Men självfinansierande kulturverksamheter leder till ett ostimulerande och isolerat kulturliv samtidigt som staten vill ha en gräddfil. Andra europeiska länder lägger en-två procent av sin bruttonationalprodukt för kulturändamål, men inte Sverige. ”I Nederländerna satsas 800 miljoner kronor om året på internationellt kulturutbyte. I Sverige har Kulturrådet tio miljoner kronor till sitt förfogande. Vi spelar i helt olika divisioner. Belgien och Frankrike investerar stort i interkultur och inte bara med sina forna kolonier. Storbritannien har nyligen lanserat en omfattande internationell strategi och Finland tar hem både pengar och inflytande från Bryssel varje fredag eftermiddag.” (”Våga satsa på kulturen i Sverige”, SvD.se, 2009-06-23)

Sverige har alla förutsättningar att bli vägledande inom hållbar kultur och interkulturalism, men då är det nödvändigt att vi satsar helhjärtat och inte går på sparlågor! ”En del invandrarföreningar är äldre än flertalet idag aktiva svenska föreningar. Det norska samfundet i Stockholm bildades i slutet av 1800-talet och har hunnit passera 100-års jubileet. Även i Borås bildades 1900 Tyska verkmästareföreningen, som senare bytte namn till Tyska föreningen och finns ännu idag. Likaså den italienska föreningen i Nacka som bildades 1905 och vars främsta uppgift då var av social karaktär.” (Immigrant-institutet)

Sverige har således en förvrängd kulturpolitik. Istället för att exempelvis stärka och främja Östersjösamarbetet, svenska och invandrarföreningar, uppfinnare och innovatörer investerar man miljarder i dunkla projekt lobbade av utländska intresseorganisationer med finansmannen George Soros och den inofficiella klubben Bilderberggruppen i spetsen. Dessa sistnämnda påverkar världens utveckling i fel riktning. Istället för att verka för fred, samförstånd och kulturella utbyten mellan regioner och folk framprovocerar de krig och finanskriser på löpande band!

Ljubomir T. Devic, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Sudan gränsar i norr till Egypten och är sedan 1989 styrt av en militärdiktatur vars ideologi är islamistisk.  I huvudstaden Khartoum med omnejd bor cirka 6 miljoner människor.

Byggandet av Suezkanalen 1854-1869 gjorde att Egypten fick stora skulder till brittiska och franska långivare. När ett nationalistiskt uppror utbröt ockuperade brittiska trupper Egypten och tog kontroll över Suezkanalen. Även Sudan hamnade då i praktiken under brittiskt styre.

1946 bildades Sudanesiska kommunistpartiet med stomme hos järnvägsarbetarna. Genom att partiet kontrollerar fackföreningsrörelsen har det kommit att bli ett av de starkaste kommunistpartierna i Afrika och Mellanöstern.

När Sudan blev självständigt 1956 föddes den nya staten med ekonomisk kris orsakad av fallande bomullspriset samt inbördeskrig i södern. 1969 grep en grupp militärer, anförda av överste Gaafar Numeiri makten i en kupp.

Men missnöjet växte mot försämrade levnadsvillkor särskilt i norr där kommunistpartiet levde med starkt underjordiskt stöd bland arbetarna. I söder hade Sudanesiska folkets befrielserörelse SPML bildats som bl a krävde avskaffande av de islamistiska lagarna.  Uppror utbröt i mars 1985 och kravet ställdes på omedelbar övergång till civilt styre.

Inbördeskriget har skördat minst två miljoner människoliv sedan 1983. Över fyra miljoner människor har drivits på flykt inom landet.

Utvinningen av olja i södra Sudan, som startade 1999 underblåser motsättningarna då oljeexporten gett regeringen nya inkomster att köpa vapen för medan gerillarörelser försöker stoppa verksamheten i anfall mot oljeinstallationerna.

Genom att bomba och bränna byar har den sudanesiska regeringen försökt skapa en buffertzon runt oljefälten i södra Sudan och nu anklagas således Carl Bildt av människorättsorganisationer  för att ha gett sitt tysta stöd till de massakrers  som ägde rum under 2000- 2006  när han satt i styrelsen för Lundin Oil.

Låt inte Sveriges utrikesminister gå fri från sådan medverkan till massmord. Kräv hans avgång!

Charlotte Svärdström

Att bedriva bemanningsföretag i Sverige blev tillåtet i början av 1990-talet. Antalet anställda inom bemanningsbranschen har mer än fördubblats i Sverige de senaste tio åren.

Det var 1992 som den borgerliga Bildt-regeringen väckte förslag om att den internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nummer 96 skulle sägas upp eftersom den ansågs ”överspelad och inte efterlevdes i omvärlden”. Statligt monopol på arbetsförmedling var inte heller, enligt en dom i EG-domstolen (våren 1991), förenligt med Romfördraget. Uppsägningen av ILO-konvention 96 trädde i kraft i juni 1993.

Även SAP positiva
Därefter uttalade ett stort antal socialdemokrater sig positivt om lagändringen. Björn Rosengren, som bland annat har varit näringslivsminister, var en av dessa och ansåg att bemanningsföretagen inte ersatte fasta jobb utan skapade tvärtom nya. Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg invigde 1996 en privat arbetsförmedling och sade vid tillfället att: ”Det är nyttigt med konkurrens. Etableringen av en privat arbetsförmedling innebär en utmaning för den offentliga arbetsförmedlingen.”

Riskerade att sparkas
Under sommaren har bemanningsföretagen återigen diskuterats i pressen. TV4-nyheterna rapporterade i slutet av juli att bemanningsföretaget Student Consultings anställda på ett av Coops centrallager hotades med att omedelbart få sparken om de inte jobbade 25 procent snabbare än den ordinarie personalen. Företeelsen kallade Student Consultings ledning för en enskild medarbetares misstag i kommunikationen. Efter ovan nämnda reportage har fler arbetare trätt fram och berättat hur de blivit behandlade av företaget. Händelsen är bara en i raden av skandaler med bemanningsföretagen den senaste tiden. Smålandsposten i Älmhult skrev några dagar senare, den 27 juli, att facket på Ikea ilsknar till över deras sommarjobbstaktik:

– Först spådde Ikeas lager en dyster flödesprognos och anställde inte en enda sommarvikarie i år. Men nu tar de in förstärkning från bemanningsföretag i stället. Skarp kritik riktas från facket som anser att det är en medveten strategi.

Lars Jarslet, ombudsman på Handels i Växjö, var alltså inte nådig i sin kritik mot Ikeas agerande:

– Så här gör ledningen för att undvika återanställningsrätt för uppsagd lagerpersonal. Vår uppfattning är att de medvetet väntat tills las-tiden löpt ut. De borde ha förstått att det fanns ett behov redan innan bemanningspersonalen togs in.

- Man kan ju fråga sig varför inte de som sparkats duger längre. Nu tvingas de som varit lojala mot företaget se sig bli ersatta av bemanningspersonal. De har inte fått någonting tillbaka och det är illa, sade Lars Jarslet till Smålandsposten.

Flexibilitet
Ett av arbetsköparnas återkommande argument för att öka antalet anställda via bemanningsföretag är att ”klara flexibiliteten”. Det argument användes till exempel när Euromaint Rail i slutet av förra året sa upp samtliga 91 anställda vid sin ombyggnadsverkstad i Malmö och ersatte dem med personal från bemanningsföretag.

– Man ska se det som en organisationsförändring, inte ett varsel. Vi organiserar oss för att klara flexibiliteten som behövs för att klara perioder med sämre orderingång, sa vd Mats Önner till SVT Sydnytt.

Kommunisterna motståndare
Att bemanningsanställda kan sägas upp från den ena dagen till den andra och sätta gällande turordningsregler ur spel, är ett allvarligt problem, menar SKP:s facklige sekreterare Lars Lundberg. Behovsanställningar som innebär att arbetsköparna ringer när de anser sig ha be­hov, är också ett problem – inte bara i bemanningsbranschen, menar han.

– De arbetande tvingas leva i ovisshet om arbetsköparna tänker ringa på morgonen eller inte. Just denna anställningsform – ”ring- och springvikariat”- har ökat kraftigt sedan i början av 1990-talet, säger Lars Lundberg.

”LO-ledningen svek”
Inför de nyligen avslutade avtalsförhandlingarna gjorde LO ett stort nummer av att frågan om bemanningsföretagen skulle bli en av avtalsrörelsens huvudfrågor.

– LO sade sig ha fått mandat från medlemmarna att ta bort denna avart från arbetsmarknaden. När avtalsförhandlingarna blev klara, visade det sig att förbunden med olika skrivningar inte på något vis avtalade bort det gift som bemanningsföretagen utgör, säger Lars Lundberg och tydliggör att de nya avtalen slöts förbundsvis och att LO bara hade rollen som åskådare.

– LO å sin sida förklarade sig helt nöjd med de nya förbundsavtalen. Det är därför helt korrekt att hävda att LO och de olika förbunden å det grövsta svek sina medlemmar.

Det går heller inte att bortse ifrån att det i år är valår och Socialdemokraterna inte önskar någon klassmässig debatt i valrörelsen, menar Lars Lundberg.

– Det hela blir tyvärr rent skrattretande när de olika förbunden i respektive fackpress presenterar de nya avtalen som en stor seger. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Fredrik Jönsson

Fakta: Stor omsättning

Över 100 000 personer var anställda i bemanningsbranschen någon gång under 2009, enligt arbetsköparorganisationen Bemanningsföretagen. Den hävdar att omsättningen i branschen var 16 miljarder kronor 2009, och då var omsättningen för de 35 största företagen 13,5 miljarder kronor. Ett av arbetsköparorganisationens mål är, enligt deras verksamhetsberättelse från i år: ”Bemanningsföretagen skapar en rörlig och utvecklad arbetsmarknad och siktar på att tre procent av alla anställda arbetar på ett bemannings-, omställnings- eller rekryteringsföretag.”

När aktivisterna packat upp bokbordet första dagen dröjde det inte länge förrän det var en skara som ställde frågor om tidningens innehåll och politiska dagordning, och så flöt det på under båda dagarna.

Fakta: Möllevångsfestivalen
- Av folket för folket!
Möllevångsfestivalen är ett lokalt förankrat kulturevenemang som bygger på närdemokrati genom att de som bor eller verkar i området är med och påverkar, utformar och genomför arrangemanget. Genom ett folkligt initiativ, ett stort ideellt engagemang och en stark gemenskap skapar vi en festival av folket för folket!
Källa: Mollevangsfestivalen.net

Alexander Mc Call Smith har skrivit 10 romaner om Damernas Detektivbyrå. Böcker som även blivit filmatiserade. Romanerna handlar om Mma Ramotswe som startade en detektivbyrå och döpte den till damernas detektivbyrå. Dessa böcker har blivit en enorm framgång och det beror sannolikt på att böckerna är annorlunda. De är inte speciellt spännande eller något annat som kan förknippas med deckare. Böckerna är mycket trevligt skrivna och präglas av en stor kärlek till Botswana i synnerhet och Afrika i allmänhet. Böckerna som är lättlästa och synnerligen trevliga passar utmärkt som semesterlitteratur. Dock är det en fördel om man läser dem i den ordning de kommit ut. Den första boken heter Damernas detektivbyrå och den senaste utgivna Tedags för normalt byggda damer.

I Sverige har utgivningen av deckare av svenska författare den sista tiden formligen exploderat. Vi nöjer oss med det bästa.
Leif GW Persson har skrivit en rad deckare som alla är både spännande och framförallt humoristiska. En huvudperson i Leif GW Perssons deckare är kriminalkommissarie Evert Bäckström. Kommissarie Bäckström är en lätt försupen mutkolv som dessutom är extremt reaktionär. Han betraktar polisens medvetna satsning på att få in kvinnor och invandrare i poliskåren som rena vansinnet. Enligt Bäckström har blattar och kåta kärringar ingenting att göra inom polisen. Själv betraktar Bäckström sig som en riktig polis, till skillnad från övriga. På ett mästerligt sätt blandar Leif GW Persson spänning, allvar och inte minst humor. Det finns en rad romaner att välja mellan. Varför inte börja med Den som dödar draken?

Thomas Bodström fd justitieminister har även han slagit sig på deckarförfattandet. Vi kan omedelbart konstatera att Bodström är betydligt mer lyckosam som författare än som politiker. Han har hunnit med tre deckare. Den första Rymmaren, sedan Idealisten och den senast utgivna Lobbyisten. Dessa deckare är alla präglade av spänning och humor. De utspelar sig i den politiska hetluftens miljö. Riksdagen och Rosenbad. Det är alltså miljöer som Bodström känner mycket väl. Detta ger hans böcker en extra krydda. Dessutom visar han en stor distans till sig själv när han skriver om sig själv i tredje person. Han kan tex skriva ”Den där Bodström var en mycket olycksalig man som minister”. Man kan faktiskt genom hans böcker spåra att han noterat den kritik han ofta och helt berättigat fått utstå. När han beskriver den moderate justitieministern Gerd Lundin är han helt suverän. Bodströms böcker bör läsas i den ordning de kommit ut. Handlingen i bok 2 bygger lite på vad som hände i bok 1. Böckerna platsar bland övrig semesterläsning.

Henning Mankell mästaren bland mästare har genom romanen Den orolige mannen avslutat sin serie om kommissarie Kurt Wallander vid Ystadpolisen. Detta har Mankell gjort genom att erbjuda oss läsare ett verkligt mästerverk sannolikt det bästa som skrivits om Kurt Wallander. Då skall vi ha i minnet att han tidigare har skämt bort oss läsare med det ena mästerverket efter det andra. För att nämna två, Danslärarens återkomst och Kinesen.
Den som ännu inte har läst Den orolige mannen har missat en del av svensk litteraturhistoria.

Jan Guillou har givit ut sina memoarer under titeln Ordets makt och vanmakt. Själv blir jag ofta störd av Guillous enorma självgodhet. Han verkar betrakta sig själv som det nav jorden cirkulerar kring. Boken ordets makt och vanmakt är en intressant läsning för de som vill fördjupa sig i och kanske förstå de svenska maoisternas 70 tal. Ganska brutalt avslöjar han de svenska maoisternas extremt reaktionär åsikter. Jan Myrdal som efter sin bok Rapport från en kinesisk by (en bok som inte rekommenderas då den är att betrakta som oläslig) fick kultstämpel inom den svenska maoismen. Hans ord blev därför lag. Guillou beskriver hur Myrdal gick till storms mot Guillou/Bratt efter deras IB avslöjande. Myrdal menade att avslöjandet var ett sätt att understödja socialimperialismen. Dvs Sovjet. Myrdal såg därför till att Guillou fick sparken från Folket i Bild/Kulturfront.
Den som har intresse av den svenska rödvinsvänstern under 70 talet får en behållning av boken annars är det tveksamt.

För den som inte nöjer sig med annat än politisk dynamit som semesterläsning vill vi varmt rekommendera två amerikanska författare.

Upton Sinclair 1878 – 1968 gav ut inte mindre än 90 romaner. Böcker där han i detalj avslöjade kapitalismens barbari. I stort detta alla hans böcker har blivit klassiker. För att nämna några titlar nämner vi Hur man gör dollars, Olja, Vildmarken.
Sinclair beskriver bland annat hur man på Fordfabriken bekämpade alla som försökte bilda fackföreningar. Det gick så till att Henry Ford som var bästa vän med delstats guvenören fick honom att frisläppa de fångar som var dömda för massmord, notoriska våldtäktsmän och övriga psykopater. Ford inhägnade därefter fabriksområdet och gjorde det därmed till privat område. Därmed gällde inte USA;s lagstiftning inom området. De frigivna fångarna anställdes därefter som fabriksvakter. De blev utrustade med uniform, batong, revolver och obegränsad tillgång till sprit. Deras arbetsorder var att gå runt fabriken och lyssna och så fort de hörde ett samtal som kunde tolkas så att någon talade positivt om fackföreningen så skulle vederbörande omedelbart slår ihjäl, vilket också skedde. Den amerikanska arbetarrörelsen kunde på så sätt rent fysiskt utrotas. Den som läser Upton Sinclair utan att känna stark sympati med kommunisterna saknar empati.

Albert E Khan 1912 – 1979 blev 1938 medlem i USA;s kp och skrev tillsammans med Michael Sayers det odödliga verket Den stora sammansvärjningen. Boken utkom 1951 på arbetarkulturs förlag.
I boken har författarna sammanställt mängder med officiella dokument som alla visar hur världens imperialistiska länder med USA i spetsen slöt sig samman för att tillsammans med de vita i Ryssland bekämpa Den stora Oktoberrevolutionen. Genom att författarna hela tiden hänvisar till officiella dokument blev boken den mest hatade av alla böcker av borgarklassen samtidigt som den blev älskad av världens arbetarklass.
Boken beskriver hur man lurade arbetare att ta värvning i USA: arme för att åka till Europa för att rädda världsfreden. När soldaterna upptäckte att de var i Ryssland och slogs mot socialismen blev det problem inom armen. Ett problem som armen bemötte med terror mot de egna soldaterna där mord och tortyr var vanligt förekommande. Boken är lika aktuell i dag som 1951. Läs den.

Att gå in på närmaste bokhandel för att köpa Upton Sinclair eller Albert E Khan är nog inte lätt. Ett välsorterat bibliotek eller ett seriöst bok antikvariat är nog vad som gäller. Skulle det visa sig vara besvärligt så uppmanas ni att inte ge upp. Varje sekund av sökande betalar sig hundrafalt.

Lars Lundberg

”Vi alla, tiotusentals människor som demonstrerar i Aten uttrycker än en gång vårt radikala motstånd till de brutala åtgärder mot arbetarrörelsen som vidtagits av den socialdemokratiska regeringen. Åtgärder som radikalt upphäver de landvinningar som vi åstadkommit under decennier av kamp gentemot monopolkapitalet.

Vi fortsätter orubbligt vår klassorienterade kamp med krav från den klassorienterade fackföreningsrörelsen i vårt land som uttrycks och representeras av PAME och samlar tusentals arbetare i sina led från olika fackföreningsorganisationer.

I denna tid och i många andra europeiska länder utvecklas de arbetandes kamp  mot sina respektive regeringar. Vi uttrycker vårt stöd och solidaritet med dem. Här är några gemensamma slutledningar framkommer ur denna kamp:

1. Arbetarklassen i alla europeiska länder upplever en enad genomarbetad strategi från de monopolistiska kapitalen. Denna strategi syftar inte enbart till att överföra alla konsekvenserna av kapitalismens kris på arbetarklassen utan framför allt till  att säkra den långsiktiga lönsamheten genom det totala avskaffandet av all arbetsrätt och genom en ökning av exploateringen. Vi möter den mest brutala och koordinerade paneuropeiska attack och våldsamma ansträngning från varje enskilt kapitalistland för att  säkra lejonparten åt sig själv. Denna tävling kommer att åstadkomma nytt lidande för alla människor.   
2. Regeringarna, endera neoliberala eller socialdemokratiska tillämpar samma hårda metoder. De uttrycker ett gemensamt intresse.
3. Landvinningar och fundamentala rättigheter som åstadkommits genom hård kamp, blod och uppoffring börjar nu avskaffas med ursäkt om att ”få ett slut på krisen”, en kris som föddes ur den kapitalistiska anarkin och dess enorma profiter. Det är en djup kris som ger uttryck för kapitalets historiska gränser, ett system vars rötter och arv föder massarbetslöshet, fattigdom, krig och förtryck.
4. EU- Europeiska Unionen har bevisats vara en union för kapitalister. Det är en union som tillsammans med den Internationella Valutafonden IMF och regeringar formar en koalition som berövar folket dess rätt till ekonomiska medel.
5. Europafacket bevisar ständigt att det inte är en fackföreningsorganisation, däremot en byråkratisk personalstab som huvudsakligen stöder Europaunionens strategi. Ansvaret hos dessa krafter för att de har nedrustat arbetarrörelsen genom sin försoningspolitik med kapitalet, klassamarbete och genom underkastelse är enormt.

Kära kollegor,

Huvudprioritetén är att möta dagens aktuella situation med en samordning av alla europeiska militanta fackföreningar och alla Europas arbetare.

I dag behöver vi mer än förut:

- Internationalism och arbetarsolidaritet

- Koordination av den militanta fackföreningsrörelsen

- Enad klassorienterad kamp och gemensamma mål

   i alla länder inom Europazonen.

Bakslagen inom social säkerhet, arbetsförhållanden, allmän hälsovård, utbildning, privatiseringen inom alla sektorer, massarbetslöshet, permanent förminskning av löner och pensioner. Med dessa bakslag försöker det kapitalistiska systemet att förstärka sig självt, genom att döma arbetare till arbetslöshet och degradering. Kvinnor, ungdomar och tonåringar kommer att få betala ett högt pris.

Kära arbetare i Europa,

Vi kan inte vänta! Våra insatser måste samordnas!

Vi grekiska arbetare, arbetslösa människor, immigranter, kvinnor, ungdomar och pensionärer uttrycker vår solidaritet med människorna i Spanien, Portugal, Danmark, Italien, Rumänien, Frankrike, med alla arbetare i alla de länder som går ut på gatorna och demonstrerar.

Vi uttrycker vår internationalism till alla europeiska arbetare som besegrar- lämnar bakom sig – det underkuvande, byråkratiska europafackets ledarskap och finner nya stigar med nya militanta, ärliga fackföreningar som organiserar vår motattack.

 Målet för vår kamp måste vara en motattack till de handlingar som motarbetar arbetarrörelsen. Denna politik får inte genomföras.

 Vi måste kräva åtgärder som kan möta det moderna behovet för befolkningen.

Vi måste hjälpa arbetarklassen i Europa att förstå att kapitalismen inte är vår framtid.

Vi kämpar för att avskaffa människans exploatering av människan.”

PAME kommer att fortsätta med sina insatser för att koordinera våra krafter för en gemensam kamp. Vi föreslår ett möte inom en nära framtid i Aten eller i något annat europeiskt land.

Från Greklands Kommunistiska Parti torsdagen den 1 juli 2010

Tio tusentals strejkande deltog 23/6 i demonstrationerna organiserade av Alla Arbetares militanta Front (PAME) i Aten och i 60 städer över hela Grekland. De strejkande förklarade att de inte kommer att förbli passiva åskådare när deras rättigheter slaktas, inte heller falla in i fällan av det ”mindre onda” bestående av fackföreningsledarna i GSEE och ADEDY. De strejkande demonstranterna från PAME trotsade hindren uppsatta av regeringen, arbetsköparna och den gula fackföreningen tillsammans med andra mekanismer t.ex. media. Det arbetande folket, småföretagare och ungdomar protesterade mot socialdemokraternas barbariska politik, mot EU och IMF som stöds av partierna i NF och LAOS. Strejkvakter övervakade ett flertal fabriker och arbetsplatser över hela landet.

Än en gång ockuperades den centrala hamnen i Pireus. Strejken organiserades av sjömännens fackföreningar och förklarades som olaglig av kapitalets tribunal. Å andra sidan sände skeppsägarna och deras besättningar överlagt turister till hamnen, fastän de visste att en planerad strejk skulle äga rum. Detta för att kunna använda turisterna som ett medel för att bryta strejken. Under 24 timmar, fram till slutet av strejken lämnade inte ett enda skepp hamnen eftersom det fanns en enorm solidaritet med de strejkande och trots den pågående kapitalist- propagandan som hävdar att ” PAME avskaffar lagliga och och rättsliga institutioner.” Kapitalet är speciellt störda av slogan ”Lagen är arbetarnas rätt” och av den anledningen använder de alla smutsiga medel för att baktala kampen och hävdar att PAME skadar turismen genom sina strejker, utan att nämna de drastiska nedskärningarna av de arbetandes inkomster.

Än en gång fungerade GSEE och ADEDY som strejkbrytare genom att inte deltaga i strejken.

Aleka Papariga, Generalsekreterare i CK för KKE gjorde följande uttalande angående demonstrationerna i Aten:

”Vi har alla att välja mellan fatalistens underkastelse inför makten och en utbredd misär eller en motattack med mod, uthållighet och kamp för social och folklig välgång.”

Framgången efter strejken den 23 juni påvisar legalitet för upptrappningen av kampen och föresatsen inom organisationen om en ny strejk organiserad av PAME den 29 juni mot regeringen, EU och IMF angående löner, kollektiva arbetsavtal, socialförsäkringar och arbetsrättigheter.

Genom denna enorma dominans bestämmer därför de borgerliga medierna  vilka frågor som skall diskuteras. Med jämna mellanrum planterar man därför sk ickefrågor som skall diskuteras på ledarplats och i TV sofforna. Ett exempel på en sådan ickefråga är pratet om att kvotera in kvinnor i börsbolagens styrelser. Precis som att Bonnier ger ut fler arbetarromaner därför att förlagsdirektören är en kvinna, Eva Bonnier. På samma sätt bestämmer man vilka frågor som inte skall diskuteras. Man har tex bestämt att slopandet av den allmänna värnplikten för att införa en yrkesarme inte skall diskuteras, vilket det inte heller görs. För arbetarrörelsen har det alltsedan 1901 betraktats som en demokratisk säkerhetsventil med en värnpliktsarme.

Alla krafter som verkar mot denna politiska fördumning av arbetarklassen måste stödjas. Tidskriften Riktpunkt är en del av den kraft om än liten som står emot den politiska fördumningen av arbetarklassen. Detta garanteras av tidskriftens socialistiska målsättning.

Då det ligger i Byggnadsarbetarnas omedelbara intresse att den socialistiska ide traditionen inte försvinner föreslår jag att avd 26 anslår ett bidrag på 6000 kronor till Riktpunkt.

Bidraget sätts in på plusgiro 4215384 – 1

Lars Lundberg

En framställan som en enig avdelningsstyrelse beslutade att bifalla, den 24:e juni.

2010-06-23

kl. 01.47

Den landsomfattande hamnblockaden av gods till och från Israel är igång
- Ett tiotal containrar försatta i blockad i Göteborg inatt

————————————–

Vid midnatt, klockan 00.00 den 23:e juni, trädde Svenska
Hamnarbetarförbundets veckolånga blockad mot hantering av gods till och
från Israel i kraft. Den riksomfattande blockaden i landets hamnar, som
genomförs efter begäran om stöd från den samlade palestinska
fackföreningsrörelsen, är Hamnarbetarförbundets försök att bidra till de
internationella  påtryckningar för att förmå Israel att:
1. Häva blockaden av Gaza.
2. Tillåta en oberoende, internationell utredning av vad som hände vid
Israels bordning av den s.k. Frihetsflottiljen, då 9 människor sköts ihjäl.

I Göteborgs hamn inleddes blockaden utan några komplikationer. Ett tiotal
containrar, både israelisk import och export, identifierades omedelbart i
containerterminalen. Samtliga har nu avskiljts och kommer att stå orörda i
Göteborgs hamn tills dess att blockaden avslutas klockan 24.00 den 29:e
juni.

- Allting har gått mycket lugnt tillväga och jag tror att det kommer att
fortsätta så hela vägen fram till nästa onsdag, säger Peter Annerback,
ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundets avdelning 4 (Hamn4an) och
ledamot i förbundets Verkställande Utskott, i en sen kommentar.

- Vi har ju ingen konflikt med hamnarbetsgivarna och om någon
‘konfliktsmittad’ container skulle innehålla exempelvis viktig medicinsk
utrustning, så kommer vi också att utfärda dispens, fortsätter Annerback.

- Vi har identifierat mer gods på väg från eller till Israel än vi räknat
med. Vi utgick från godsflödet skulle vara lägre med tanke på att
stridsåtgärden varit utannonserad i tjugo dagar, säger Hamn4ans
förtroendeman Erik Helgeson.

- Vår förhoppning är ju att vår aktion kan vara ett av många
gräsrotsinitiativ som håller världens uppmärksamhet riktad mot de 800 000
barn som lever i det isolerade Gaza. Den palestinska civilbefolkningen
måste få bygga upp ekonomin, infrastrukturen och fritt samverka med resten
av världen. Gaza-kriget och Israels brutala blockad har omöjliggjort allt
detta i över tre år nu, avslutar Helgeson.

Svenska Hamnarbetarförbundet har i två artiklar redovisat
bevekelsegrunderna för fackföreningens blockad av israeliskt gods:

Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/18/internationell-hamnblockad-till-stod-for-gazas-civilbefolkning

Dagens ETC:
http://etc.se/30568/vi-kommer-inte-att-sta-ensamma/

Vi kommunister är vana vid att inte få deltaga i samhällsdebatten och blev därför inte särskilt uppbragda över att intervjun inställdes. Vi väljer därför att i korthet publicera en fingerad intervju i egen regi.

– Vilken är SKP:s syn på monarkin?

SKP anser att monarkin måste avskaffas och ersättas med en republik. I sinom tid med en demokratisk och socialistisk folkrepublik.

Kapitalismen förutsätter liksom alla tidigare samhällssystem ett klassamhälle. Sverige har dessutom, i likhet med några andra nationer lyckats med konststycket att införliva monarkin- symbolen för envälde i sitt statsskick- i den ”borgerliga demokratin”. Detta är oförenligt med SKP:s övertygelse om hur ett demokratiskt och jämlikt samhälle ska vara konstruerat.

”I Sverige är alla lika inför lagen”. Detta gäller dock inte monarken, vilken står ovanför all jurisdiktion och således inte kan åtalas. Jämlikheten omöjliggörs av en enda person- den som innehar det högsta nationella ämbetet.

I en monarki förutbestäms ämbete och position utifrån börd. I stället för utbildning, talang, gåva, intresse och annat är monarkin uppbyggd på avel. Detta borde vara väsensfrämmande även för en s.k. borgerlig demokrati.

SKP anser att den franska revolutionen år 1789 under parollen frihet, jämlikhet och broderskap var ett historiskt framsteg. Tyvärr exporterade Frankrike förlängningen av monarkin till Sverige i form av greve Bernadotte. Sedan dess och mer än 220 år senare lever och lider vi alltjämt med densamma. Någon verklig samhällsdebatt och information om monarkins för- och (framför allt) nackdelar och dess avskaffande har aldrig förekommit.

I Sverige har ett av världens största museer upphöjts till statsbildning. I kombination med kapitalismen blir ”demokratin” än mer tydlig att kunna betraktas som en anomali eller möjligen parodi.

Kjell Bygdén
Internationella Utskottet SKP