James Connolly och nationalismen

Irlands historia är en historia som är präglad av massdöd, svält och utsugning. Det är en historia av förtryck, men samtidigt också en historia av motstånd. Gång på gång har det irländska folket försökt göra sig av med sina kolonialherrar och utropa ett självständigt Irland. Först i början på 1900-talet lyckades man någorlunda i och med upprättandet av den Irländska Fristaten. Först några decennier därefter blev man helt fri från den brittiska imperialismen.

Den irländska kampen har alltid varit en nationell kamp, för Irlands nationella oberoende av Storbritannien och likaså har kampen för ett enat Irland också varit en kamp för hela Irlands oberoende från imperialismen. Ofta har kampen haft nationalistiska förtecken, men socialismen har också varit närvarande. Idag får dessvärre socialismen allt oftare ställa sig i bakgrunden när exempelvis Sinn Fein kräver ett enat Irland inom EU och försöker utnyttja de inom-imperialistiska motsättningarna mellan Storbritannien och EU för att få igenom sina krav på Irlands enande. Det är med viss skepsis som kommunister ser på utvecklingen, och inte minst James Connolly hade höjt ett varningens finger!

James Connolly var den irländska kommunismens fader. Han ledde partiet Irish Republican Socialist Party och var ledande inom Transport and General Workers’ Union samt den beväpnade, socialistiska milisen Citizens’ Army. Han var även den första som undersökte arbetarklassen och böndernas roll i den irländska historien (se boken Labour in Irish History). För exakt hundra år sedan avrättades han dock till följd av det misslyckade Påskupproret (upproret blev dock startskottet för en mer omfattande kamp för självständighet). Eftersom han hade blivit skadad under upproret och inte längre kunde stå upp, satte de brittiska bödlarna honom på en stol och sköt honom sittandes.

För Connolly var socialismen självklar och han var en av de få, tillsammans med Lenin och bolsjevikerna, inom den Andra internationalen som tog avstånd från det första världskriget. Just på grund av Irlands situation, underkastad Storbritannien, ägnade han mycket tid åt just den nationella frågan och hur den kunde lösas för Irlands del. I resten av artikeln kommer jag att gå igenom några av de artiklar han skrev, för att utröna hans egen position – och vad den kan lära oss idag.

Socialism och irländsk nationalism
Redan innan år 1900 hade Connolly skrivit ett flertal artiklar i ämnet, och det är tydligt att hans tänkande är dynamiskt och framåtsyftande. Artiklarna tar upp både taktik och strategi, såväl som mål och resultat för den nationella kampen. För Connolly var det omöjligt att skilja på den nationella befrielse av Irland och socialismens införande på Irland. Att betona den nationella befrielsen före den socialistiska befrielsen var felaktigt – de båda är beroende av varandra! I sin artikel Socialism and Nationalism menar Connolly att det är fel att av taktiska skäl tona ner det socialistiska innehållet i den nationella kampen och att nationell befrielse utan social befrielse leder till förnyad utsugning:

Man kan argumentera att vårt ideal, den socialistiska republiken, som antyder en total politisk och ekonomisk revolution, säkerligen skulle stöta bort alla våra sympatisörer inom medelklassen och aristokratin, som fasar inför tanken på att förlora sin egendom och sina privilegier.

Vad betyder egentligen detta argument? Att vi måste anpassa oss till de privilegierade klasserna i Irland!

Men du kan bara avväpna deras fiendskap genom att försäkra dem om att deras privilegier inte kommer att rubbas i ett fritt Irland. Det innebär alltså att man måste garantera att när Irland är fritt från utländsk dominans kommer de grönklädda irländska soldaterna att försvara kapitalisternas och godsherrarnas egendom från ’de fattigas smala händer’ lika urskillningslöst som de rödklädda engelska soldaterna.

Han fortsätter i samma artikel:

Om man avlägsnar den engelska armén imorgon och hissar den gröna flaggan över Dublin Castle så är alla ansträngningar förgäves om man inte börjar organiserandet av den socialistiska republiken.

England skulle fortfarande ha kontrollen. Hon skulle kontrollera dig genom sina kapitalister, genom sina godsherrar, genom sina finansiärer, genom en hel uppsättning av kommersiella och individuella institutioner som hon planterat i vårt land och vattnat med våra mödrars tårar och våra martyrers blod.

Det är tydligt att den nationella befrielsen förutsätter en socialistisk befrielse – den ena kan inte komma utan den andra. Det är insiktsfulla, nästan profetiska reflektioner, eftersom när Irland i början av 20-talet fick som självständighet, var det inte som ett självständigt land, utan som en dominion av det brittiska väldet. Man hade alltså fortfarande drottningen som statsöverhuvud. I artikeln Patriotism and Labour formulerar han det ännu kärnfullare:

Vi är övertygade om att den nationella självständigheten är den oundgängliga grunden för den industriella befrielsen, men vi är lika övertygade om att göra oss av med ledarskapet, som innehas av en klass, vars sociala lagar har sitt ursprung i förtryck.

Socialismen och nationalismen finns alltså hos Connolly som en växelverkan. Den nationella befrielsen kan inte vara en befrielse om den ersätter en förtryckare med en annan. De nationella befrielser som vi har sett under 1900-talet har varit en parentes, som kunnat uppstå eftersom socialismen tvingat imperialismen tillbaka. I en värld där socialismen inte längre finns som motkraft är det omöjligt för de små nationerna att hävda sig – ingen marknad är för liten för imperialisterna att tränga in i.

Lenin och Connolly
För Connolly, liksom för Lenin, är nationen inte enhetlig, utan består av flera delar. När kommunisterna i Uppsala återger Lenins åsikter i frågan formulerar de sig på detta sätt:

Lenin menar att inom varje nationell kultur finns element av socialistisk kultur eftersom det inom varje nation finns utsugna massor. Men när man pratar om en nationell kultur i allmänhet, utan att särskilja dess socialistiska element, ’fördunklar man klassklyftan […] istället för att avslöja den’. Lenin definierar den ’internationella kulturen’ som de socialistiska elementen ’från varje nationell kultur’.

För Lenin blev det alltså självklart att den nationalism som borgarna förespråkar inte alls är den nationalism som de förtryckta folken och klasserna förespråkar.

Att ’försvara fosterlandet’ är för Lenin att ’bekämpa monarkin, godsägarna och kapitalisterna i det egna fosterlandet’. Det ligger i nationalstoltheten att önska den nationella härskande eliten nederlag i sina krig och härjningar i andra länder och inte tvärtom ge stöd åt eländet som de flesta socialdemokrater gör. Denna nationalstolthet är inte densamma som ’den trälaktiga’ nationalstolthet som kapitalismen framhåller och som egentligen är förrädisk mot fosterlandet.

Så långt Lenin och Uppsalakommunisterna. Det är uppenbart att det nationella självbestämmandet för en kommunist inte innebär att kämpa för ett lands utsugare mot ett annat lands utsugare. Detta är speciellt sant i en tid när de imperialistiska motsättningarna hårdnar och det inte längre finns några större manöverutrymmen längre. Att kämpa för abstrakta värden som monarki, religion eller den nationella kulturen i största allmänhet blir återvändsgränder. Vi återvänder till Connolly, som i sin artikel The Fighting Race skriver följande:

Tro och fosterland. Oh ja. Men glöm inte att när engelsmannen var en katolik och dyrkade vid samma altare som irländaren, att han samtidigt plundrade, rånade och mördade irländaren lika urskillningslöst som när han, med svärdet i ena handen och bibeln i den andra, tillsammans med Oliver Cromwell kom till Irland.

Frågan om religion har väldigt liten bäring på frågan om frihet. Se det katolska Spanien förgöra det katolska Kuba, de katolska kapitalisterna i Italien meja ner de obeväpnade katolska arbetarna med kanoner, de katolska irländska godsherrarna ta ut ockerhyror och vräka de katolska hyresgästerna, de rika katolikerna festa inne i herrgårdarna medan den katolske tiggaren dör av hunger i farstun.

Inget har någonsin hindrat de rika katolikerna från att suga ut de fattiga katolikerna. Detsamma gäller protestanter, muslimer eller hinduer. Inom varje kultur och religion finns utsugare och utsugna och det gäller att i det här läget välja rätt. Det är även värt att notera den anti-sekterism som fanns hos James Connolly, eftersom den går hand i hand med en korrekt förståelse av nationen under kapitalismen. I samma artikel skriver Connolly:

Som en medföljande bild [till det förra citatet] ser vi den protestantiska arbetaren i Belfast ofta ute i strejk mot sina protestantiska arbetsköpare och de protestantiska arbetarnas förfäder sedan hundra år i aktivt uppror mot den engelska protestantiska regeringen.

Både Lenin och Connolly urskiljer i varje kultur, religion och nation minst två delar, som är varandras motsatser. Det arbetande folkets kultur och utsugarnas kultur. Vi kan inte ta ställning för kulturen som helhet utan måste ta ställning för de progressiva delarna i kulturen.

Detsamma gäller den nationella befrielsen. Vi kan inte ta ställning för den nationella befrielsen i sig eftersom tiden är förbi, då det var möjligt för självständiga kapitalistiska stater att existera. Den nationella befrielsen måste alltid knytas till den socialistiska befrielsen, annars är det helt enkelt varken en nationell befrielse eller någon annan sorts befrielse. Utan socialismen är nationen fortfarande underkastad imperialisterna och utan att produktionsmedlen kontrolleras av arbetarna fortsätter den utsugningen, både av inhemska och utländska kapitalister och imperialister.

När så Sinn Fein alltså vill vara kvar i EU för att kunna ena Irland spelar de på fel planhalva. Om de nu mot förmodan lyckas ena Irland, kommer de vara lika nationellt osjälvständiga som tidigare, även om de kommer att ha bytt ut den brittiska imperialismen mot den tyska, men de kommer också att göra arbetarklassen besviken och uppgiven. Det finns inget hopp för nationellt självbestämmande utan socialism, och att lura arbetarklassen till något annat är ett farligt spel, eftersom pendeln alltid slår tillbaka.

SKP Uppsala

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.