ITUC (International Trade Federation Confederation) stödjer Israel

Israels regerings roll att stödja USA´s och Europas imperialister i mellanöstern i utbyte för deras stöd till den brutala ockupationen av Palestina är ett välkänt faktum över hela världen.

Trots att den inhumana blockaden av Gaza-remsan har lett till att tusentals massorganisationer över hela världen bojkottar Israel på varje sätt har en internationell fackföreningsorganisation – ITUC brutit mot denna bojkott.

Under ITUC´s sista konferens i Vancouver beskrevs palestiniernas kamp som extremism och valde som sin vice President (ordförande) en representant ur den israeliska fackföreningen.

Än en gång bekräftar ITUC att den står i imperialismens tjänst.

Det är också välkänt att ITUC avsätter stora penningsummor för att köpa fackföreningsmänniskor för att få deras stöd.

Arbetarna kan inte leva med illusioner. De måste kräva att deras respektive fackföreningar går ur ITUC nu för att gå med i den klassmedvetna fackföreningsrörelsen som representeras av den fackliga världsfederationen WFTU (World Federation Trade Union) sedan 65 år tillbaka.

PAME´s Sekretariat för Internationella Relationer 14.10.2010.

Fotnot (red. anmärkning): ITUC, på svenska internationella fackliga samorganisationen Tidigare FFI,  fria fackföreningsinternationalen. Alltså den reaktionära international som svenska LO tillhör.

Beslut av Europeiska fackliga mötet

Aten, Grekland den 17-18 september, 2010

Alla vi, som efter inbjudan av (den stridbara fackliga ”fronten”, red. anmärkning) PAME möttes och deltog i den europeiska fackliga mötet i Aten, uttrycker vår militanta solidaritet med arbetarklassen och det grekiska folket för den klass orienterade kamper de förde och fortsätter att föra mot de antipopulära åtgärder som infördes av regeringen i PASOK, med stöd av IMF, EU och EG-fördraget.

Vi hälsar PAME:s ledande roll i kampen, som på grund av sin strategi och taktik, belyser kärnan i krisen och dess lösning till förmån för det arbetande folket.

Vi hälsar och uttrycker vår solidaritet med kampen för alla arbetare i hela Europa, som kämpar för att de arbetande inte skall betala för kapitalets  kris.

Den kris som drabbar Europa och den kapitalistiska världen i allmänhet är en följd av den överproduktions kris som orsakas av kapitalets jakt och tävlan efter ökade profiter.

Krisen finns i alla europeiska länder och alla regeringar, antingen neokonservativa eller socialdemokratisk följer och tillämpar samma strategi. Krisens bördor vältras över på arbetarklassen, fattiga bönder och egenföretagare. De privatisera stora delar av den offentlig egendomen och ta bort kärnan i alla sociala erövringar.

I dessa kritiska och komplicerade förhållanden och i dessa allmänna angrepp på arbetarklassen, är den roll som en klassorienterad fackföreningsrörelse spelar ännu viktigare. Och i denna tid av kapitalets kris, är förekomsten av två olika linjer i den fackliga rörelsen uppenbar.

Å ena sidan finns raden av konsensus, kompromisser, underkastelse under konkurrenskraftens flagga, och lönsamheten för monopolen i varje land. Denna linje är enig med storfinansen och EU-byråkratin.

Denna linje, direkt eller indirekt stöder de åtgärder som EU och regeringarna vidtar för monopolen skall kunna upprätthålla sina vinster och inte förlora ett enda öre av sin profit. Detta är den linje som håller miljarder euro som skall ges till arbetsköparna, i namn av krisen, för att folk inte skall förlora sina jobb. Det är den linje som instämmer med noll i löneökningar och t.o.m. lönesänkningar. Det är den linje som säger att det är ok att avskeda vissa anställda för att rädda andra. Det är den linje som accepterar flexibla anställningsformer, arrangemang av arbetstiden i namn av att hålla nere arbetslösheten, etc. Detta är en linje som leder till nederlag för arbetarna. Denna linje är uttryckt i Europa, genom att de reformistiska fackföreningarna som samarbetar med Europeiska kommissionen, EU: s organ, arbetsköparnas organisationer och statliga organisationer. De fackliga organisationerna som är för social dialog, kompromisser och eftergifter.

Å andra sidan finns fackföreningar som följer inriktning av klassorienterade kamp, olydnad, motattack och organisation av kampen mot antipopulär politik, mot EU. Det är den linje som kämpar för social frigörelse av arbetarklassen, som vill störta exploatering av människan. Det är den linje som kämpar mot monopolen, mot multinationella företag, för arbetarna. En linje som vägrar acceptera att krisens bördor övervältras på arbetarklassen. Det är den linje som säger nej till uppsägningar. Det är den linje som säger ja till löneökningar, till varaktig, stabil och full sysselsättning, till 7 timmars arbetsdag, 35-timmars arbetsvecka, 5-dagars arbetsvecka, säger ja till en minskning av pensionsåldern, ja till offentlig, gratis utbildning och hälsa. Det är den linje som säger nej till privatiseringar, det är den linje som uppmanar till kamp genom massiv och starkt olydnad.  Olydnad mot EU: s alternativ som kan ge rättvisa åt negationen av det irländska folket och Frankrike, som fanns i folkomröstningarna i dessa länder. Det är den linje som kämpar för att avsluta imperialistiska krig.

Vi har en absolut skyldighet att bidra till denna kamplinje, för att en massiv klassorienterade kamp över hela Europa utvecklas och samordnas. I denna riktning vi måste organisera kampen för vardagliga problem, att avslöja deras orsaker.

Baserat på allt som vi beslutar:
1. Att fortsätta och att utveckla våra kontakter och möten, i syfte att bättre samordna och mer aktivt utveckla de militanta krafterna i Europa.
2. Anordna en gemensam demonstration-protest vid huvudkontoret för ECB, i Frankfurt,Tyskland, och Europeiska kommissionens huvudkontor i Bryssel, Belgien, 2010.
3. Att organisera tre sektoriella möten inom livsmedelssektorn, transportsektorn och kommunikationer med huvudmotivet: ”utvecklingen i sektorn mot den politiska privatisering” under 2011.
4. Att samarbeta och delta i initiativ från World Federation of Trade Unions, och att främja principerna om klassorienterade kamp och att agera tillsammans med Europeiska regionala kontor i WFTU.

Ännu ett nytt fall av lönedumpning avslöjas

Den 22 juli skördade Oksana Bondarchuk isbergssallad i tolv och en halv timme. Det gav henne 160 kronor i handen eller en timlön på strax över 12 kronor. För de utländska skördearbetarna hos Anrol i Degeberga var detta en vanlig arbetsdag, rapporterar Kristianstadsbladet.

Avslöjanden var så grava att varuhuskedjor reagerat, dessa säger sig använda en uppförandekod som tagits fram för att tillämpas i låglöneländer, men konstaterar samtidigt det faktum är att det blir allt mer aktuellt med de här frågorna även i Sverige.

– Lantarbetarna organiseras av Kommunal, vi får hoppas att de uppträder lika snabbt och koncist som Byggnads för att slå tillbaka angreppen på de svenska kollektivavtalen. Det är också ett gott exempel på den arbetskraftsinvandring som högerreaktionärer förespråkar, säger Daniel Nilsson från SKP.

SKP: Bemanningsföretagen har inte på arbetsmarknaden att göra

Bemanningsföretagen är i blåsväder igen. Samtidigt så säger allt fler företag upp sina anställda och hyr sedan in personer från bemanningsföretag.
– För den som kan sin historia är det svårt att inte se parallellen till forna tiders daglönare som användes för att pressa löner och villkor på arbetsplatserna, säger SKP:s facklige sekreterare Lars Lundberg.

Att bedriva bemanningsföretag i Sverige blev tillåtet i början av 1990-talet. Antalet anställda inom bemanningsbranschen har mer än fördubblats i Sverige de senaste tio åren.

Det var 1992 som den borgerliga Bildt-regeringen väckte förslag om att den internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nummer 96 skulle sägas upp eftersom den ansågs ”överspelad och inte efterlevdes i omvärlden”. Statligt monopol på arbetsförmedling var inte heller, enligt en dom i EG-domstolen (våren 1991), förenligt med Romfördraget. Uppsägningen av ILO-konvention 96 trädde i kraft i juni 1993.

Även SAP positiva
Därefter uttalade ett stort antal socialdemokrater sig positivt om lagändringen. Björn Rosengren, som bland annat har varit näringslivsminister, var en av dessa och ansåg att bemanningsföretagen inte ersatte fasta jobb utan skapade tvärtom nya. Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg invigde 1996 en privat arbetsförmedling och sade vid tillfället att: ”Det är nyttigt med konkurrens. Etableringen av en privat arbetsförmedling innebär en utmaning för den offentliga arbetsförmedlingen.”

Riskerade att sparkas
Under sommaren har bemanningsföretagen återigen diskuterats i pressen. TV4-nyheterna rapporterade i slutet av juli att bemanningsföretaget Student Consultings anställda på ett av Coops centrallager hotades med att omedelbart få sparken om de inte jobbade 25 procent snabbare än den ordinarie personalen. Företeelsen kallade Student Consultings ledning för en enskild medarbetares misstag i kommunikationen. Efter ovan nämnda reportage har fler arbetare trätt fram och berättat hur de blivit behandlade av företaget. Händelsen är bara en i raden av skandaler med bemanningsföretagen den senaste tiden. Smålandsposten i Älmhult skrev några dagar senare, den 27 juli, att facket på Ikea ilsknar till över deras sommarjobbstaktik:

– Först spådde Ikeas lager en dyster flödesprognos och anställde inte en enda sommarvikarie i år. Men nu tar de in förstärkning från bemanningsföretag i stället. Skarp kritik riktas från facket som anser att det är en medveten strategi.

Lars Jarslet, ombudsman på Handels i Växjö, var alltså inte nådig i sin kritik mot Ikeas agerande:

– Så här gör ledningen för att undvika återanställningsrätt för uppsagd lagerpersonal. Vår uppfattning är att de medvetet väntat tills las-tiden löpt ut. De borde ha förstått att det fanns ett behov redan innan bemanningspersonalen togs in.

- Man kan ju fråga sig varför inte de som sparkats duger längre. Nu tvingas de som varit lojala mot företaget se sig bli ersatta av bemanningspersonal. De har inte fått någonting tillbaka och det är illa, sade Lars Jarslet till Smålandsposten.

Flexibilitet
Ett av arbetsköparnas återkommande argument för att öka antalet anställda via bemanningsföretag är att ”klara flexibiliteten”. Det argument användes till exempel när Euromaint Rail i slutet av förra året sa upp samtliga 91 anställda vid sin ombyggnadsverkstad i Malmö och ersatte dem med personal från bemanningsföretag.

– Man ska se det som en organisationsförändring, inte ett varsel. Vi organiserar oss för att klara flexibiliteten som behövs för att klara perioder med sämre orderingång, sa vd Mats Önner till SVT Sydnytt.

Kommunisterna motståndare
Att bemanningsanställda kan sägas upp från den ena dagen till den andra och sätta gällande turordningsregler ur spel, är ett allvarligt problem, menar SKP:s facklige sekreterare Lars Lundberg. Behovsanställningar som innebär att arbetsköparna ringer när de anser sig ha be­hov, är också ett problem – inte bara i bemanningsbranschen, menar han.

– De arbetande tvingas leva i ovisshet om arbetsköparna tänker ringa på morgonen eller inte. Just denna anställningsform – ”ring- och springvikariat”- har ökat kraftigt sedan i början av 1990-talet, säger Lars Lundberg.

”LO-ledningen svek”
Inför de nyligen avslutade avtalsförhandlingarna gjorde LO ett stort nummer av att frågan om bemanningsföretagen skulle bli en av avtalsrörelsens huvudfrågor.

– LO sade sig ha fått mandat från medlemmarna att ta bort denna avart från arbetsmarknaden. När avtalsförhandlingarna blev klara, visade det sig att förbunden med olika skrivningar inte på något vis avtalade bort det gift som bemanningsföretagen utgör, säger Lars Lundberg och tydliggör att de nya avtalen slöts förbundsvis och att LO bara hade rollen som åskådare.

– LO å sin sida förklarade sig helt nöjd med de nya förbundsavtalen. Det är därför helt korrekt att hävda att LO och de olika förbunden å det grövsta svek sina medlemmar.

Det går heller inte att bortse ifrån att det i år är valår och Socialdemokraterna inte önskar någon klassmässig debatt i valrörelsen, menar Lars Lundberg.

– Det hela blir tyvärr rent skrattretande när de olika förbunden i respektive fackpress presenterar de nya avtalen som en stor seger. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Fredrik Jönsson

Fakta: Stor omsättning

Över 100 000 personer var anställda i bemanningsbranschen någon gång under 2009, enligt arbetsköparorganisationen Bemanningsföretagen. Den hävdar att omsättningen i branschen var 16 miljarder kronor 2009, och då var omsättningen för de 35 största företagen 13,5 miljarder kronor. Ett av arbetsköparorganisationens mål är, enligt deras verksamhetsberättelse från i år: ”Bemanningsföretagen skapar en rörlig och utvecklad arbetsmarknad och siktar på att tre procent av alla anställda arbetar på ett bemannings-, omställnings- eller rekryteringsföretag.”

Fortsättning på Byggnads 15:e kongress

Lars Lundberg.

Organisationsutredningen 2010, OU 2010, handlar formellt om hur Byggnads i framtiden skall vara organiserad, frågan har dock en djupare innebörd, den handlar om demokratin och hur medlemmarnas inflytande och makt i förbundet skall garanteras i framtiden. OU2010 var väntat bli den stora frågan under kongressen men förbundsstyrelsens förslag antogs efter en relativt kort debatt med ett 20-tal deltagare. Det var enbart smärre ändringar och tilläggsförslag som tillfördes. Förslaget innebär att Byggnads skall organiseras i 11 regioner från år 2012.

SKP:s facklige sekreterare, tillika byggnadsarbetare, Lars Lundberg yrkade bifall till förslaget.  Lars uppfattning var att det inte är en huvudfråga för förbundet om man har avdelningar som tidigare eller regioner. Det som är viktigt att fråga och belysa är hur medlemsdemokratin kan garanteras. Alla medlemmar, arbetande, arbetslösa, sjuka, studerande måste garanteras rättigheten att besöka ett medlemsmöte och där kunna lägga förslag. Förslag som garanterat skall leda till ett seriöst bemötande samt att förslagen lyfts upp till högre nivå.

Kan medlemsdemokratin garanteras ser vi inget hinder för att avskaffa avdelningarna och ersätta dem med regioner.

Däremot är vi helt klara över att organisationsutredningens arbete inte kommer att leda till fler aktiva medlemmar. Den kris vårt förbund liksom övriga LO förbund befinner sig i med allt färre aktiva medlemmar är inte ett organisatoriskt problem och kan därför inte lösas med organisatoriska åtgärder. Det är ett ideologiskt problem. Våra fackliga ledningar saknar helt en framtidsstrategi. Man vet inte vad man vill med framtiden. Man är helt upptagen med att lösa problemen i den tur de kommer upp på bordet. Ett alldeles uppenbart problem i detta sammanhang är Lavaldomen som i sig är ett dråpslag mot Byggnads och kollektivavtalen.

Byggnads kongress beslutade också att Byggnadsarbetarförbundet skall verka för att karensdagarna i A-kassan skall slopas, i strid mot förbundsledningen som ansåg att det var en för dyr reform i nuläget.

Valberedningen fick se sitt förslag till andre förbundsordförande förkastas, istället valdes Johan Lindholm från Byggettan i Stockholm. Johan Lindholm nämnde i sin presentation att han tror på Europa, för byggnadsarbetarnas skull får vi hoppas att han inte ställer Europa synonymt med kapitalets EU och den byråkrati som de har byggt omkring sig, för av dessa är det allt för många av i de fackliga ledningarna.

Mona Sahlin hade äran att dela ut Byggnads kulturstipendier.  Byggnads delar ut stipendier på 220 000 som i år gick till musiker främst inom den klassiska genren, men även en del bildkonstnärer.

Den politiska delen av Mona Sahlins tal var ett traditionellt valtal där den borgerliga regeringens politik med all rätt brännmärktes. Och ingen kan väl ha undgått det orättfärdiga i den borgerliga politiken, knappast byggnadsarbetarna heller. Den enkla lösningen var välj socialdemokrater. Några nya idéer som skulle bära upp den politik oppositionen vill föra innehöll inte talet. Huvudbudskapet är, vi kan föra en bättre borgerlig politik än borgarregeringen, vi skall göra den rättvisare. För det belönades hon rikligt genom att byggnads kongress överlämnade en check på 1 miljon kronor till socialdemokraternas valfond. Sen påstod hon att socialdemokraternas motto alltid varit ”Åt var en efter förmåga och åt var en efter behov”, det har nog varken vi eller byggnadsarbetarna märkt.

Kongressen har en del internationella gäster, bl.a. från Sydafrikas byggnadsarbetare.

Byggnads 15:e ordinarie kongress

I dag inleddes Byggnads 15:e ordinarie kongress. Kongressen inleddes med ett hälsningsanförande av dess ordförande Hans Tilly och ett omfattande kulturprogram, dessutom de sedvanliga formalia.

Hans Tilly var också föredragande för Byggnadsarbetarförbundets verksamhetsberättelse.

I verksamhetsberättelsen framförde han berättigad kritik mot den borgerliga regeringen för deras forcering av den sociala nedrustningen som genomförts, det är den politik som har sina inspiratörer i kapitalets EU. Det borde knappast förvåna någon som Tilly, han har ju varit en varm anhängare av kapitalets EU och att tro kapitalet och arbetarklassen har samma syften och intressen med EU visar snarare på en till gränsen straffbar naivitet . Tydligt blev det när han berörde det nederlag Byggnads fick genom Lavaldomen där han ansåg sig lurad eller förd bakom ljuset av de som vid EU inträdet påstod att den ”svenska modellen” inte skulle ifrågasättas. Som god socialdemokrat, han ingår i dess partistyrelse, så utelämnade han naturligtviss vilka som stod för lurendrejeriet och påstod att socialdemokraterna efter en eventuell valseger skulle ha förmåga att ändra på följderna av Lavaldomen. Det kan väl närmast beskrivas som ett försök att upprepa det magiska reptricket.

Vad det gällde valet var Tillys uppfattning att det viktiga var att vi fick en ny regering, de flesta byggnadsarbetare skulle säkert hellre önska sig en ny politik.

Byggnadsarbetarförbundet står inför många utmaningar inom de närmaste åren där förmodligen den organisationsutredning som kongressen skall behandla blir en viktig fråga. Den handlar om hur facket skall möta framtiden och utveckla medlemmarnas aktivitet och demokratiska inflytande på sin egen organisation.

SKP organiserade träff för kommunalare

Nu har SKP genomfört den första träffen för kommunalare. Den genomfördes den 23 maj i Stockholm. Det togs viktiga beslut som entydigt pekar framåt, berättar Lars Lundberg från SKPs fackliga utskott.

– Vi skrev ned en lista som är första grunden till ett nätverk för kamraterna i kommunal, säger Lars Lundberg.

Temat på första numret av broschyren ”Kommunal-kommunisten” (namnet är inte bestämt än), som ska framställs, blir frågan om välfärden ska vara till för alla eller bara ett fåtal.

Avtalsrörelsen allt märkligare

Den avtalsrörelse som nu pågår och som för en del LO förbund redan är avslutad blir allt märkligare för varje dag.

I november 2009 spikade LO centralt de krav som de olika förbunden skulle driva gemensamt i avtalsrörelsen. I dessa krav framhöll man att i pengar skulle det nya avtalet ge ca 540 kr per månad samt att man spikade en låglönepott på 140 kr. Dessutom beslutade man att lyfta upp de enorma problem som var och är förknippade med bemanningsföretagen, vilka är ett verksamt vapen för arbetsköparna att kringgå LAS. Vidare beslutade man att de sk industriförbunden skulle förhandla klart först för att sätta ”märke” för de andra förbunden.

I LO:s ursprungliga krav framgick också att man strävade efter ett ettårsavtal. Fördelen med korta avtalsperioder är att man då får en möjlighet att skriva nya avtal utan att förbunden är bundna av fredsplikten. I den strategin ingår att om arbetsköparna vill ha längre avtalsperioder så blir det något man kan gå med på under förutsättning att det kostar för arbetsköparna.

Under samma period hävdade Svenskt Näringsliv att avtalet måste bli ett 0 avtal.

När så avtalsrörelsen inleddes mellan industrins arbetare och tjänstemän med dess motpart Teknikföretagen splittrade Teknikföretagen upp arbetare och tjänstemanna facken genom att skriva ett separatavtal med industrins tjänstemän genom att teckna ett avtal med Unionen.

IF-Metall tecknade sedan ett 2 års avtal som ger metallarbetarna ett lönelyft på 392 kr/ mån eller i procent 2,6%. Samtidigt som SCB beräknar att inflationen under samma period blir 2,1%. Dessutom valde IF-Metall att förlänga det lönesänkningsavtal på 20% man tidigare tecknat att gälla fram till 31/10 2010. Frågan om bemanningsföretagen löste Metall genom att genom ett nytt avtal förstärka LAS genom att uppsagda metall-medlemmar  under de första 6 månaderna inte får ersättas av personal från bemanningsföretag. Metall skrev alltså under ett avtal som inte på något sätt kan betecknas som något annat än ett 0 avtal och därmed ett lönesänkningsavtal.

Avtalet har väckt avsky och bestörtning bland många metallare och metall i Västerbotten krävde därför att avtalet måste ut på medlemsomröstning innan det skrevs under. Ett krav som Metalls avtalsråd bestämt avvisade.

Efter metallavtalet har flera andra förbund tecknat avtal med liknande innehåll. Byggnads har tecknat ett nytt avtal som i pengar ger den enorma löneökningen med 1 krona och 60 öre per timme eller i månad räknat 260 kronor. Frågan om bemanningsföretagen som inom byggbranschen är ett jätte problem löstes på så vis att inhyrning av personal som beräknas vara mer än 5 veckor måste förhandlas. Total kapitulation alltså.

Samtidigt som allt detta skett har fackförbundet Pappers som ingår i industrigruppen, den grupp som enligt LO alltså först skall vara klara med sina förhandlingar innan de övriga förbunden börjar sina förhandlingar, den 16 april tagit ut sina medlemmar i strejk. Anledningen till detta är enligt pappers förbundsledning att det förslag till avtal man fått är ett lönesänkningsavtal samt att frågan om bemanningsföretagen inte är löst. Uppenbart är att Pappers förbundsledning förstått det som övriga förbundsledningar inte förstått.

Så här långt kan man därför säga att hela det upplägg LO lade upp inför avtalsförhandlingarna har krackelerat och arbetsköparna har vunnit allt som går att vinna. LO:s klassamarbets politik har uppenbarligen nått till vägs ände.

Lars Lundberg

Facklig sekreterare SKP

Avtalsrörelsen: ”LO har garanterat arbetsfred”

Kommentar. Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Den förre och evige finansministern Gunnar Sträng formulerade det hela med att konstatera att det som var bra för företagen också var bra för nationen. Utifrån detta har man genom åren alltid bedrivit avtalsförhandlingar. Det har också fungerat relativt bra. LO har garanterat arbetsfred, och i gengäld har man tecknat avtal med varierande innehåll med förbehållet att avtalen aldrig får bli ”oansvariga” och med det har man menat att avtalen inte får äventyra industrins konkurrenskraft. Detta har blivit modell och är bakgrunden till den förhandlingsordning vi vant oss med. Industriförbunden skall först teckna avtal för att sedan bli riktmärke för de övriga förbunden inom LO. Så har det inte blivit i den avtalsrörelse som vi just nu upplever.

Industrins arbetsköpare Teknikföretagen slöt ett avtal med tjänstemännen inom industrin och lämnade LO förbundens industriförbund vid sidan om. Därigenom splittrade man upp enigheten mellan tjänstemän och arbetare. Att Teknikföretagens agerande inte beror på slumpen eller andra tillfälligheter kan vi lugnt utgå ifrån. Den tidigare samförståndsanda som rått mellan LO och Svenskt Näringsliv har byggt på ömsesidig respekt för varandra. Så är det inte längre. Wanja Lundby-Wedin och LO framstår alltmer som fullkomligt tandlösa tigrar. Varför, frågade sig säkert Teknikföretagens ledning, skall vi samarbeta när vi själva kan bestämma. I de nu pågående förhandlingarna sitter därför IF-Metall med svarte Petter på hand och tvingas se hur de andra LO förbunden går vidare. Handels förhandlare Tommy Tillgren konstaterade att LO:s industriförbund sitter i vägen, och än mer märkligt är att han får fullt medhåll av Dag Klackenberg från handelns arbetsköpare. Det är inte på något sätt osannolikt att vi nu bevittnar slutet på den förhandlingsordning vi vant oss vid. Svenskt Näringsliv har ju den bestämda uppfattningen att centrala förhandlingar är av ondo och måste upphöra. Man menar att förhandlingarna skall ske direkt på företagsnivå och utan inblandning från vad man kallar tredje part, dvs facket. Detta skulle kunna vara skäl till att LO ledningen drabbades av sömnlösa nätter, men så är det inte. Lika lite som LO ledningen kan tänka sig att mobilisera medlemmarna för en kraftig offensiv för att försvara och utveckla arbetarnas intressen på samhällslivets alla områden.

För den svenska arbetarklassen är det mycket oroande med det som sker. Flyttar arbetsköparna fram sina positioner innebär det med automatik att arbetarklassens positioner försämras. Dessvärre är det också så att vi arbetare har den ledning vi förtjänar. Det är en förbannelse för arbetarklassen att vi i vårt land har ett alltför svagt kommunistiskt parti. Den som tvivlar ombeds att studera situationen i Grekland.

Lars Lundberg

Handelsanställda är taggade för påskstrejk

Kampviljan är hög hos de handelsanställda Riktpunkt talat med.

Förhandlingarna mellan Handelsanställdas förbund och Svensk Handel går in på sjunde veckan. Arbetsgivarparten har under hela den tiden avvisat samtliga förslag från Handelsanställdas förbund, framhåller Handels.

– I förra avtalsrörelsen förbjöd Svenskt Näringsliv vår motpart Svensk Handel att skriva på det avtal som vi var överens om, nu får Svensk Handel inte ens förhandla. Svenskt Näringslivs agerande är ett sabotage mot den svenska modellen, säger Lars-Anders Häggström, ordförande i Handels.

Anton Bursic är klubbordförande på Saba Frukt&Grönt i Helsingborg. Han säger att kampviljan är hög på arbetsplatsen.

– Det är tråkigt att det blir strejk men det är nödvändigt, säger Anton Bursic.

– Det är inte många öre vi begär.

Handels vill begränsa arbetsgivares möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd, då de använder inhyrd arbetskraft istället för dem som har företrädesrätt enligt lagen. Bemanningen är viktigast anser Anton Bursic. Saba Frukt&Grönt har ungefär 150 kollektivanställda, 70 av dessa är inhyrda.

På Bauhaus, Malmö, arbetar Ulrika Persson.

– Jag hoppas att det löser sig, men om strejk är den enda utvägen som återstår så är det nödvändigt, säger Ulrika Persson.

Gunilla Johansson, försteombudsman avdelning 1, Malmö, bekräftar även hon att kampviljan är hög bland medlemmarna:

– Den är väldigt hög, det är inte konstigt i och med att Svensk Handel vill ha ett nollavtal.

« Tidigare — Nästa »