalet skall denna summa falla ut senast den 1 juni 2011. Vid den tidpunkten återstår det 3 månader av avtalsperiodens18 månader. Avtalet innebär också att företagen avsätter 0,2% av lönesumman för kompetensutveckling. En kostnad som vanligtvis ingår i företagens allmänna utveckling. Att kalla det ingångna avtalet för ett nollavtal är inte helt korrekt. Däremot är det korrekt att beteckna avtalets innebörd så nära ett nollavtal man överhuvudtaget kan komma.

Avtalet innebär, om än mikroskopiska, höjningar av tidigare avtal. Varför har då arbetsköparna då valt att frångå sin tidigare ståndpunkt om att landets ekonomi och företag inte kan bära högre lönekostnader utan att landets ekonomi raseras med förfall och armod som följd.

Svenska Dagbladet kommenterade det nya avtalet den 21 mars med följande kommentar. ”Arbetsgivarna vann första ronden på knockout”

Sedan 1988 har industrins och tjänstemännens fackliga företrädare förhandlat gemensamt. Detta för att den konkurrensutsatta sektorn först skall teckna avtal för att dessa avtal sedan skall bli ”Riktmärke” för övriga förbundsförhandlingar. Detta är vad LO kallar samordnade förhandlingar och den här förhandlingsordningen är ett resultat av att LO och Svenskt Näringsliv inte för några löneförhandlingar. Sveriges medlemskap i EU förutsätter också den här ordningen då det är Europeiska centralbanken som lämnar direktiv till Sveriges riksbank om vilka lönenivåer som är acceptabla. Efter en runda hos riksbanksfullmäktige och finansdepartementet hamnar till sist direktiven hos LO och TCO.

Arbetsköparna har nu frångått den här för dem lyckosamma ordningen. Varför har man gjort det? Svaret är att arbetsköparnas organisationer är att jämföra med omättliga Tigrar. De är aldrig nöjda och vill alltid ha mer. De har nu efter många års målmedvetet arbete tvingat ner LO och TCO på knä och det är för dem dags att gå vidare. Deras grundläggande inställning är att de överhuvudtaget inte vill ha centrala förhandlingar. Man vill slippa medverkan av vad man kallar en tredje part (fackliga organisationer) för att kunna göra upp direkt med det man kallar medarbetarna ute i verksamheterna. Den vägen har det nya avtalet öppnat för.

LO:s  i särklass mest reaktionära fackförbund IF-Metall har genom det nu uppgjorda avtalet hamnat i en svår sits. Det som IF-Metall genom åren slagits för, ”ansvarfulla” förhandlingar som aldrig hotar företagens profiter, förhandlingar som aldrig ifrågasätter EUs direktiv visar sig nu inte vara värda någonting. Det blir inte mindre smärtsamt för Metall när andra fack, börjar tröttna på Metall för att de sitter fast i kapitalets kniptång , startar upp egna förhandlingar. Metalls ledstjärna om att arbete och kapital har samma intresse har återigen visat sig grundfalsk En läxa som industrins folk till sist kommer att bli tvingade att lära Stefan Löfven och hans vänner.

Lars Lundberg

Facklig sekreterare SKP

”Det är nödvändigt att arbetarklassen agerar nu”

SEKO Klubb 119, facket som organiserar förare i Stockholms tunnelbana, arrangerar onsdagen den 31 mars en demonstration mot Almegas nollbud och de osäkra anställningarna.

Jannis Konstantis, klubbens ordförande, säger följande till Riktpunkt:

– Det är nödvändigt att arbetarklassen agerar nu. Avtalet är inte bara en fråga mellan de som förhandlar utan i högsta grad är det frågan om mobilisering av oss själva som är på golvet. Vi kan inte tillåta att arbetsköparna ”bjuder” på ett nollavtal och att de vill försämra våra arbetsvillkor. Vi kan inte acceptera bemanningsföretag som vill sätta LAS ur spel.

Den 31 mars går det centrala avtalet ut och i de förhandlingar som SEKO har haft med Almega, har det inte hänt någonting. Almega har till och med mage att föreslå 0 kronor i lönehöjningar och att vi måste arbeta mer, påtalar SEKO Klubb 119 i ett pressmeddelande.

”Almega pratar om kris som finns men det enda kris som vi ser, är att våra löner minskar och att Almega angriper kollektivavtalet. Detta medan företag efter företag gör stora vinster. Det är dags att de som skapar den ekonomiska krisen betalar den och inte vi som arbetar och producerar.”

Samling sker klockan 13.00 vid Stureplan och sedan marscheras det till Almegas kontor.

Lundberg kommenterar avtalsrörelsen

– Att både arbetsköparna och industrifacken sagt nej till medlarbudet förvånar inte.
Det säger Lars Lundberg, SKPs fackliga sekreterare, i en kommentar till avtalsrörelsen.

– Arbetsköparna har som bekant erbjudit facken ett nollbud vilket är detsamma som lönesänkning. Frågan om bemanningsföretagen är en giftbägare då dessa företag är ett verksamt medel för att kringgå LAS. Genom bemanningsföretagen kan chefen gå fram till en anställd och tacka för dagen och meddela att i morgon behöver vi inte dina tjänster. Ett annat ord för detta är att manifestera kapitalets diktatur på arbetsplatsen, säger Lars Lundberg.
– All heder åt Pappers.

Nej från båda parterna i avtalsrörelsen

Fackförbunden inom industrin säger nej till medlarnas bud i avtalsrörelsen. Medlarbudet skulle innebära att lönerna höjs 2,4 procent under 18 månader.

Pappers menar att ”hemställan innehåller inte de för oss viktiga kraven som rör Pappers medlemmars trygghet på arbetsplatsen. Främst gäller det företrädesrätten till återanställnings i samband med inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag.”

”Dessutom kan vi inte acceptera vare sig förslaget på avtalstidens längd eller de förslagna nivåerna på löneökningar”, skriver Pappers i ett pressmeddelande.

Jan-Henrik Sandberg, förbundsordförande i Pappers, förtydligar för Riktpunkt:
– Vi vill stärka företrädesrätten så att man inte kan kringgå lagen om anställningsskydd, säger Jan-Henrik Sandberg.

När Lagen om anställningsskydd kom till 1982 var privata arbetsförmedlingar förbjudna, betonar han.

Under söndagen har även de övriga facken inom industrin (FI) IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sverigesingenjörer, sagt nej till den hemställan som de fått.

Arbetsgivarna säger även nej till medlarnas bud. De tycker att löneökningen är för hög.