Kurdisk chefredaktör ”spred propaganda för PKK” – 138 år i fängelse

Den kurdiska chefredaktören Emine Demir har dömts till 1 år och 6 månaders fängelse för varje nummer av tidningen Azadiye Welat som hon ansvarat för, rapporterar Medievärlden.

Enligt domstolen spred tidningen propaganda för PKK, som är listad som en terrororganisation av Turkiet, USA och EU, skriver Hurriyet Daily News.

Emine Demir dömdes för 84 utgåvor åren 2008 och 2009 och ansågs också vara skyldig till brottet ”att stödja en terrororganisation utan att vara dess medlem”, skriver TNA.

Fackföreningsrörelsen överger ännu en tidning

Gota Media AB tar över majoritetsägandet i tidningen Östra Småland – en av tre tidningar som fram tills idag ägts av lokala fackförbund, rapporterar Svenska Journalistförbundet (SJF): ”Därmed hamnar tidningarna Östra Småland och Sydöstran inom samma tidningsfamilj.”

Östrans styrelseordförande, Håkan Juholt (även svensk socialdemokratisk politiker red. anmärkning), har meddelat att det kommer att bli rationaliseringar och personalneddragningar, skriver SJF.

Arne König, vice ordförande Journalistförbundet, ser uppköpet som ytterligare ett exempel på den ökande ägarkoncentrationen i mediebranschen.

– Utvecklingen är mycket oroväckande. Fler och fler tidningar trycks in i koncerngemenskaper där vinstmaximering och synergier går före publicistiska värderingar och god journalistik. Jag ser en stor fara i att Sydöstran och Östra Småland kommer att innehålla samma texter och bilder när Gota Media nu tar över ägandet. Mångfalden, sett till både innehåll och ägande, blir lidande i regionen och det är läsarna som är de stora förlorarna, säger Arne König.

SJF rekommenderar också en ledare i förbundets tidning Journalisten: Färre röster i medierna.

Rapport: Medier bidrog till konflikterna i Rosengård

En ny forskningsrapport om oroligheterna i Rosengård 2008 visar på att tidningar och
andra medier bidrog till konflikterna. Många av ungdomarna som deltog i upploppen såg
medias stora bevakning som ett av skälen till att starta bråk.

– Det är intressant att ungdomarna var så väldigt medvetna om mediernas roll. Flera
tyckte att det var viktigt att bråken med polisen syntes i medier, att uppmärksamheten
gjorde det intressant, säger Carina Listerborn, forskare på institutionen för Urbana studier
på Malmö högskola och en av författarna till rapporten, till Journalisten.se.

Medierna “ utnyttjades” av ungdomarna för att få ut deras budskap, visar rapporten ifrån
Malmö Högskola.

– Ungdomarna sade bland annat att ”det är bra att Sverige och Europa får se hur det är
här” , säger Carina Listerborn.

Stigmatiseringen av Rosengård som en okontrollerbar stadsdel bidrog den i hög grad
obalanserade rapportering ifrån medias sida med, enligt rapporten.

– Vi har ju bland annat tittat på Räddningstjänstens kartläggning av bränderna och den
visar att det förekom oroligheter på andra platser än Rosengård, men det syntes inte i
medierna, säger Carina Listerborn till Journalisten.se.

Vissa journalister skrev, enligt ungdomarna i Rosengård, “ bra” om oroligheterna. Vilka
dessa var hade man koll på. En del journalister gick att “ skrämma” , men inte alla, visar
rapporten.

– Det var väldigt medvetet vilka man valde att skrämma och inte. Det visar att de här
ungdomarna verkligen läser svenska tidningar, vilket man ofta hör att de inte gör, säger
Carina Listerborn till sidan Journalisten.se.

Rickard Rockheden

Riktpunkt utvecklas! Hjälp till

Vill du att Riktpunkt.nu ska bli bättre?
Skicka in artikelidéer, notiser, länkar etc.
Alla idéer på förbättringar rörande tidningen välkomnas.

Ge ett bidrag till Kampfonden. Både små och stora bidrag välkomnas för att utveckla
tidningen.

Förslag: E-post ska få lagras i ett halvår

Nu går regeringen vidare med datalagringsdirektivet. Operatörerna blir skyldiga att spara trafikdata i sex månader och får själva stå för kostnaderna. Polisen måste däremot betala varje gång de begär ut uppgifter, rapporterar IDG.se.

Justitieminister Beatrice Ask (M) presenterade förslaget idag. IDG.se skriver att ”efter att ha dragit frågan i långbänk i mer än ett år beslutade regeringen idag att gå vidare med att införa EU:s superkontroversiella datalagringsdirektiv i svensk lagstiftning…”

– Regeringen föreslår att operatörerna ska bli skyldiga att lagra trafikdata i sex månader. Det är kortast möjliga lagringstid som EU-direktivet medger, sade justitieminister Beatrice Ask under en presskonferens nu på förmiddagen.

Regeringen lämnar över sitt förslag till lagrådet och det är tänkt att träda i kraft den 1 juli 2011.

Riktpunkt hade bokbord på Möllevångsfestivalen

Tidningen Riktpunkt medverkade med ett välbesökt bokbord på Möllevångsfestivalen i Malmö den 23-24 juli. Partimedlemmar sålde det aktuellaste tidningsnumret om SKP:s valkampanj, även en hel del tidigare utgåvor.

När aktivisterna packat upp bokbordet första dagen dröjde det inte länge förrän det var en skara som ställde frågor om tidningens innehåll och politiska dagordning, och så flöt det på under båda dagarna.

Fakta: Möllevångsfestivalen
- Av folket för folket!
Möllevångsfestivalen är ett lokalt förankrat kulturevenemang som bygger på närdemokrati genom att de som bor eller verkar i området är med och påverkar, utformar och genomför arrangemanget. Genom ett folkligt initiativ, ett stort ideellt engagemang och en stark gemenskap skapar vi en festival av folket för folket!
Källa: Mollevangsfestivalen.net

Om borgerlig dominans i media

Den borgerliga dominansen över det tryckta ordet i Sverige är förlamande. Enbart familjen Bonnier äger själva inte mindre än 11 dagstidningar med Expressen och Dagens Nyheter som flaggskepp. Förutom detta äger man landets största bokförlag, TV4 samt de flesta av vecko och månadstidningarna som utges i Sverige. Som lök på laxen äger man också rättigheterna på de filmer som skall visas på biografer eller säljas på video genom sitt ägarskap av Svensk Filmindustri (SF). I Göteborg, rikets andra stad är det lika illa, där ägs pressen av familjen Hjörne som sedan årtionden varit direkt styrande av Folkpartiet.

Genom denna enorma dominans bestämmer därför de borgerliga medierna  vilka frågor som skall diskuteras. Med jämna mellanrum planterar man därför sk ickefrågor som skall diskuteras på ledarplats och i TV sofforna. Ett exempel på en sådan ickefråga är pratet om att kvotera in kvinnor i börsbolagens styrelser. Precis som att Bonnier ger ut fler arbetarromaner därför att förlagsdirektören är en kvinna, Eva Bonnier. På samma sätt bestämmer man vilka frågor som inte skall diskuteras. Man har tex bestämt att slopandet av den allmänna värnplikten för att införa en yrkesarme inte skall diskuteras, vilket det inte heller görs. För arbetarrörelsen har det alltsedan 1901 betraktats som en demokratisk säkerhetsventil med en värnpliktsarme.

Alla krafter som verkar mot denna politiska fördumning av arbetarklassen måste stödjas. Tidskriften Riktpunkt är en del av den kraft om än liten som står emot den politiska fördumningen av arbetarklassen. Detta garanteras av tidskriftens socialistiska målsättning.

Då det ligger i Byggnadsarbetarnas omedelbara intresse att den socialistiska ide traditionen inte försvinner föreslår jag att avd 26 anslår ett bidrag på 6000 kronor till Riktpunkt.

Bidraget sätts in på plusgiro 4215384 – 1

Lars Lundberg

En framställan som en enig avdelningsstyrelse beslutade att bifalla, den 24:e juni.

Hallå där Gunilla Bresky…

… som är aktuell med radiodokumentären Natten till den 3 mars 1940. Den handlar om attentatet mot tidningen Norrskensflamman.

Varför har du gjort dokumentären?

– För att dokumentära händelsen helt enkelt. Det finns mycket dramatik i Norrbotten, men eftersom mycket av detta har drabbat kommunister har det inte skrivits så många böcker och artiklar, forskats eller gjorts dokumentärer.

Hur påverkade attentatet Norrbottens arbetarrörelse?

– Det är svårt att säga. Men Alf Lövenborg, tidigare chefredaktör på Norrskensflamman, sa nyligen vid en ceremoni att ”det var som att hälla en hink kallvatten över alla, det fick landet att nyktra till.”

Ditt första jobb var på just Norrskensflamman. Hur var arbetsplatsen?

– Det var oerhört lärorikt!  I början fick jag till exempel skriva om Nelson Mandela som då inte var känd i Sverige än, det var på 70-talet.

Fotnot: Gunilla Breskys dokumentär går att höra på http://www.sr.se/p1/dokumentar

Attentatet mot Flamman

Denna text är skriven av Hilding Hagberg, publicerad i boken Socialismen i tiden. Boken går att beställa från Fram bokförlag.

Norrskensflamman, kommunisternas tidning i Norrbotten, var hatad av de krigsaktivistiska krafterna. I dessa kretsar funderade man ut olika planer för att stoppa tidningsutgivningen.

På uppmaning av folk inom den s.k. frivilligrörelsen försökte militärområdesbefälhavaren general Archibald Douglas stoppa tidningen. Det skulle ske genom att militären rekvirerade Flam­mans tryckeri för att trycka militärt propagandamaterial. Men regeringen satte stopp för dessa planer, som väl ansågs allt för utmanande för att kunna verkställas. Men andra ränker smid­des i ondskefulla hjärnor. Nu är jag gammal, men jag blir aldrig så gammal att minnet av den 3 mars 1940 bleknar. Från Luleå fick jag ett kort telefonsamtal som berättade att Flamman sprängts i luften.

Förtvivlad registrerade jag budet om det fruktansvärda: om morden på partidistriktets ordförande Artur Hellberg, Alice, lilla Maj, Svea Granberg och Torgny. Jag reste omedelbart upp. (I den vevan kom Linderot tillbaka och övertog partiledarska­pet.)

Jag kom till Luleå och möttes av förödelsen. Då visste jag inte allt, men anade sammanhanget. Man kunde förstå att det handlade om sabotage, en logisk fortsättning av den våldsamma hatstämning som piskats upp mot kommunisterna.

Dagen efter attentatet telegraferade jag till statsministern och begärde att en kommission skulle tillsättas för att utreda vad som skett. Två dagar efter branden togs frågan upp i riksdagen av J H Brädefors som var kvar i Stockholm och riksdagen.

Jag och de få som fanns kvar i partiets distriktsledning kastade oss över det nödvändiga som måste göras. Främst måste vi informera vårt partifolk och tidningens läsare, ingjuta mod och kampanda ty många var chockade. Redan dagen efter branden fick tidningens läsare en Norrskensflamma i handen. Det var ett stencilerat blad och redan där utgick vi från att det rörde sig om ett nidingsdåd. Någon dag senare kunde vi börja distribuera tryckta exemplar, framställda vid partitryckeriet i Stockholm.

Det måste ha känts försmädligt för attentatsmännen och deras uppdragsgivare att den hatade tidningen, trots deras ansträngningar, kom ut. Inte en enda dag lyckades man stoppa utgivningen.

Jag fick också det tunga uppdraget att sköta om begravning­en av våra mördade kamrater. Men så hätsk var stämningen mot oss kommunister då, att man gjorde allt för att försvåra för oss att ta ett värdigt sista farväl. Alla möjliga hinder staplades i vår väg. Aktiebolaget Norrskenet som stod som arrangör ville hyra stadens s.k. Festivitetssal. Det sade stadens styrelse nej till. Då ville vi hyra A-salen i Folkets Hus. Den var visserligen re­dan uthyrd till en facklig konferens, men vi undrade om de kunde byta lokal. Det ville man inte.

Vi blev nu tvungna att samlas utomhus. Vår begäran att få uppställa kistorna på Loet, stadens stora torg, avslogs. På den tiden var det vanligt att begravningsprocessioner gick längs Stor­gatan-Kungsgatan. Men vi förbjöds att ta denna väg. Vi beslöt därför att de närmast anhöriga skulle samlas vid ett konditori. Kistorna hämtades från bårhuset och placerades på gården utan­för. Polis och militär hade då avspärrat Kungsgatan. Men ord­ningsmakt och försvar hade inte kunnat hindra att folk från hela Norrbotten hade infunnit sig för att ta ett sista farväl av de mördade. Väldiga människomassor hade samlats och när kis­torna på andra vägar fördes till kyrkogården blev det en stor och imponerande procession. Gatorna var svarta av folk. Ock­så på kyrkogården hade många människor samlats. Det myn­digheterna ville förhindra blev verklighet. Det var många som denna dag ville ge uttryck för vrede och sorg.

Min uppgift var svår. Det var att tala över döda som jag känt och arbetat med. I mitt sista farväl fanns alla de känslor av sorg och vrede som jag kände. Och jag lovade att vår gemensamma kamp för fred, demokrati och socialism skulle fortsätta. Tid­ningarna hade sänt dit sina reportrar för att skildra begravning­en. Det skedde i hårda och okänsliga ordalag. Jag minns refera­tet i Norrbottens-Kuriren. Rubriken den löd:

”Kommunistbegravning i Luleå kulminerade i en Hagbergsk hatmässa på kyrkogården över ‘mördarna’ och de ‘mördade’.”

Det var i denna tidnings lokaler som attentatsmännen övade sig inför attentatet. Och den andra lokaltidningen, Norrländska Socialdemokraten, vägrade införa en annons om begravningen. Så var stämningen under denna tid.

Men det måste också sägas att det hemska attentatet vände stämningen. Folk sansade sig och började fundera över vart Sverige var på väg. Hatet började vika och vi möttes av en våg av sympati från vanligt folk. Det var fler som började fundera över om vi kommunister, som ville slå vakt om neutraliteten, måhända hade rätt. Starka krafter var angelägna att dölja san­ningen bakom attentatet och från början hävdades det att kommunisterna kanske själva hade tuttat på för att få ut försäk­ringspengarna. Men sanningen kröp så sakta fram. Det uppdag­ades att det var tre nazistiska fänrikar och en likasinnad vice­korpral som natten till den 3 mars 1940 tagit sig in i fastigheten. De var beväpnade med militära skjutvapen, sprängämnen, tänd­hattar och stubin. Sedan de apterat trotylstavar i tidningspres­sen slog de ut tio liter bensin på golvet i ett angränsande rum och tände stubinen. Sedan detta var gjort tog de sig snabbt ut, försvann i bil. Men inte längre än att de sedan på avstånd kunde se eldsflammorna från det brinnande huset.

Krevaden hördes lång väg och hela huset blev snabbt en brin­nande fackla. De fem som bodde i rummen ovanför rasade omedelbart ner i det brinnande infernot och hittades sedan i askan. Det var skolflickan Maj Hellberg, den något äldre Torg­ny Granberg, de bådas mödrar Alice Hellberg och Svea Gran­berg samt Flammans ekonomichef Artur Hellberg. På tredje planet bodde ytterligare fem personer. Genom att fira ner sig med hopknutna lakan räddade de sig i sista stund. Men en av dem, Filip Forsberg, blev svårt bränd, en annan blev invalidi­serad för livet när lakanen brast.

Attentatsmännen reste vidare till Boden och rapporterade för sin uppdragsgivare, en kapten Svanbom, att de fullgjort sitt uppdrag. Besked därom fick också en annan av de sammansvur­na, stadsfiskalen i Luleå, Ebbe Hallberg. Vid rättegången hade general Archibald Douglas, som var befälhavare för övre Norr­land, inkallats som vittne. Han hade tidigare, bara några veckor före attentatet, försökt rekvirera Flammans tryckeri för att stop­pa utgivningen. Han misslyckades i denna strävan, men det fanns andra metoder. Det var känt att han hade haft kontakter med de åtalade. Vid rättegången gjorde han sig naturligtvis oskyldig som ett lamm.

Men jag är ännu i dag övertygad om att general Douglas var den ytterst ansvarige och att han fått godkännande från högsta militärledningen.

Efter fyra rannsakningar dömdes de närmast inblandade i själva attentatet till uppseendeväckande korta fängelsestraff. Det längsta var fyra år, de övriga ännu kortare. Stadsfiskalen i Luleå dömdes för ett helt annat bovstreck. Hovrätten i övre Norr­land höjde visserligen straffen något, det högsta från fyra till sex år, men det gjorde inte saken mycket bättre. Efter tre år var attentatsmännen på fri fot som premium för gott uppförande. Däremot sade den s.k. rättvisan nej till de efterlevandes och ska­dades anspråk på ersättning.

Mödosam återuppbyggnad
Det blev en mödosam återuppbyggnad av vår tidning Norrskens­flamman. Vi ville ha ut tidningen regelbundet, så fort som möj­ligt. Dagen efter attentatet tillverkade vi ett enkelt duplicerat tidningsblad, men det var inte tillräckligt. Därför började vi trycka tidningen i Stockholm på Ny Dags tryckeri. Men då kom transportförbudet som innebar att det var förbjudet att distribuera Flamman. Upplagan kunde alltså inte skickas med tåg från Stockholm, vilket hade varit det naturliga. Den fick givet­vis inte heller distribueras i Norrbotten med allmänna kommu­nikationsmedel.

Då skaffade vi en bil och körde tidningen själva mellan Stock­holm och Luleå. Det var dyrt och arbetskrävande, men det gick. Och trots transportförbudet kom tidningen ut. Den spreds ge­nom cykelstafetter och det fanns järnvägare som tog den i loket och distribuerade till mottagare efter linjen, ja den smugglades ut till läsarna på alla möjliga sätt.

Vi hade kommit över en ny fastighet. Den skulle egentligen ha använts som hyreshus, men vi fick köpa den för hyggligt pris. Det skulle bli det nya tidningshuset. Provisoriskt skulle vi börja trycka Flamman i ett garage. Men då förbjöds vi att nyttja lokalen för detta ändamål av byggnadsnämnden. När vi gjorde smärre ombyggnader för att lokalen skulle motsvara arbetarskyddsbestämmelserna skickades polisen på oss för att stoppa ombyggnaden. Vi fortsatte emellertid. Men det var inte nog med detta. När vi sedan skulle skaffa nya tryckerimaskiner bojkotta­des vi av leverantörerna. Efter stora ansträngningar fick vi dock tag i en flattryckspress av enklaste slag. Då ingrep Metallindu­striarbetareförbundets ledning och förbjöd alla maskinuppsät­tare att montera upp maskinerna. men vi hade händigt folk i partiet. En järnvägsman som hette Artur Svensson offrade sin semester för att ta ledning över monteringen. Han fick hjälp av andra Flammanvänner. Jag och Filip Forsberg var med och hantlangade samtidigt som vi skrev ihop Flamman, som då kom ut en gång i veckan.

Vi fick ihop pressen och började trycka tidningen i Luleå. Vi var glada. De som trodde att det mordiska attentatet skulle stoppa vår tidningsutgivning måste ha känt sig oerhört besvikna.

1940 var ett mödosamt och svårt år. Vi fick arbeta under halvlegala förhållanden. Vår press var fjättrad av transportför­budet. För Flammans del räckte det från den 21 mars 1940 till den 16 mars 1943. I hela tre år. Våra tidningar drabbades av de mest godtyckliga beslag, vi utsattes för åtal, våra telefoner av­lyssnades och brev och annan post öppnades. Våra fackföre­ningsmedlemmar var offer för utpressning från den fackliga by­råkratin, förtroendevalda kommunister och många medlemmar utestängdes från sina arbetsplatser. Det blev vardagsmat för oss.

Men det bör också sägas att attentatet mot Flamman bidrog till att vända opinionen. Det upprörde det svenska folket, utlöste en fruktan för äventyrligheter och skapade en stark misstro mot de krigsaktivistiska krafterna. Människor började tänka om och fråga sig vart Sverige var på väg. Jag brukar ofta säga att de fem martyrerna, som nu vilar på kyrkogården i Luleå, inte offrade sina liv förgäves. Deras död bidrog till att freden räddades, att Sverige inte drogs in i det krigsäventyr som vissa krafter önskade.

Stämningen i riksdagen var präglad av psykosen som samma församling hjälpt att piska upp. Man ville illegalisera oss och att vi fanns i parlamentet var en ständig irritation för de flesta. Mot oss användes rena busfasoner. Högern angav tonen i den anti­kommunistiska hetskören. De monotona kraven ”Kommunis­terna ut ur riksdagen” upprepades inte av andra partier, men det slogs i bänklocken under våra anföranden. Oftast gick man ut ur kammaren eller också sattes brumkörer in för att överrösta oss. Men alla gillade inte dessa demonstrationer. Det fanns rak­ryggade borgare som var emot. De ansåg att det fläckade riksda­gens anseende och var ovärdigt människor som ville kalla sig demokrater.

70 år sedan attentatet mot Norrskensflamman

Det värsta terrordådet i modern tid i Sverige är attentatet mot tidningen Norrskensflamman, då kommunisternas tidning.

För 70 år sedan den 3 mars 1940 mördades tre vuxna och två barn i ett brandattentat i Luleå. Norrskensflammans hus på Kungsgatan brann ner. De som omkom var Svea Granberg (vars make Valdemar Granberg då satt internerad i Storsien) och 12-årige sonen Torgny, Norrskensflammans ekonomichef Artur Hellberg, hans fru Alice och deras 8-åriga dotter Maj. ”I Valdemar Granbergs öde möts två av skamfläckarna i den svenska historien om andra världskriget, som vi helst vill glömma bort: terrrorattentatet mot Norrskensflamman och interneringslägren för kommunister”, skriver Maria-Pia Boëthius i sin bok Heder och samvete.

”Kommunistpressen måste utrotas fullständigt [...] Allt måste göras för att oskadliggöra kommunisterna.” skrev tidningen Norrländska Socialdemokraten strax innan attentatet mot Norrskensflamman.

– För 70 år sedan försökte man tysta kommunisterna med dynamit, bensin och interneringsläger, men de lyckas aldrig att tysta demokratin och rättvisans röst, säger Jan Jönsson från SKP.

Gärningsmännen fick milda domar och de benådades i olika takt och ingen avtjänade mer än fem år. Skurkarna var stadsfiskalen Ebbe Hallberg och en journalist på Norrbottens-Kuriren, Gunnar Hedenström, kapten Uno Svanbom samt fänrikar Borgström, Krendel, Norström och värnpliktige Palmqvist.

Nästa »