RiktpunKt nummer 8 2011 ute

Ur innehållet:
Kampen mot kapitalets öppna diktatur
Nytt avtal
Stödet för EU-medlemskapet sjunker
Lyckad studiedag och läckert julbord i Malmö
NCC använde svart arbetskraft
Dags för NCC att lägga korten på bordet!
13:e internationella mötet för kommunistpartier
Framgång för kommunisterna i ryska valet
Hemlösa har blivit tandlösa i onödan
Rysk realistisk konst på nationalmuseum
Språkförsvar

Läs den på www.skp.se

RiktpunKt nummer 7 2011 ute

Ur innehållet:
Kapitalets kris
Socialistiskt forum i Stockholm
Storföretagen skriver EU:s krisdagordning
Oktoberrevolutionen firades i Lund
Ursäkt med förbehåll
Facklig konferens i Stockholm
Ohiobor återfår strejkrättigheter
Ryssland: Kommunisternas valprogram
WFDY höll kongress i Lissabon
Ingrid Carlqvist: Keith och jag

Läs den på http://skp.se/

Egypten: Folket bestämmer vad som är legitimt och rättfärdigt

Uttalande från SKP – Sveriges Kommunistiska Parti
angående det egyptiska folkets uppror

SKP vädjar till det svenska folket att uttrycka sin solidaritet med det hårt beprövade egyptiska folket som i nuläget är involverade i ett uppror. SKP fördömer också EU:s styre och USA:s regerings svekfulla agerande då dessa så sent som igår stöttade och samarbetade med Mubarak och marknadsförde honom som ett lysande exempel på demokrati. Nu när folket gör uppror i ett vågat försök att hota landets styrande regim, utger de sig för att vara försvararna av dess rättigheter, för att kunna kontrollera den fortsatta utvecklingen.

USA:s regering och EU:s styre har återigen kommit i folkets blickpunkt när de provokativt fortsatt att ingripa därför att de är rädda för att den folkliga kampen och dess uppoffringar ska leda till radikala förändringar.

Det egyptiska folkets uppror, oberoende av dess resultat, har bevisat att det är folket som är historiens sanna protagonister och som bestämmer vad som är legitimt och rättfärdigt. Folkets uppror tillhör inte det förflutna, som kapitalisterna hävdar. 2000-talet kommer oåterkalleligt att bli ett revolutionernas århundrade.

Socialdemokratins kris

Den politiska, ideologiska och organisatoriska kris som socialdemokraterna just nu inför öppen ridå genomlever skulle vid en första tanke kunna vara något som endast angår SAP:s medlemmar. Nu är så inte fallet då SAP i svenskt samhällsliv har en ställning som inget annat svenskt politiskt parti ens är i närheten av. Inte minst SAP:s ställning inom svensk fackföreningsrörelse gör att vad som händer inom SAP angår betydligt fler än SAP:s medlemmar. Av den anledningen tar vi kommunister, organiserade inom SKP, oss rätten att lägga oss i vad som sker och även att ha synpunkter på vad som sker. Krisen inom SAP blev totalt blottlagd genom valresultatet i 2010 års riksdagsval men krisen är betydligt äldre än så.

SAP har historiskt aldrig varit ett socialistiskt parti med målsättningen att ersätta det kapitalistiska samhället med ett socialistiskt samhälle. Däremot har partiet traditionellt varit mycket medveten om kapitalismens inneboende kriser och dess utsugning av det arbetande folket. Detta har man inte minst genom bygget av folkhemmet balanserat med eftergifter åt det arbetande folket genom en stark och utvecklad offentlig sektor, en sektor som man aldrig tidigare lämnat ut åt kapitalisterna. Per-Albin Hanssons tal om det goda folkhemmet har tjänat som inspiratör för det goda samhället och den ekonomiska politiken följde keynesianismen. Detta var en politik som var signifikativ för SAP ända fram till slutet av 1970- talet. I och med att Sveriges högerkrafter på allvar tog strid om den ideologiska samhällsdebatten, inte minst genom skapandet av en rad s k tankesmedjor där Timbro är den mest kända började SAP:s ideologiska reträtt. Detta är en reträtt som nu pågått i mer än 30 år och SAP av år 2011 är ett helt annat parti än vad det var 1980.

Ett första led i den ideologiska reträtten var att man inom SAP slutade med den ideologiska studiecirkelverksamheten. I denna veva lade man också ned sin dagspress. Man försatte sitt pressbolag A-pressen i likvidering och överlämnade på så sätt än mer av den dagliga ideologiska debatten till den borgerliga sidan. SAP:s förvandling blev därmed ett faktum. Detta var något som inte minst LO- medlemmarna märkte genom att så gott som alla funktionärer inom LO- förbunden började uppfatta sina uppdrag som ett arbete bland andra. Någon ideologisk motivation för arbetet har man inte.

De moderna socialdemokraterna vill vinna medelklassen i Stockholm. Det finns ingen medelklass. Det är ett uttryck som hänger i luften för klass definerar sig efter ägande. I Sverige finns kapitalistklass och arbetarklass. Arbetarklassens struktur har ändrats från dominerande industriarbetarandel till att omfatta alla som säljer sin arbetskraft inom produktion och tjänstesektor. Om arbetarpartier har någon uppgift gentemot mellanskikten så är det att utveckla deras medvetandegrad, d v s insikten att deras existens och levnadsvillkor är lika beroende av kapitalets depotism som LO-gruppernas. Hur många tjänstemän har inte förlorat sina anställningar under den pågående krisen? Att uppfatta sig som ”något bättre” underminerar den front som behöver upprättas gentemot borgarklassen som äger produktionsmedel, finansinstitut och media i ett ruttnande kapitalistiskt system.

Socialdemokratiska partiet har i sin nuvarande form ingen roll att spela i det svenska politiska livet. Att finna sin plats som ett liberalt borgerligt parti går inte. Den platsen är redan upptagen. Skall SAP återigen bli en stark politisk kraft måste partiet gå tillbaka men också utveckla sina traditioner som ett arbetarparti. I den processen ingår att man inser att dagens nyliberala politik nått vägs ände. Den kapitalistiska överproduktionskris som nu med full kraft drabbar Europas arbetarklass borde få SAP att inse att det kapitalistiska lyckoriket inte finns. Privatiseringen av skola, vård och omsorg är något som måste bekämpas liksom avregleringarna av för samhället livsviktiga funktioner. Vinterns kaos med SJ talar sitt tydliga språk liksom elpriserna.

Partiet måste för att ha en proggressiv framtid delta i och utveckla den fackliga kampen mot kapitalets utsugning av arbetskraften, partiet måste delta i och utveckla den utomparlamentariska kampen. Det gäller arbetstiden, privatiseringar, miljön, den internationella solidariteten mm. Men framför allt så måste det inse att rättvisa skapas inte enbart genom fördelningsrätt utan genom förändrad egendomsrätt och en produktion inställd för att mätta det samhälliga behovet istället för profit till enskilda.

2010-12-31

Victor Diaz De Filippi
Ordförande
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)

Deklaration från 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier

Deklaration från 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier, 3- 5 december 2010, Tshwane, Sydafrika

Det 12: e Internationella Mötet för Kommunist- och Arbetarpartier ägde rum i Tshwane (Pretoria), Sydafrika från den 3: e till 5 december 2010 på temat ”Det kapitalistiska systemets fördjupade kris. Kommunisternas arbete för att försvara suveräniteten, stärka sociala allianser, förstärka den antiimperialistiska fronten i kampen för fred, framsteg och socialism ”.

102 delegater som företrädde 51 partier från 43 länder från alla kontinenter, samlades för att fortsätta arbetet från tidigare möten, att främja och utveckla likartade och sammanlöpande aktioner kring ett gemensamt perspektiv.

Fördjupningen av den kapitalistiska krisen

Den internationella situationen fortsätter att domineras av den ihållande och fördjupade krisen för kapitalismen. Denna verklighet bekräftas av de analyser som angavs i deklarationerna från 2008 i Sao Paulo och 2009 i New Delhi, vid våra 10e resp. 11e Internationella Möten. Den globalt rådande kapitalistiska krisen understryker dess historiska begränsningar och behovet av dess revolutionära störtande. Den uppvisar intensifieringen av den grundläggande motsättningen för kapitalismen, mellan produktionens sociala karaktär och det privatkapitalistiska beslagtagandet av vinsterna.

Krisen är systematisk – trots alla utsagor före 2008 om motsatsen, kan de kapitalistiska illusionerna inte undgå sin inbyggda, systematiska benägenhet att gå igenom cykler av högkonjunktur och ruin. Den nuvarande globala krisen är ett särskilt svårt uttryck för den kapitalistiska nedgången som orsakats av kapitalistisk överproduktion. Nu, liksom tidigare finns inom kapitalismens logik ingen lösning för dessa återkommande kriser eller den rådande krisen i sig, som alla präglas av massiv och social irrationell förstörelse av tillgångar – inklusive massuppsägningar, industrinedläggningar och urskillningslösa attacker för sänkning av löner, pensioner och social trygghet samt en urgröpning av människors möjlighet till försörjning. Det är därför och på våra två tidigare möten som vi med rätta hävdat att den rådande krisen knappast kan begränsas till subjektiva brister, till girighet hos enskilda bankirer eller finansiella spekulanter. Den är fortfarande en kris som inbäddas i de systematiska egenskaper som finns hos kapitalismen själv.

Den rådande krisen förvärras av betydande förändringar i den internationella maktbalansen. Framför allt är det den pågående relativa tillbakagången för den amerikanska ekonomins globala hegemoni, den allmänna produktivitetsstagnationen i de flesta utvecklade kapitalistiska ekonomierna och uppkomsten av nya globala ekonomiska stormakter, i synnerhet Kina. Krisen har intensifierat konkurrensen mellan de imperialistiska centren och även mellan de etablerade och nytillkomna. Detta inkluderar det USA-ledda valutakriget, koncentrationen och centraliseringen av ekonomisk och politisk makt inom EU fördjupar dess karaktär som ett imperialistiskt block vilket leds av dess viktigaste kapitalistiska makter; en tydlig skärpning av den inter-imperialistiska kampen för marknader och tillgång till råvaror, utökad militarism, inklusive förstärkning av aggressiva allianser (till exempel, NATO:s toppmöte i Lissabon med dess ”nya” farliga och strategiska koncept), överflödet av regional spänning och aggressivitet (särskilt i Mellanöstern, Asien och Afrika), kupper i Latinamerika, intensifieringen av neo-imperialistiska böjelser att underblåsa etniska konflikter och den ökande militariseringen av Afrika bland annat genom AFRICOM.

Samtidigt har det blivit tydligt att kapitalismen i sitt spår av vinstmaximering, huvudstupa förstörelse av naturresurser och av miljön i allmänhet utgör ett allvarligt hot mot hållbarheten för den mänskliga civilisationen. De politiska ledarna i de dominerande kapitalistiska staterna, med sina olika förslag för ”grön teknik” och handel med utsläppsrätter, i bästa fall utgör justeringar som ökar kapitalets lönsamhet men samtidigt fördjupar kommersialiseringen av naturen och överför klimatförändringens kris till mindre utvecklade länder. Krisen i det kapitalistiska systemet som mänskligheten står inför är direkt kopplad till kapitalismens oförmåga att reproducera sig själv utom genom en girig jakt för tillväxt. Det är en kris som bara kan övervinnas genom avskaffandet av kapitalismen själv.

Inför dessa realiteter slår kapitalismen tillbaka överallt, i syfte att bevara vinsterna och att överföra ansvaret för krisen på arbetarklassen, genom att intensifiera exploateringen av kön och ålder, fattiga i stad och på landsbygd och ett stort spektra av arbetande människor inom ”medelklass”. Exploateringen intensifieras, staten används för att rädda privata banker och finanshus men utsätter framtida generationer för omöjliga skuldbördor och intensifierar ansträngningarna göra sociala vinster.

I hela den kapitalistiska världen avskaffas arbetarnas sociala, ekonomiska och politiska rättigheter samt sociala trygghet. Samtidigt görs de politiska systemen mer reaktionära och begränsar de demokratiska och medborgerliga friheterna, i synnerhet de fackliga rättigheterna. Nedskärningar, inklusive stora nedskärningar av den offentliga sektorn har åsamkat förödande konsekvenser för arbetare, särskilt kvinnor. Det finns också försök att avleda folklig nöd och otrygghet genom reaktionär demagogi, rasism och främlingsfientlighet, samt att legitimera fascistiska krafter. Dessa är uttryck för antidemokratiska och auktoritära tendenser som också präglas av en upptrappning av anti-kommunistiska attacker och kampanjer i många delar av världen. I Afrika, Asien och Latinamerika bevittnar vi ett införande av nya mekanismer för nationellt- och klassförtryck mot det arbetande folket, inklusive ekonomiska, finansiella, politiska och militära medel samt utplacering av en rad pro-imperialistiska NGO-organisationer (s.k. icke statligt styrda organisationer).

Men för massan av folk, särskilt i Afrika, Asien och Latinamerika, är det viktigt att komma ihåg att även före den nuvarande globala ekonomiska krisen, var livet under kapitalismen en fortsatt kris, en daglig kamp för överlevnad. Långt innan den pågående finansiella krisen har en miljard människor levt i eländiga slumområden och hälften av världens befolkning av mindre än 2 dollar om dagen. Med krisen har denna verklighet förvärrats kraftigt.

De flesta av städernas och landsbygdens fattiga arbetar tillsammans med sina familjemedlemmar som utsatta invandrare i främmande länder i Afrika, Asien och Latinamerika, som de fördrivna offren för en allt snabbare kapitalistisk jordbruksutveckling. Den globala kapitalismens spjutledning från de största företagen inom den industriella jordbrukssektorn har förklarat krig mot nästan hälften av mänskligheten- de tre miljarder som bor på landsbygden i Afrika, Asien och Latinamerika.

Samtidigt sätts omänskliga barriärer upp mot invandrare och flyktingar. Det finns en ständigt ökande framväxt av städernas slumområden som befolkas av den desperata och marginaliserade massan som är involverad i en uppsjö av aktiviteter för att överleva. Den accelererade kapitalistiska agrara omvandlingen i länder med en lägre nivå av kapitalistisk utveckling åsamkar folkmord som konsekvens.

Vikten av arbetarklassens och de folkliga krafternas motståndskamp

Över hela världen försöker kapitalismen att överföra bördan av krisen på arbetarna och de fattiga men möts allteftersom av arbetarklassens och folkets motstånd.

Under det gångna året av anti-folkligt angrepp och angrepp mot arbetarnas rättigheter, sociala rättigheter och löner har en upptrappning av den folkliga kampen framkallats, företrädesvis i Europa.

Den imperialistiska aggressionen i Mellanöstern, Asien och Latinamerika möter fortsättningsvis ett beslutsamt folkligt motstånd.

I Afrika och Latinamerika, har anti-imperialistiska krafter, fackföreningar och sociala rörelser eskalerat sin kamp för folkliga rättigheter och mot de multinationella företagens plundring. Denna kamp har i några fall lett till framväxten av progressiva, folkliga nationella regeringar som programmatiskt förklarar nationell suveränitet, sociala rättigheter, för utveckling och skydd av sina naturresurser och biologisk mångfald, för att ge ny kraft åt den anti-imperialistiska kampen.

Under rådande omständigheter är det historiskt viktigt att vi som deltagare i kommunist- och arbetarepartierna stärker och omvandlar de folkliga försvarsstriderna till en offensiv kamp för att förvärva bredare rättigheter för arbetare och människor och för avskaffandet av kapitalismen.

För att nå fram till denna strategiska dagordning betonar kommunisterna betydelsen av arbetarklassens organisering och utvecklingen av arbetarrörelsens kamp i en klassorienterad riktning och i kampen för arbetarklassens och dess allierades förvärvande av den politiska makten.

Inom ramen för denna kamp fäster vi särskild vikt vid:

* Försvar, befästande och avancemang för en folklig nationell suveränitet * En förstärkning av sociala allianser

* Att stärka den antiimperialistiska fronten för fred, för rätten till fast heltids-arbete, arbetarnas rättigheter och sociala rättigheter, såsom fri hälsovård och utbildning.

Försvaret, befästandet och framstegen av folksuveräniteten

Inför det intensifierade angreppet från det transnationella kapitalet, har kampen mot imperialistisk ockupation, mot ekonomiskt och politiskt beroende och försvar av folkets suveränitet blivit alltmer framträdande. Det viktigt för kommunisterna att integrera denna kamp med kampen för en social- och klassmässig frigörelse.

Kommunisterna kämpar mot imperialismen, för rättvisa internationella relationer mellan stater och folk på grundval av ömsesidig nytta.

Försvaret, konsolideringen och avancemanget för folksuveränitet är särskilt viktigt i Afrika och för andra befolkningar som har upplevt årtionden och till och med århundraden av kolonialt och halv-kolonialt förtryck. 2010 markerar 50-årsjubileet för inledningen av Afrikas formella avkolonialisering. Ännu och överallt, inklusive den afrikanska förskingringen, kvarstår det grymma arvet från slavhandeln, från den koloniala expropriationen och plundringen. Trots 50 år av formell avkolonialisering ökar imperialismens interventioner överallt, monopolens dominans håller på att stärkas med hjälp av inhemskt kapital. Kampen mot dem kräver aktiva förkämpar och en stor folklig enighet samt ett breddning av folkets demokratiska rättigheter.

En förstärkning av sociala allianser

Kapitalismens rådande kris och folkets kamp för att slå tillbaka skapar förutsättningar för att bygga breda sociala, anti-monopolistiska och anti-imperialistiska allianser, kapabla att vinna makt och främja djupa, progressiva, radikala och omvälvande förändringar.

Arbetarklassens enhet är en grundläggande faktor för att säkerställa byggandet av effektiva sociala allianser med bönderna, städernas- och landsbygdens fattiga, städernas ”medelklass”- skikt och intellektuella. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ungdomens önskningar och de utmaningar som den konfronteras med.

Jordfrågan, jordbruksreform och landsbygdens utveckling är viktiga frågor för utvecklingen av folkets kamp i mindre utvecklade länder. Dessa är knutna till livsmedelssuveränitet och säkerhet, en hållbar försörjning, försvar av biologisk mångfald, skydd av nationella resurser, och kamp mot industriella jordbruksmonopol och deras lokala agenter.

I denna kamp har progressiva strävanden och legitimering av ursprungsbefolkningar, försvaret av deras respektive kulturer, språk och miljöer en viktig roll.

Kommunisternas roll för att stärka den anti-imperialistiska fronten för fred, en hållbar miljö, framsteg och socialism

Imperialismens kris och motoffensiv leder till en breddning och variation av de krafter som objektivt intar en patriotisk och anti-imperialistisk hållning. Överallt, i våra olika nationella realiteter, har kommunister ett ansvar för att bredda och stärka den anti-imperialistiska, politiska och sociala fronten, kampen för fred, hållbar miljö, framsteg, och att integrera detta i kampen för socialismen. Kommunisternas oberoende roll och förstärkningen av kommunist- och arbetarpartier är av vital betydelse för att säkerställa ett konsekvent anti-imperialistiskt motstånd av bredare rörelser och fronter.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den befintliga relationen mellan olika former av motståndskamp och den nödvändiga ideologiska offensiven för synliggörande av socialistiska alternativ och försvaret samt utvecklingen av den vetenskapliga socialismen. Den ideologiska kampen för den kommunistiska rörelsen är av avgörande betydelse för att avvärja samtida anti-kommunism, att konfrontera den borgerliga ideologin, anti-vetenskapliga teorier och opportunistiska strömningar som förkastar klasskampen, och att bekämpa de socialdemokratiska krafter som försvarar och genomför anti-folkliga och pro-imperialistisk politik genom att stödja kapitalismens strategi. Vi har en nyckelroll att spela i utformningen av viktiga förbindelser i teori men framför allt i praktiken mellan olika arenor för folkets kamp, i utvecklingen av internationell solidaritet.

Vi lever i en historisk epok då övergången från kapitalism till socialism har blivit en civiliserad nödvändighet. Kapitalismens allomfattande kris understryker ännu en gång den oskiljaktiga karaktären mellan den nationella frigörelsens uppgifter samt uppgifterna för arbetarklassens och den sociala frigörelsen.

Trots allt och inför en fördjupad kapitalistisk kris uppvisar erfarenheterna från det socialistiska byggandet en vida överlägsenhet till socialismens favör.

Förstärkningen genom samarbetet mellan kommunist- och arbetarpartier och förstärkningen av den anti-imperialistiska fronten, ska marschera sida vid sida.

Vi, genom Kommunist- och Arbetarpartiernas Möte i Tshwane, i en situation markerad av en massiv anstormning mot arbetare och folkliga krafter men också med många möjligheter för en utveckling av kampen, uttrycker vår djupa solidaritet med arbetarna och folken och deras intensiva kamp. Vi upprepar vår beslutsamhet att agera och kämpa sida vid sida med arbetarmassorna, ungdomar, kvinnor, och alla folkliga sektorer som är offer för kapitalismens exploatering och förtryck.

Vi bekräftar vår vädjan till det breda spektret av folkliga krafter att förena er med oss i gemensam kamp för socialismen, som det enda alternativet för mänsklighetens framtid.

Vi pekar på följande huvudlinjer för utvecklingen av våra gemensamma och samstämmiga åtgärder:

1. Med den kapitalistiska krisens fördjupning, kommer vi att fokusera på utvecklingen av arbetar- ”och folklig” kamp för arbete och sociala rättigheter, förstärkning av fackföreningsrörelsen och dess klassmedvetenhet, främjande av social allians med bönderna och andra folkliga skikt. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt kvinnors och ungdomars problem, vilka är bland de första offren för den kapitalistiska krisen.

2. Mot bakgrund av den allomfattande imperialistiska aggressionen och skärpningen av de inter-imperialistiska rivaliteterna kommer vi att intensifiera den antiimperialistiska kampen för fred, mot imperialistiska krig och ockupationer, mot den farliga ”nya” NATO-strategin och utländska militärbaser och för avskaffandet av alla kärnvapen. Vi kommer att utvidga den aktiva internationella solidariteten med alla människor och rörelser som bemöter och kämpar mot förtryck, imperialismens hot och aggressioner.

3. Vi kommer beslutsamt att bekämpa antikommunism, anti-kommunistiska lagar, åtgärder och förföljelse, att kräva en legalisering av kommunistiska partier där de är förbjudna. Vi kommer att försvara den kommunistiska rörelsens historia och socialismens bidrag för att främja den mänskliga civilisationen.

4. Vi bekräftar vår solidaritet med de krafter och folk som eftersträvar det socialistiska bygget. Vi bekräftar vår solidaritet med det kubanska folket och dess socialistiska revolution, vi kommer kraftfullt och fortsättningsvis att motsätta oss blockaden och stödja den internationella kampanjen för att frige ”De fem kubanerna.”

5. Vi kommer att bidra, mot den specifika bakgrund som våra respektive nationella realiteter utgör, till förstärkning av internationella anti-imperialistiska massorganisationer som WFTU, WPC, WFDY, WIDF. Vi välkomnar särskilt och hyllar den 17: e Världsungdomsfestivalen som skall hållas i Sydafrika den 13-21 december 2010.

Det gemensamma

Av liberaler är vi lurade att enbart se oss som individer. Isolerade ska vi sitta i våra
hem, isolerade ska vi arbeta och sedan snällt dö innan pensionen. Vi ska kämpa mot våra
vänner, arbetskamrater eller studenter för att få framgång för egen del. Vi ska till
varje pris försöka armbåga oss fram i idiotiska tävlingar på TV:n eller nätet för att
kanske glimma några få dagar innan någon annan lyckas förnedra sig ännu mer och sno
din plats.

Mot detta ställer vi kommunister solidariteten. Vi bygger genom partiet en gemensam
plattform att verka från – fri från konkurrens och fri från egennytta. Bloggar vi så
bloggar vi för budskapet – inte för att glänsa som individer, tar vi uppdrag så är det
för att vi har kunskaper som behövs för det demensammas bästa – inte för karriären
och vi vet att vi aldrig står ensamma.

Tillsammans skapar vi god konst, skön musik och fin drama – inte för vår egen skull utan
för att vi som kollektiv ska växa och bli djupare. Med nya kunskaper att förverkliga i
vår vardag. Med vår press kan du följa kampen – segrar att njuta av och motgångar att
lära sig av. Men aldrig lösnummersäljande sensationsmakeri som endast bryter ned våra
sinnen.

När vi faller tar någon annan vid, när du inte orkar så är du inte förbrukad och
ratas. Din kamp tar bara andra former och du är fortfarande en omistlig gren av partiet.
Finns det fortfarande någon tvekan hos dig över vad det är att vara kommunist? Oavsett
om du är övertygad eller tvekar – kontakta SKP, kampen och arbetarrörelsen behöver
allas bidrag i en kollektiv rörelse.

Kamrat Karlsson

Ny socialistisk tidning i Malmö

Malmös nya veckotidning, Röda Ögon, har nyligen publicerat sitt första nummer på http://www.rodaogon.se/ .

Tidningens tryckeriarbetare hade tekniska problem under natten, därav har det endast delats ut 100 exemplar vid Södervärn klockan 07.15 i morse. Men tekniskt hjälp är på väg till redaktionens kontor. Därefter trycks fler exemplar av tidningen upp.

Hälsningar
Redaktionen
Röda Ögon
Malmös socialistiska veckotidning

Bollplank för kommunism

Under en månads tid har jag haft en mailväxling med Erik i årskurs 1 på gymnasiet i en västsvensk stad som i en grupp på fyra skulle argumentera för kommunismen i en debatt. De andra ideologierna som lärarinnan hade valt ut var konservatism, liberalism och socialism. Debatten skulle senare föras med en av dessa ideologier efter lottdragning.

Erik: Jag skulle behöva några starka argument för kommunismen. T.ex. varför är kommunism bättre än socialism? Varför är kommunism bäst?

Mitt första svar blev ganska långt. Jag tvivlade på att en 17-åring på ett svenskt gymnasium kunde ha någon förförståelse. Jag avslutade så här:

Kommunism är bäst eftersom den- efter ett nödvändigt förarbete av socialismen- skapar den fria, solidariska människan. Men skilj inte mellan socialism och kommunism på annat sätt än att socialism är första och kommunism andra steget. Även om vi i SKP kallar oss kommunister och har ordet i vår partibeteckning så kan vi inte komma fram till ett kommunistiskt samhälle utan att tillsammans med alla arbetande människor ha byggt socialism.

Starka argument för kommunismen:

- Det finns ingen privategendom av produktionsmedel

- Ägande skapar klasser; nu kan det bli ett klasslöst samhälle och det finns bara personlig egendom

- De arbetande har den ekonomiska makten och har lärt sig att planera och styra samhället; i samma takt kan statens uppgifter övergå till folket vilket innebär äkta demokrati (märk väl att högern i dag är mot staten- det kollektiva- och vill privatisera offentlig verksamhet, medan vi talar om att statens uppgifter ska övergå till samhället, till medborgarna).

- Människan är inte längre en egoistisk varelse utan en individ inom det gemensamma.

Erik: Tack så jättemycket för informationen. Detta kommer att hjälpa mig mycket. Vi kanske får lite fler funderingar och det vore kul att ha dig som ett bollplank under arbetet.

Det går bra att återkomma.

Erik: Jag undrar vad du menar med att ”människorna ska styra staten”? Hur går det till rent praktiskt?

Här berättade jag hur fackföreningen på arbetsplatserna i DDR hade övertagit den roll som Försäkringskassan har i Sverige och hur s.k. konfliktkommissioner på arbetsplatserna skötte arbetsrättsliga och civilrättsliga tvister upp till ett visst straffmått (böter). Jag skrev också att allmän nedrustning kommer att göra militären överflödig och att polisens karaktär ändras när klassamhället försvinner.

Erik: Socialismen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation

Kommunismen: Av var och en efter förmåga, år var och en efter behov

Kan du förtydliga vad som menas med detta…

Jag försökte att förtydliga och förstod på samma gång hur svårt det var att förklara på ett enkelt sätt. Efter att ha förklarat skillnaden fortsatte jag:

Marx har beskrivit socialismen mera konkret än kommunismen som är avlägsen och en vision om ett klasslöst samhälle, förmodligen ett samhälle utan pengar, ett samhälle där man arbetar mindre och använder sina fria tid till det man känner för: kultur, socialt utbyte, motion, familj, barn….

Det har ju också funnits och finns fortfarande socialistiska stater och då kan man peka på mer konkreta företeelser. Ett kommunistiskt land har däremot aldrig funnits.

För mig känns det konstigt om man ställer kommunismen mot socialismen i en skoldebatt, eftersom det handlar om samma ideologi som har två steg. Socialism som ofullbordad kommunism.

Socialism borde man ställa mot reformism som är socialdemokratins ideologi: Inte avskaffa kapitalismen, bara göra den bättre med reformer.

Erik: Du säger att ett kommunistiskt land aldrig har funnits men när jag har letat runt lite på nätet så står det bl.a. att Kina och Kuba är kommunistiska länder, stämmer inte det?

Sen undrar jag ifall du har någon typ av statistik om kommunismen som kan vara bra att visa upp i debatten?

Kina och Kuba är socialistiska länder. Kina säger t o m om sig självt att vi är fortfarande ett utvecklingsland. Huvuddelen av företagen är statliga /samhällsägda, landet har en planerad ekonomi och en samhällsplanering för att förbättra socialismen, dvs folkets levnadsförhållanden. I bägge länder kallar sig det ledande partiet för kommunistiskt parti men dessa partier leder uppbygget av socialismen. Kommunism är deras mål efter socialismen.

Jag skrev tidigare att det kapitalistiska samhället (våra politiker, våra medier, många av våra akademiker) vill ge ordet kommunism en negativ betydelse, svärta ner ideologin. Ordet socialism vill de reservera för det som heter vänstern i dag. De pekar på brister som socialistiska länder fortfarande kan ha och ropar: Titta hur hemskt det är att leva under kommunismen!

Nej, det finns ingen statistik om kommunismen eftersom den ännu inte har blivit verklighet. Men det finns statistik om tillväxt, utbildning, hälsovård, löner, kultur och allt annat för det socialistiska Kuba och det socialistiska Kina. (Här hade det kanske varit på sin plats att säga något om Kinas experimenterande med kapitalistiska inslag, men jag vill inte trassla till det.)

Erik: Du skriver att det aldrig har funnits något kommunistiskt land, tyder inte det på att kommunismen inte funkar? Det känns som att detta är ett motargument vi kan få i debatten.

Jag svarar och rekommenderar de fyra eleverna att också läsa Kommunistiska Manifestet.

Erik: Nu har jag en sista fråga, sen ska jag låta dig vara i fred.

Kommunismen handlar mycket om att dela lika på allt för att inte skapa klasskillnader. Men varför är det bra?

Jag mailade Statistiska Centralbyråns siffror från 2006 över svenska mäns och kvinnors samlade tillgångar och skulder. Mot dessa siffror ställdes vad 10 procent och vad 1 procent av befolkningen äger. Summan av allt blir att år 2006 ägde en tiondel av vår befolkning två tredjedelar av alla fasta och finansiella nettotillgångar. Eller att en hundradel av samma befolkning äger en fjärdedel av allt som går att mäta i pengar. Jag har inga senare siffror än 2006 och har det skett en förändring så är det nog så att de rika blivit rikare.

Och jag avslutade med att fråga Erik: Är detta bra?

Fredagen den 19 november ägde ideologidebatterna rum och Erik svarade på min fråga hur det hade gått:

Erik: Jodå, jag är nöjd med resultatet. Vi fick möta socialism i våran debatt, jag tyckte det var lite synd för vi tyckte ju nästan lika i allt. Idag fick jag en betygsmatris av min lärare där hon hade markerat de kvaliteter jag uppnått. Det blev nästan ett MVG. Nu har vi fått en ny skriftlig uppgift där vi ska analysera och jämföra två ideologier. Vi får välja mellan att jämföra kommunismen med: ekologism, feminism, anarkism eller fascism. Jag har inte bestämt mig för vilken jag ska välja än.

Jag vill bara tacka för all hjälp.

Barbara Brädefors

SKP: ”Politikerna i Gällivare sviker ungdomarna”

Från åsiktsfestivalen Urix, Söderhamn, år 2009. Ungdomarna på bilden har ingenting med artikeln att göra.

”Ungdomsfullmäktige” i Gällivare måste ställas in, vilket får Ungdomsrådet och SKP:s kommunfullmäktigegrupp att reagera starkt.
– Detta är ett hårt slag mot demokratin och välbefinnandet då Ungdomsfullmäktige, med temat ”ungdomars psykiska ohälsa”, ställs in på grund av politikers ointresse, säger Fredric Olofsson (SKP).

I Gällivare kommun har Sveriges Kommunistiska Parti två kommunfullmäktigeplatser. I senaste valet i september ökade partiet dessutom. En av kommunfullmäktigeledamöterna är Fredric Olofsson, 34 år, som bland annat tidigare varit ordförande i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Han är en av de som reagerar starkt.

Ungdomsrådet i kommunen är inte nådiga i sin kritik mot politikerna som uppenbarligen inte bryr sig, här är brevet som skickades tidigare denna månad:

”Vi från Ungdomsrådet vill härmed informera er om att vi har tagit ett beslut, på senaste referensgruppsmötet för Ungdomsfullmäktige (UF), att ställa in årets UF-dag som skulle genomföras den 25 november 2010.

Anledningen till beslutet är att vi ungdomar är mycket besvikna och förbannade över Ert svaga och oengagerade intresse för ungdomsfrågor. Sista datum för anmälan till UF gick ut den 5 november och den 8 november hade vi endast fått in 2 anmälningar från politiken. Däremot har vi fått in ca 60 deltagare bland ungdomarna.

Dessutom har det varit ett dåligt intresse från referensgruppen att delta under planeringsmötena. Under hösten har vi haft två referensmöten och på det första mötet deltog två politiker och under det sista mötet var det endast en politiker närvarande. En fundering som vi ställer oss är; varför har inga ersättare kallats in till dessa möten?

Under planeringen av UF har vi haft problem med kommunikationen då ni inte har svarat på vår kontaktpersons mejl.

Planeringen av UF blir därför svårarbetad. Istället för att koncentrera oss på planeringen och genomförandet av UF så har mycket tid och energi spillts på att vänta på svar.

Vi i Ungdomsrådet har tidigare ifrågasatt formen för UF och vi har försökt förändra arbetssättet. Men vad hjälper det om intresset saknas hos politikerna. Nu förstår vi i Ungdomsrådet att Gällivare kommuns politiker endast vill ha UF för att ge sken av att det satsas på ungdomar. Det ska se snyggt ut på papper.

Samtliga deltagare under sista referensgruppsmötet 2010-11-09 var överens om beslutet att ställa in årets Ungdomsfullmäktige.”

Fredric Olofsson säger till Riktpunkt att han inte vet vad detta får för konsekvenser, och vilken bild detta skapar hos elever/ungdomar är idag ”oklart”:

– Men ett ökat politikerförakt samt missnöje är nog inte helt uteslutet, säger Fredric Olofsson.

Han berättar att arbetet inför Ungdomsfullmäktige även tidigare år varit ganska tungrott. Årets tema: Ohälsa bland ungdomar, bestämdes som ett resultat utifrån förra årets UF.

– Ungdomar, politiker och tjänstemän fick i slutet av förra UF fylla i ett formulär med olika alternativ, vad man trodde var de tre viktigaste frågorna för Gällivares ungdomar.

Viktigaste frågan (38 procent) var psykisk ohälsa bland ungdomar följt av meningsfull fritid för ungdomar, bostäder, arbete och kriminalitet. Det fanns även flera andra frågor, men som ansågs vara mindre viktiga.

– Ingen politiker inklusive jag själv, hade tagit med frågan om psykisk ohälsa bland ungdomar samtidigt som 38 procent av ungdomarna hade den som viktigast. Det föranledde att det skulle komma att bli det här årets tema för UF.

– Utifrån det så hade detta UF varit väldigt behövligt. Många ungdomar mår helt enkelt inte bra, är inte tillfreds med sin tillvaro, säger Fredric Olofsson.

Föreläsare och lokal för UF hade bokats men var givetvis tvunget att avbokas. Det var tur att det inte hade hunnit bokats lunch för alla deltagare, menar han.

– En annan anledning till att UF kanske hade varit extra viktigt i år är ett beslut om en förstärkning av elevråden. Att de skall vara som en röd tråd upp till UF. Till och med Barn- Utbildning och Kulturnämndens ordförande har varit och pratat i skolorna om hur viktigt det är med elevdemokrati och ansåg att det skulle satsas på elevrådsutbildningar. Det har skett under året och det har medfört att flertalet elevrådsutbildningar hållits och arbetet förankrats i respektive skola. Nu när beskedet kom, om att UF inte blir av, så har besvikelsen varit stor hos många elever i elevråden, de hade verkligen sett fram emot UF, säger Fredric Olofsson.

Finns det något ljus i tunneln? undrar säkert många.

– Det enda positiva jag kan se komma ut ur det här är, att en diskussion om arbete med ungdomsfrågor kanske kommer upp på dagordningen. Obemärkt kan det i alla fall inte passera.

SKP Gällivare har lagt en motion om ”Samordnat Ungdomsarbete” samt en motion om ”Att kommunen skall anställa fältarbetare”.  Se deras hemsida.

– Vi, SKP, är ganska aktiva då det gäller ungdomsfrågor och kommer att ges mer möjligheter då vi denna mandatperiod även kommer finnas representerade i kommunstyrelsen.

– Avslutningsvis vill jag även tillägga om ”Fryshusandan” som hölls i Gällivare den 19-20 april 2010 (riksturné anordnad av Fryshuset). Även då var det väldigt dålig uppslutning samt förankring hos politikerna fast de själva varit med och beslutat om att bjuda in Fryshuset till kommunen. För tillfället finns det som sagt en hel del mer att önska, från politikerna i Gällivare, då det gäller arbetet med ungdomsfrågor.

Fredrik Jönsson

Riktpunkt utvecklas! Hjälp till

Vill du att Riktpunkt.nu ska bli bättre?
Skicka in artikelidéer, notiser, länkar etc.
Alla idéer på förbättringar rörande tidningen välkomnas.

Ge ett bidrag till Kampfonden. Både små och stora bidrag välkomnas för att utveckla
tidningen.

Nästa »