Reflektioner av kamrat Fidel Castro: En eld som kan bränna alla

Gaddafis politiska idéer kanske inte faller dig i smaken, men ingen har rätt att ifrågasätta det faktum att Libyen är en suverän stat och medlemmar av FN. Världen har ännu inte nått den punkt som enligt min mening är en förutsättning för de mänskliga arternas fortlevnad nämligen alla människors tillgång på denna planet till materiella resurser. Vad vi vet, existerar det inte i nuläget någon i solsystemet som lever under de mest primitiva villkoren för mänskligt liv.

USA har alltid haft för avsikt att vara en smältdegel av mänsklighetens alla arter, trosuppfattningar och nationer, likt skillnaden mellan herrar och slavar, rika och fattiga. Alla har dock hållit sig inom sina gränser. I norr låg Kanada, i söder, Mexiko, i öster, Atlanten och västerut, Stilla Havet. Alaska, Puerto Rico och Hawaii var simpla historiska missöden.

Vad som dock gör frågan ännu mer komplicerad är det faktum att den inte infriar den ädla önskan för de som kämpar för en bättre värld, som förtjänar lika mycket respekt som människors religiösa övertygelser gör. Det skulle bara krävas radioaktiva isotoper i någon form med ursprung i det berikade amerikanska uranet som används av termonukleära växter i relativt små mängder, eftersom de inte finns lagrade i naturen till att få ett slut på vår arts bräckliga existens. Att upprätthålla detta avfalls ständigt ökande volymer, under armerad betong och stålkistor är en av mänsklighetens största utmaningar.

Händelser som kärnkraftsolyckan i Tjernobyl eller jordbävningen i Japan har påvisat dessa dödliga risker.

Detta är dock inte frågan som jag kommer att uppmärksamma idag, men så förvånad jag blev igår när jag såg på Walter Martinez show ”Dossier” på venezuelansk TV, filmade bilder av mötet mellan chefen för det amerikanska Försvarsdepartementet Robert Gates och Storbritanniens försvarsminister, Liam Fox, som besökte USA för att diskutera det orättfärdiga krig som inletts av Nato mot Libyen. Det var något svårt att tro att den brittiske ministern hade vunnit en Oscar. Han var ett nervknippe, spänd och talade som besatt. Dessutom fick jag intrycket av att han bara spottade ut orden.

Naturligtvis kom han först till Pentagons entré där Gates inväntade honom med ett leende. Båda ländernas flaggor, den av det gamla brittiska kolonialväldet och dess styvson, de Förenade Staternas imperium, hissades på båda sidor när nationalsångerna spelades. Höger hand på bröstet, den stela och högtidliga honnören i ceremonin som hölls av värdlandet. Detta var den inledande akten. Senare gick de två ministrarna in i Pentagon. De hade förmodligen pratat länge, med tanke på de bilder jag såg, som var och en av dem återvände till med ett tal i handen. Det rådde inget tvivel om att de hade övat på sina respektive tal i förväg.

Hela bakgrunden till detta scenario var iscensatt av tjänstemän i uniform. Till vänster kunde jag se en lång, smal ung soldat, som hade ett rakat rött hår, en keps med svart skärm nerdragen nästan till halsen, uppvisandes sitt bajonettgevär. Han verkade varken blinka eller andas, likt skepnaden av en soldat som är redo att avfyra en gevärskula eller en kärnvapenraket med en destruktiv kapacitet på 100 000 ton sprängmedel. Gates talade med ett leende och en värds naturliga uppförande. Britten gjorde detta på sättet som jag har förklarat.

Det är sällan jag sett något mer skrämmande än detta. Han utstrålade hat, frustration, ursinne och använde en hotfull retorik mot den libyske ledaren och krävde att han omedelbart skulle avsäga sig makten i landet. Han såg upprörd ut då de mäktiga Nato stridsplanen inte hade lyckats med att krossa det libyska motståndet på 72 timmar.

Han saknade bara utropet ”blod, svett och tårar”, precis som Winston Churchill när han skulle beräkna det pris som hans land skulle betala i kampen mot de nazistiska stridsplanen. Men i detta fall spelas den nazifascistiska rollen av Nato som har genomfört tusentals bombningsuppdrag med de mest moderna flygplan som världen någonsin har känt till.

Utöver det, kom den amerikanska administrationens beslut om att tillåta användandet av radiostyrda målflygplan för att döda libyska män, kvinnor och barn, liksom i Afghanistan, tusentals kilometer från Västeuropa, men den här gången mot ett arabiskt och afrikanskt land, inför ögonen på hundratals miljoner européer och inte minst inför FN:s organisation.

Rysslands premiärminister Vladimir Putin sade i går att dessa krigshandlingar var olagliga och att de ligger utanför ramen för de överenskommelser som antogs av FN: s säkerhetsråd.

De råa attacker som det libyska folket har blivit utsatta för, har antagit en nazifascistisk karaktär och kan användas mot vilket U-land som helst.

Jag verkligen är förvånad över det motstånd som Libyen har uppvisat.

Den krigsförande organisationen beror nu på Khadaffi. Om han vägrar och inte ger efter för deras krav, kommer han att skrivas in i historieböckerna som en av arabländernas främsta aktörer.

Nato petar i en eld som kan bränna alla.

Fidel Castro Ruz
27 april 2011
Översatt av Charlie Paulsson

Reflektioner av kamrat Fidel Castro: Min avgång från centralkommittén

Jag hade på förhand läst huvudrapporten av kamrat Raúl till partiets sjätte kongress.

Han berättade det för mig flera dagar innan, på eget initiativ, som han har gjort med så många andra frågor utan att jag bad honom att göra det. Som jag har förklarat, avstod jag från alla mina åtaganden både i partiet och i landet.
 
Att göra detta var en plikt som jag fullbordade utan att ens tveka ett ögonblick
 
Jag var medveten om att mitt hälsotillstånd var allvarligt, men jag var lugn: revolutionen skulle fortsätta, det var inte dess svåraste stund, efter upplösningen av Sovjetunionen och det socialistiska blocket. Bush hade varit president sedan 2001 och utsåg en regering för Kuba. Men återigen lämnades såväl legosoldater som bourgouisen kvar med sina väskor och koffertar packade i deras gyllene exil
 
Utöver revolutionen på Cuba, var amerikanarna även inblandade i en annan på Venezuela. Det nära samarbetet mellan de båda länderna kommer att instiftas i USA:s historia som ett exempel på den enorma revolutionära potential hos folk som delar ett gemensamt ursprung och en gemensam historia.
 
Av de otaliga synpunkter som aktualiserades på partikongressen, var det aspekten avseende makt som intresserade mig mest. Den lyder bokstavligen följande: ”vi har kommit fram till att det är lämpligt att rekommendera en tidsbegränsning för service med höga politiska och statliga befattningar till maximalt två femårsperioder. Detta är möjligt och nödvändigt under rådande omständigheter, synnerligen annorlunda de som rådde under de första årtiondena av revolutionen då man ännu inte var enade och redan hade blivit föremål för kontinuerliga hot och angrepp. ”
 
Idén föll mig i smaken, det var en fråga som jag hade funderat mycket över. Ända sedan revolutionens begynnelse, vande jag mig vid att dagligen läsa de rapporter som publicerades av nyhetsbyråerna. Jag var insatt i händelseutvecklingen i världen, de bedrifter och misstag som hade begåtts av partierna och deras kamrater. Det har funnits ett flertal exempel på detta under de senaste 50 åren.
 
Jag kommer inte att nämna eller vidareutveckla dessa för att undvika att förolämpa andras känslor. Jag är fullständigt övertygad om att världens öde kunde ha sett väldigt annorlunda ut vid det här laget, om det inte hade varit för de misstag som begicks av de revolutionära ledare som utmärkte sig för sin talang och sina meriter. Jag roas heller inte av illusionen att uppgiften i framtiden kommer bli enklare, fallet är snarare det motsatta.
 
Jag ger bara uttryck för vad jag anser vara en grundläggande skyldighet för samtliga kubanska revolutionärer. Ju mindre ett land är, oavsett om det befinner sig under de svåraste av omständigheter, desto mer ansvar har det att undvika att begå misstag.
 
Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har varit orolig för hur länge jag skulle fortsätta att vara ordförande för statens råd, ministerrådet och förste partisekreterare. Dessutom har jag sedan partistarten varit befälhavare för den lilla skara som senare skulle komma att växa sig så stor Eftersom jag befann mig på Sierra Maestra, en bergskedja i södra delen av Cuba, hade jag avböjt erbjudandet att bli landets provisoriska president efter att våra styrkor hade segrat. Jag hade i ett tidigt skede förutsett segern vilket var ganska blygsamt 1957. Jag gjorde det på grund av den äregirighet som omgav posten. Jag blev bokstavligen tvingad till att inta premiärministerposten under de första månaderna av 1959.
 
Jag var nästan tvungen att inta positionen som premiärminister under de första månaderna av 1959.
 
Raúl visste att jag inte skulle acceptera en ställning nu inom partiet. Han var alltid den som fortsatte att kalla mig förste sekreterare och befälhavare, två förpliktelser som jag som bekant hade avsagt mig i det ovannämnda tillkännagivandet när jag blev allvarligt sjuk. Jag försökte aldrig att fullfölja sådana uppgifter då jag heller inte var fysiskt kapabel till att göra det, inte ens när jag nästan hade återfått förmågan till att analysera och skriva.
 
Han slutade dock aldrig att dela med sig av de idéer han tänkte ut.
 
Ett annat problem uppstod: Organisationskommittén diskuterade centralkommitténs sammanlagda medlemsantal och vilka som skulle presenteras på kongressen. Baserat på mycket hållbara kriterier, biföll utskottet Raúl idé om en ökning bland kvinnor och ättlingar till afrikanska slavar i centralkommittén. Båda dessa sektorer har varit bland de fattigaste i vårt land och har dessutom blivit exploaterade av kapitalismen.
 
Likaså fanns det några andra kamrater som med tanke på deras ålder och hälsotillstånd, inte skulle vara förmögna att utföra tjänster åt partiet. Raúl trodde att de skulle ta illa upp när de insåg att deras namn hade blivit uteslutna från listan med kandidater . Jag tvekade inte att föreslå honom att inte beröva dessa kamrater en sådan ära, och tillade sedan att det viktigaste för mig var att mitt namn inte fanns med på listan.
 
Jag tror att jag redan har fått för många utmärkelser. Jag trodde aldrig jag skulle leva under så många år. Fienderna gjorde allt i deras makt för att förhindra det. De försökte att röja undan mig vid ett flertal tillfällen och många gånger samarbetade jag med dem.
 
Kongressen gick så snabbt fram att jag inte hann yttra ett endaste ord rörande frågan innan jag fick valsedeln
 
Vid tolvslaget, skickade Raúl valsedlarna till mig via hans assistent, och jag kunde utöva min rätt att rösta som delegat till kongressen, en ära partimedlemmarna från Santiago de Cuba gav mig utan att jag visste ett enda ord om det. Jag röstade inte på ett mekaniskt sätt. Jag läste biografin av de nya medlemmarna som hade blivit föreslagna. De är alla utmärkta personer, av vilka jag hade träffat under presentationen av en bok om vårt revolutionära krig på Aula Magna vid universitetet i Havanna, eller kontakterna med kommittéerna till revolutionens försvar, under mötena med forskarna, intellektuella och andra aktiviteter. När jag röstade, bad jag till och med om att några bilder skulle tas i ögonblicket då jag utövade denna rätt.
 
Jag minns också att jag fortfarande har en hel del att skriva om Grisbuktsinvasionen. Jag jobbar på det och jag har tvingat mig själv för att leverera det snarast. Jag avser också att skriva om en annan viktig händelse som inträffade efter.
 
Och allt detta innan världen går under!
 
Vad tycker du om det?
 
Fidel Castro Ruz
18 april

Översatt av Charlie Paulsson

Kamrat Fidel Castros reflektioner: Kongressens debatter

Från när Kubas Kommunistiska Parti nyligen höll kongress.

Idag kl 10 på söndagsmorgonen lyssnade jag på den sjätte partikongressen och delegaternas debatter. Kommittéerna var så många så jag kunde självklart inte lyssna på alla som talade.

De hade samlats i fem kommissioner för att diskutera ett flertal ämnen. Självklart utnyttjade jag också pauserna till att andas lugnt och förbruka lite av den energi som har sitt ursprung i jordbruket. De har säkerligen mer aptit för sitt arbete och för sin ålder.

Jag förvånades över denna nya generations förberedelser med deras upphöjda kulturella status, så annorlunda mot de som inträffade 1961, då amerikanska bombflygplan med legosoldater i spetsen attackerade Cuba. De flesta av delegaterna på partikongressen var då bara barn eller hade inte blivit födda.

Jag fäste inte så stor vikt på vad de sade, utan det var snarare sättet de sade det på. De var så förberedda och hade så fint ordförråd så att jag nästan inte förstod dem. De diskuterade varje ord. Man diskuterade till och med ingående om det skulle sättas ett kommatecken eller inte i ett visst stycke.

Deras uppgift är ännu svårare än vad som förväntades av vår generation när man proklamerade socialismen på Kuba, 90 mil från USA.

Att hålla fast vid de revolutionära principerna är därför enligt min mening det största arvet som vi kan lämna kvar till honom. Det finns inte utrymme för misstag i detta ögonblick av mänsklighetens historia. Ingen ska förneka denna verklighet.

Partiledningen ska bestå av vårt lands främsta politiska begåvningar som är kapabla till att hantera rikets politik som hotar den mänskliga arten och som skapar gangsters som Nato. Dessa är kapabla till att på enbart 29 dagar utföra mer än 4000 bombuppdrag över en afrikansk nation.

Det är en plikt för den nya generationen av revolutionära män och kvinnor att vara förebilder för blygsamma ledare, forskare och outtröttliga socialistiska kämpar. Utan tvekan är det en svår utmaning i den barbariska epok av konsumentföreningar att bekämpa det kapitalistiska produktionssystemet, som främjar och lockar fram själviska instinkter hos människor.

Den nya generationen är kallad att rätta till och förändra utan tvekan på allt som ska korrigeras och ändras, och ska fortsätta att visa att socialismen är också konsten att förverkliga det omöjliga: att starta och genomföra de ödmjukas revolution för de fattiga, och försvara det under ett halvt sekel från den mäktigaste makt som någonsin har existerat, USA.

Översatt av Charlie Paulsson

Cynismens makabra dans

Fidel Castro Ruz 23 februari 2011

Den politik för utplundring som USA och dess NATO-allierade tillämpat på Mellanöstern har hamnat i kris, oundvikligen utlöst av de höga vetepriserna. De drabbade i särskilt hög grad arabländerna där – trots deras enorma oljetillgångar – vattenbrist, ökenområden och allmänt utbredd fattigdom står i bjärt kontrast mot de väldiga vinster från oljeutvinningen som de privilegierade skikten lagt beslag på.

Medan livsmedelspriserna tredubblas stiger ett aristokratiskt fåtals finans- och fastighetstillgångar till tusentals miljarder US-dollar.

Arabvärlden och dess muslimska kultur och tro har också förnedrats av att de statsbildningar, som med eld och svärd tvingades fram ur kolonialväldet, inte har kunnat leva upp till de grundläggande krav som drev fram dem. Efter andra världskriget skapade segrarmakterna FN och drev igenom sina villkor för världshandeln och ekonomin.

Tack vare Mubaraks förräderi i Camp David fråntogs den arabiska palestinska staten alla möjligheter att existera. Trots FNs beslut i november 1947 förvandlades Israel till en stark kärnvapenmakt allierad med USA och NATO.

USAs militärindustriella komplex har varje år försett både Israel, och de arabstater som tvingats till underkastelse och förnedring, med tusentals miljarder US-dollar.

Nu har anden sluppit ur flaskan och NATO vet inte hur den ska kunna kontrolleras igen.

De kommer att försöka få ut så mycket de kan av den förfärliga händelseutvecklingen i Libyen. Ingen kan för ögonblicket veta vad som händer där. Alla möjliga siffror och versioner, till och med de mest otänkbara, har lanserats av imperiets massmedier och skapat kaos och vilsenhet.

Det är dock uppenbart att ett inbördeskrig pågår i Libyen. Varför och hur har de brutit ut? Vilka kommer att få lida av följderna? Nyhetsbyrån Reuters återgav den japanska Nomurabankens bedömning, att oljepriset kan spränga vilket tak som helst:

”Om Libyens och Algeriets oljeutvinning stängs av skulle priserna kunna stiga till över 220 US-dollar fatet och OPECs lager skulle minska med 2,1 miljoner fat per dag, ungefär som under Gulf-kriget då priset steg till 147 US-dollar 2008”, enligt ett uttalande från banken.

Vilka skulle idag kunna betala sådana priser? Vilka skulle följderna bli mitt under en livsmedelskris?

NATOs främsta ledare är upphetsade. Storbritanniens statsminister David Cameron ”erkände i ett tal i Kuwait att det var ett misstag av västmakterna att stödja icke demokratiska regimer i arabvärlden.” Han borde lyckönskas för sin uppriktighet.

Hans franska kollega Nicolas Sarkozy förklarade: ”Det långvariga och brutala förtrycket av den libyska civilbefolkningen är avskyvärt.”

Italiens utrikesminister Franco Frattini sa att ”trovärdiga siffror talar om tusen döda i Tripoli (…) denna tragiska siffra skulle innebära ett blodbad.”

Hilary Clinton förklarade: ”… blodbadet är fullständigt oacceptabelt och måste stoppas.”

Ban Ki-moon talade: ”Våldsanvändningen i landet är absolut oacceptabel” … ”Säkerhetsrådet kommer att handla i enlighet med internationella gemenskapens beslut” … ”Vi överväger flera alternativ”.

Det Ban Ki-moon egentligen avvaktar är vad Obama har att säga.

Och onsdag eftermiddag talade USAs president och sa att utrikesministern skulle resa till Europa för att med sina NATO-allierade komma överens om åtgärder. Hans min uttryckte tillfredsställelse över möjligheten att ta upp kampen mot extremhögerns republikanska senator John McCain, Connecticuts proisraeliska senator Joseph Liebermann och Thepartyrörelsens ledare, för att på så sätt kunna vara säker på demokraternas nominering inför nästa presidentval.

Imperiets massmedier har förberett terrängen för handling. Ett militärt ingripande i Libyen är inget att förvåna sig över. Med ett sådant skulle Europa säkra tillgången till nästa två miljoner fat lätt olja, om inte det inte föregrips av händelser som gör slut på Kadaffis chefsroll eller liv.

Oavsett detta är Obamas roll ganska komplicerad. Hur skulle den arabiska och muslimska världen reagera om ett sådant äventyr skulle leda till omfattande blodspillan? Skulle ett NATO-ingripande i Libyen kunna stoppa den revolutionära vågen i Egypten?

I Irak ledde den invasion som genomfördes på falska grunder till döden för mer än en miljon araber. ”Uppdraget utfört”, utropade George W. Bush.

Ingen i hela världen kan stödja att oskyldiga civila dödas i Libyen eller någon annan stans. Men jag frågar mig: Skulle USA och NATO kunna tänka sig att ansluta sig till denna princip även när det gäller de oskyldiga civila som varenda dag dödas av USAs förarlösa plan eller NATO-soldaterna i Afghanistan och Pakistan?

Det hela är en cynismens makabra dans.

Översättning Eva Björklund 2011-02-24

Kuba fördömer Googles censur av Cubadebate i UNESCO

Kuba fördömde på ett internationellt symposium om yttrandefrihet stängningen av Cubadebates kanal på Youtube.

Symposiet organiserades av UNESCO i Paris och arrangerades med stöd av svenska utrikesministern och hade som talare Jean-Francois Julliard, Generaldirektör för Reportrar utan gränser, RUG.

Kubas representant påpekade att RUG utsattes för “sanktioner av FN:s tidigare Människorättskommitté 2003, för att de agerade mot principerna för yttrandefrihet”.

Kubas ambassdör i UNESCO, Mara de los Angeles Flores, sade att det inte är en hemlighet för någon att RUG specialiserar sig på att attackera länder i Tredje Världen, speciellt de länder som fösöker att förbättra sina invånares levnadssituation och som stöder en ny ekonomisk världsordning.

I ett svar på RUG-chefernas attacker på Kuba, anklagade Florez RUG för att tysta ner flagranta brott mot yttrandefriheten, som till exempel Googles stängning av Cubadebate på Youtube.

”11 januari stängde Google kanalen med förevändningen att det begick brott mot royaltybestämmelser för att Cubadebate klippt ut en sektion från en längre video, vars skapare inte var angiven.” Ambassadören fick inget svar av Googles representant.

Den kubanske ambassadören fortsatte med att citera Googles förre VD Eric Schmidt, som på en konferens på Princeton universitetet hade sagt att Google inte hade tillstånd att göra affärer med Kuba. Men Schmidt sade att de skulle göra allt i sin makt för att låta det kubanska folket veta att “de som styr landet måste störtas.”

Google hindrar kubaner från åtkomst till tjänster som Google Earth, Google Code och Google Chrome.

Svensk-kubanska.se
Acn 110127. Översättning: Zoltan Tiroler

Kuba: 500 000 till nya jobb på ett halvår

Planerna för genomgripande förändringar i det ekonomiska systemet började dras upp 2005-2006. Behovet aviserades av Fidel Castro i ett stort tal hösten 2005 där han sa att revolution är att förändra allt som behöver förändras.

Då hade Kuba haft en stark ekonomisk utveckling under 10 år, efter den djupa ekonomiska krisen på grund av Sovjetblockets sammanbrott. Ekonomin kom igång genom stora systemförändringar i början av 90-talet, påtvingade av krisen: storsatsning på utländsk turism för att dra in hårdvaluta, inbjudan till utländskt kapital att även delta i samriskföretag inom nickel- och oljeindustrin, uppdelning av de stora sockerodlingarna till löntagarkooperativ och övergång till livsmedelsproduktion, satsning på stadsjordbruk, egenföretagande inom service och hantverk, fritt fram för dollarförsändelser från utlandet, osv.

Bruttonationalprodukten återhämtade sig, men nya problem uppstod med ekonomisk ojämlikhet, låg produktivitet, vardagskorruption, svartabörshandel. Det värsta var kanske att de som arbetar hårdast och inom samhällets viktigaste områden fick svårt att klara sig på sin lön medan en liten, men ändå betydande grupp kunde leva högt på de marknadsinslag som överlevnadsekonomin införde, på penningförsändelser från familj och släkt i utlandet (eller från USAs budget för regimskifte) eller på att stjäla och sälja vidare svart. Detta undergrävde samhällsmoralen, politiken blev otydligt och många kubaner led av klyftan mellan hur det borde vara och hur det är.

Hösten 2007, då Raul Castro tagit över som regeringschef, genomfördes ett stort rådslag på alla arbetsplatser och i bostadskvarteren för att analysera problemen och diskutera lösningar.  Det ledde till en rad reformer våren 2008 för att förbättra tillgången till elektronik och kapitalvaror, avskaffa svarta marknaden, öka livsmedelsproduktionen, höja lönerna och pensionerna mm. Den ekonomiska utvecklingen var god, förhoppningarna stora på fortsatta förändringar.

Så kom hösten 2008 med ett dråpslag, 3 förfärliga orkaner efter varandra, en av dem med de starkaste vindstyrkorna någonsin. De slog ut stora delar av jordbruket och en halv miljon

bostäder. De materiella skadorna uppgick till 10 miljarder US dollar, nästan 20 procent av bruttonationalprodukten. Och sedan slog den internationella ekonomiska krisen hårt mot Kubas exportintäkter. Regeringen fick fullt upp med krishantering, och de strukturella reformer som många hoppats på dröjde. Jordbruket reformerades dock och över en miljon hektar jord har delats ut med bruksrätt till kooperativ och 100 000 enskilda brukare. Men den internationella krisen har drabbat Kuba hårt i sänkta exportintäkter och höjda importpriser. Och USAs blockad fortsätter att kosta Kuba 5-6 procent av bruttonationalinkomsten. I år har importen behövt skäras ned med 37 procent.

Men diskussionen om förändringsbehov fortsatte. Dels hölls ett stort nytt rådslag hösten 2009, dels en allt öppnare debatt i tidningar, tidskrifter, radio, teve, och fortsatt i möten och konferenser. En grundfråga, som socialismen i praktiken ännu inte löst är frågan om samhälleligt ägande och arbetsplatsdemokrati, eller de arbetandes konkreta ägande av produktionsmedlen. Så frågan om kooperativ och andra samhälleliga ägarformer, som hittills bara förekommit inom jordbruket, blev ett allt hetare ämne. För utomstående avspeglas det i dagstidningen Granmas insändarsida på fredagarna. Diskussionen gäller bland annat om kooperativ kan leda till kapitalism – Jugoslavien spökar. En annan stor fråga som diskuteras är balansen mellan jämlikhet och effektivitet, moraliska och materiella drivkrafter, subventioner, löneprinciper.

De förvärvsarbetande uppgår till ca 5,5 miljoner, varav ca 85 procent, ca 4,7 miljoner är statligt anställda centralt, på länsnivå och kommunalt.  591 000 arbetar i icke statlig sektor, de flesta av dem inom jordbruket, i kooperativ eller enskilt. Det finns 143 000 familjeföretag där flera familjemedlemmar kan arbeta, men de får inte anställa andra.

I januari i år gav regeringen alla ministerier (en blandning av offentlig sektor i vår mening och bolagskoncerner eftersom i stort sett alla företag är statliga) att gå igenom all verksamhet: var arbetsstyrkan kunde skäras ner, var det behövdes mer arbetskraft och vilken verksamhet som kunde ”avknoppas” till arbetsplatskooperativ, familjeföretag eller privata småföretag. Detta skedde i samarbete med de fackliga organisationerna.

Redan under årets första månader inleddes avknoppning på prov. Friser- och skönhetssalonger med upp till tre stolar uppläts till arbetarna som fick betala hyra, skatt och sociala avgifter. Inom taxirörelsen skedde detsamma. Och många spekulerade i att regeringen skulle gå vidare och tillämpa samma princip på detaljhandel, hantverksjobb osv.

Den fjärde april sade Raul Castro att regeringen kommit fram till att upp till en miljon statligt (innefattar landstings- och kommunalt) anställda var överflödiga på sina arbetsplatser. Och att det samtidigt rådde brist på arbetskraft inom jordbruk, byggnadsverksamhet, utbildning, polisväsende, industriell varuproduktion. Företag och verksamheter inom stat, landsting och kommuner måste göra sig av med sina improduktiva lönekostnader.

Det förvånande med beskedet den 13 september var inte innehållet utan omfattningen och snabbheten, 500 000 jobb på drygt ett halvår, istället för som tidigare sagt, omkring 200 000 per år. På alla arbetsplatser har diskussionerna börjat om vilka som behöver gå. Fackföreningarna ska se till att det går rätt och öppet till. Alla ska erbjudas minst ett annat statligt jobb där det råder arbetskraftsbrist. Om de inte antar det eller jobb inom jordbruket eller att bilda kooperativ och ta över produktion av varor och tjänster som ska avknoppas, får de arbetslöshetsersättning 70 procent i tre månader.  Verksamhet inom strategiska ekonomiska områden och infrastruktur kommer dock inte att läggas ut, och inte heller socialtjänst, hälsovård och utbildning.

Med utgångspunkt i att det finns stora eftersatta behov och efterfrågan både på varor och tjänster antas att egenföretagande kommer att expandera, när anställning nu tillåts och ska underlättas med bankkrediter och annat.  Kläder, möbler, skor mm tillverkas redan hantverksmässigt av enskilda, men kan nu utvecklas till företag som kooperativ eller med anställda. Familjerestauranger och rumsuthyrning kan också expandera genom att anställa och så vidare.

De kommer att krävas på bättre bokföring och deklarationer och att betala

skatt på vinst och 25 procent av lön till socialförsäkring (hälsovård, pensioner). Genom detta ska också redan olagliga anställningsförhållanden och förtjänster komma fram i ljuset och ge staten inkomster.

Dessa förändringar har diskuterats länge och mycket tyder på att det rådet stor samstämmighet i ledning och bland folk om att det behövs fler samhälleliga ägarformer, mer arbetsplatsdemokrati, rationella löner, mer utrymme för privata initiativ – allt inom ramen för ett socialistiskt system

Eva Björklund 2010-09-14

Mediadesinformationsplan mot Kuba

Målsättningen för Inter-American Press Association (IAPA), som bildades 1943, är att försvara Washingtons intressen i media på kontinenten, och på tisdag handlar det främst om dess mediadesinformationsplan mot Kuba.

IAPA är för närvarande ansvariga för att få till stånd organiserad förföljelse och fängslande av påstådda journalister på ön, samt det växande förtrycket av påstådda oberoende demonstrationer i landet.

Lögnerna baseras bland annat på en grupp kontrarevolutionära personer som uppträder som falska oberoende journalister, när det har bevisats att de i själva verket bara var ute efter att angripa den kubanska verkligheten.

Central Intelligence Agency (CIA), US Agency for International Development (amerikanska myndigheten för internationell utveckling) samt National Endowment for Democracy (nationella demokratifrämjandet) har medgivit att de har bistått med ekonomiska medel för detta ändamål.

Denna omstörtande verksamhet är en reaktion på en rad åtgärder som vidtagits av den kubanska staten mot personer som hotar att störta den konstitutionella ordningen, störa landets socioekonomiska verklighet och iscensätta förföljelser på order av USA:s intresseorganisation i Havanna.

Översatt från Prensa Latina.

Guillermo Fariñas: ”Jag får utmärkt behandling”

Kuba. Det är alltid sorgligt när någon dör, och det ska behandlas med respekt. Att uppmuntra det, önska det och sedan manipulera det för egen vinning är skändligt och förtjänar bara förakt. Det är vad som hänt med Orlando Zapatas beklagliga dödsfall på sjukhus i Havanna. Han avtjänade fängelsestraff för vanliga brott utan någon som helst koppling till politik. Hans namn figurerade aldrig bland “dissidenterna” innan Kubas fiender lyckades utnyttja honom i sin mediekampanj och magiskt förvandlade honom till “samvetsfånge.”

Nu riktas uppmärksamheten mot en till, Guillermo Fariñas, som förklarat sig i hungerstrejk, som han gjort flera gånger tidigare. Han gjorde detta från sin bostad i Santa Clara, eftersom han inte avtjänar något straff. Han fördes till sjukhus för att rädda livet. Det skedde med hans och familjens samtycke. Där får han nu gratis vård som vilken kuban som helst.

Rent farsartat blir det när Jerzy Buzek, ordförande i EU-parlamentet, den 18 mars sa sig vara “allvarligt bekymrad för läget för alla politiska fångar, speciellt Guillermo Fariñas”. Dagen efter krävde hans landsman Bronislaw Komorwski i polska parlamentet att Kuba skulle “frige alla politiska fångar, bland dem Guillermo Fariñas”. Märkligt nog ansåg sig ledamöterna inte känna till att Fariñas samtidigt framträdde med uttalanden och intervjuer i olika medier.

17 mars besökte en journalist från nyhetsbyrån ANSA Fariñas i Santa Clara. Han skrev: “Medan han får fyra sorters dropp fortsätter Guillermo Fariñas sin hungerstrejk klistrad vid telefonen … hälsar leende med knuten vänsternäve alla besökare som kommer in … en stor del av tiden pratar han i telefon med folk som ringer för att höra hur han mår, tittar på TV och läser Kommunistpartiets dagstidning Granma som hans mamma haft med sig.” En sköterska ser till honom hela tiden.

Tre dagar senare, i samtal med en journalist från DPA, var Fariñas på gott humör: “Här får jag utmärkt behandling av både läkare och sjuksköterskor. Kom ihåg att jag har legat i denna sal flera gånger tidigare. De känner mig från tidigare hungerstrejker.”

Sådan “utmärkt” behandling får knappast någon i de länder som nu höjer sina röster mot Kuba. Och han får det trots att USA med sin blockad hindrar Kuba att importera mediciner och sjukvårdsutrustning. En inhuman politik som de som kritiserar oss är medskyldiga till.

Talmannen i Kubas Parlament, Ricardo Alarcón de Quesada 100329. Översättning: Eva Björklund/Svensk-Kubanska Föreningen

Myndigheterna uppmanar Fariñas att avbryta hungerstrejken

Enligt en talesman för den hungerstrejkande Guillermo Fariñas fick denne besök av en kubansk tjänsteman på sjukhuset. Han ombads att avsluta sin månadslånga hungerstrejk, enligt nyhetsbyrån AFP. Spanska ABC uppgav att Fariñas svarat att han inte skulle sluta förrän 26 politiska fångar med dålig hälsa släpps. På detta fick han enligt uppgift inget svar. Fariñas uppgav att de båda haft ett ”affärsmässigt samtal och att inget abrupt hände. Till slut pratade vi om baseball, för vi är båda fans av Villa Clara”.

Cuba Central Team (USA) 100326. Översättning: Zoltan Tiroler/Svensk-Kubanska Föreningen

Till Kubas försvar

Hetsen mot Kuba har ökat efter den fängslade Orlanda Zapatas död. Nätverket till mänsklighetens försvar menar att händelsen förvanskas och döljer det faktum att blockaden mot Kuba fråntar ett helt folk dess mänskliga rättigheter.

Med anledning av Europaparlamentets uttalande den 11 mars mot Kuba, framhåller vi intellektuella, akademiker, samhällskämpar, kritiska tänkare och kulturarbetare som ingår i Nätverket Till Mänsklighetens Försvar:

1. Vi delar den omsorg om de politiska fångarna de europeiska parlamentarikerna visar. Vi uttalar oss också för omedelbar och ovillkorlig frihet för alla politiska fångar i alla länder, innefattande Europeiska Unionen.

2. Vi beklagar också djupt den icke politiska fången Orlando Zapatas död, men vi kan inte acceptera att hans död, den första ”på nästan 40 år” enligt EU-parlamentets utsago, förvanskas av politiska skäl som långtifrån gäller de mänskliga rättigheterna, utan tvärtom motverkar dem.

3. Att uppmana ”de europeiska institutionerna att villkorslöst stödja och utan förbehåll uppmuntra en fredlig övergång till flerpartidemokrati i Kuba” är inte bara ett övergrepp som vi avvisar i enlighet med vår uppslutning kring principerna om icke inblandning och folkens självbestämmande – som också FN försvarar – och mot kolonialismen.

Vi vänder oss också mot en uppmaning som utgår från att det bara skulle finnas en demokratimodell, densamma som också för var dag alltmer uppenbarar sin otillräcklighet och blir allt mer ifrågasatt. Att eftersträva och fördjupa demokratin förutsätter, bland annat, att nå längre än till dess formella uppbyggnad. Det förutsätter också och uppfinna nya former som är sant representativa och som inte nödvändigtvis begränsas till ett flerpartisystem som alltför ofta döljer det faktum att besluten om världens stora problem tas ensidigt av små intressegrupper med omåttlig makt, långt ovanför partiregimerna.

4. Försöket att rättfärdiga en inblandning i kubanska folkets inre angelägenheter genom mediamanipulation av fallet Orlando Zapata – en på inget vis politisk fånge – sammanfaller med den politik som bedrivs mot Latinamerika för att stoppa och förvränga den pågående förändringen för frigörelse. Det ansluter också till den kriminella blockad som kubanska folket så länge har utsatts för av det enkla skälet att de inte accepterar utpressning och att de försvarar sin rätt att sjävla välja väg, med värdighet och oberoende.

5. Vi delar den oro parlamentarikerna visar för de mänskliga rättigheterna på Kuba men vi utsträcker oron till att omfatta hela världen. På samma sätt som parlamentarikerna oroar sig för den avlidne brottslingen (”den förste av sitt slag på 40 år”) inbjuder vi dem att kräva slut på ockupationen av Gaza och förföljelserna mot det palestinska folket, som har lett inte till ett utan till tusentals dödsfall; slut på ingripandet i Irak och Afghanistan som sår död och terror i byar och städer; slut på bombanfallen med förevändningen att försvara demokratin; slut på den dubbla ockupationen av Haiti; nerstängning av fängelset på Guantanamobasen och att området återlämnas till Kuba som det tillhör; återlämnandet av Malvinerna till Argentina, och självklart, ett slut på den blockad som våldför sig på kubanska folkets mänskliga rättigheter och som kastar tvivlets skugga över den moraliska halten hos den som kräver mänsklig behandling av en fånge men förnekar ett helt folks rätt till detsamma.

Den ekonomiska och mediala hets som Kuba utsätts för, redan innan Orlando Zapatas död, utgör ett brott mot ett helt folks mänskliga och politiska rättigheter, ett folk som beslutat att röja en annan väg.

Vi kräver respekt för det kubanska folkets egen förändringsprocess för att definiera och utöva sin demokrati i enlighet med de universella principer om icke inblandning som Förenata Nationerna antagit.

För Nätverket
Till Mänsklighetns Försvar
Pablo González Casanova,
Víctor Flores Olea, Ana Esther Ceceña
Översättning: Eva Björklund

• Uppropet kan undertecknas på www.porcuba.org

USA-ledd mediakampanj mot Kuba

Kuba har varit i centrum av en USA-ledd mediakampanj som försökt förvränga en verklighet av full respekt för mänskliga rättigheter och enorma ansträngningar i samma anda för resten av världen.

Den rörelsen, fullt koordinerad utomlands med hjälp av antikubanska grupper och högerfraktioner – framför allt från USA och Europa – använder falska argument kring fängelser på ön och behandlingen av fångar.

Kampanjen ignorerar tveklöst att dagens moderna kubanska faciliteter främst verkar för sina fångars återintegration i samhället genom utbildningsprojekt, avlönat arbete och fördelar baserat på uppförande.

Oavsett av vad mediakampanjer hävdar, och oberoende av begånget brott, så har inte ett enda fall av tortyr eller död på grund av misshandel eller brist på medicinsk omvårdnad någonsin rapporterats.

Däremot är det intressant att titta på fängelsesituationen i USA, huvudanstiftaren av de antikubanska attackerna.

Enligt officiella data dör nära 7 000 fångar varje år i USAs fängelser. När George W Bushs presidentperiod gått mot sitt slut hyste fängelserna i USA 22 480 fångar smittade av HIV/AIDS.

Detta är inte överraskande med tanke på att nästan fem procent av de dömda i statliga och federala fängelser utsatts för våldtäkter, i det inkluderat överfall begångna av medfångar och/eller anställda i fängelsesystemet. Till det kan fogas att ungefär 200 000 minderåriga lagförs som vuxna och en del av dem fängslas. Icke att förglömma så döms några av dem till dödsstraff.

Droganvändning och -handel inom fängelserna är ett återkommande tema i filmer från USA, filmer som ibland erkänner landets fängelser som sanna helveten på jorden. När det gäller politiska fångar så handlar det senaste exemplet om fem kubanska antiterrorister som fängslats i landet för att de infiltrerat våldsamma USA-baserade grupper i syfte att samla information för att kunna undvika terroristattacker och rädda liv.

De har inte bara fått lida isolering och orättvisa straff utan har dessutom förvägrats kontakt med sina familjer; två av dem i över elva år. Jämförelser är egentligen inte nödvändiga. Inte ens försöken att omvända vanliga fångar till patrioter som avslöjar påstådda i kubanska fängelser kan fria USA från att anses vara den verkliga överträdaren av mänskliga rättigheter.

Översatt från Prensa Latina.

Nästa »